JUL

Vaknade halv två, natten till julafton av att pojken stod bredvid sängen och var helt lyrisk. Tomten hade ju lämnat paket både i hans säng och under granen och han undrade om det var tillräckligt mycket morgon för att få öppna dem. Både Nicklas och jag var mer eller mindre medvetslösa och mumlade ur oss att han fick göra precis vad han ville bara han var stannade inne, var tyst och lät oss sova.

Otroligt nog lät han paketen vara och somnade om på soffan.

Klockan sju tassade han in och avbröt mig i duschen för att fråga om det var tillräckligt mycket morgon igen. När jag sa att det var det stod han bara helt tyst och stirrade på mig, helt fel reaktion från en unge som just har fått klartecken om att öppna paket.

Jag: Vad är det? Ska du inte öppna paketen?

Alex: Men kommer du då?

Jag: Jag kommer så fort jag har duschat klart men du kan ju gå och börja.

Alex: Får jag det?

Jag: Ja du har ju fått dem av Tomten, de är ju dina, det är klart att du får öppna dem.

Alex: IIIIIIIH!!

Men vi missförstod varandra lite för jag menade ju paketen i sängen och julstrumpan men han gick lös på de som låg under granen först.

Vi slapp ju släpa med dem ut till Narnfeldts och tillbaka i alla fall.

Många av årets paket har bestått av smålego av olika modeller. Det är perfekt för han har just bestämt sig för att han är för stor för Duplo så det ska Lille Ville få av honom. Jag föredrar dessutom att han får mycket av det han verkligen vill ha istället för en massa smått skit som blir lekt med en gång eller två och sedan faller i glömska. I år har han faktiskt bara fått bra saker och både pojken och föräldrarna är nöjda.

 Man kan ju tycka att de borde se gladare ut på julafton?

Nicklas trivs inte jättebra i passagerarsätet och Junior var krasslig. Som tur var bröt inte febern och hostan ut på riktigt fören julafton var slut.

Vi fick i alla fall den godaste julmaten i världen. Julbord ala Tessan. Mmmm.

Inget halvfabrikat här heller.

 Det dröjde inte länge innan Orvar hittade och lade beslag på bästa platsen i hela huset. I köket naturligtvis. Med ypperlig utsikt över Tessans julmatsstök och med ryggen skönt uppvärmd mot vedspisen.

Eftersom Orvar har blivit så mycket sämre och chanserna för att han ska kunna få ett så pass aktivt liv som han behöver är minimala så har vi fattat det svåra beslutet att ta bort honom. Så det här var hans sista jul och med tanke på det så var i princip alla 'hundregler' upplösta. Att bli matad från bordet är en bagatell som han gott är värd. 

Och att få sno den bästa platsen i soffan så att människorna får sitta på golvet.

Han var dessutom blixtsnabb att ta chansen till lite frihet när Tessan öppnade dörren, jag for efter och bjöd på bus för att få in honom. Jag hade bara inte räknat med att snön på åkrarna skulle gå mig över knäna så det blev rätt blött och trotts att hela Orvar begravdes mellan kaninskutten så var han betydligt snabbare än mig. Fast han fick betala med ordentligt stela haser senare på kvällen.