Tre timmars jobb i morse kändes som en pisskvart och plötsligt var vi på väg bort mot Kottmossen, Texas och jag. Det var betydligt mycket varmare än vad jag hade räknat med så det dröjde inte länge innan vi fick stanna och mosa ner en hel del överskottskläder i ryggsäcken, tur vi tog den med oss. Vi tog oss upp emot vattentornet och fick en mjuk och fin start, så sansad och fin att vi faktiskt stannade helt kontrollerat och fick en fin inkallning när vi mötte en hund innan vi ens tagit oss hundra meter! Så bra rutin har vi fått på draget vid det här laget, det ni! (Japp, jag är oförskämt stolt och det har jag faktiskt all rätt att vara med tanke på hur vi såg ut när vi for fram i början. Vi har kommit långt på den här tiden, båda två tillsammans - det börjar likna teamwork nu!)
Vi mötte många som promenerade idag och även en hel del hundar. Texas kollade på dem, när vi hamnade bakom två små terriers på stigen i skogen upp mot Kolarbysjön ville han gärna skynda framåt för att komma ikapp dem och när vi mötte en uppstudsig mellanpudel (under broarna ner mot Andra Sidan, det var trångt och gick inte att komma undan) spände han på sig men han gjorde inte ett utfall en enda gång. Vi tar oss där med!
Väl uppe vid Kolarbysjön ekade skotten från skjutbanan rätt högt, vinden måste ha legat på från det hållet för det brukar inte låta så tydligt annars, så vi bokade om daten med vårt sällskap till Linjan. Det var ju oväntat varmt så Linjan var mjuk och trevlig igen. Vi fick oss alltså en extra, oplanerad promenad över stan och ännu en vända på favoritraksträckan.
Svalkning och vätskepaus i Kolarbysjön.
Oplanerad stadspromenad. Texas fortsätter sköta sig fint.
När vi väl mötte upp mitt lilla sällskap och hundarna hade Texas samlat nya krafter, dessutom kände han igen sig och visste att han skulle få springa fort så det var en något steppig kille som bekantade sig med två nya damer, en yngre tös och en äldre tant. Efter ett par hundra meter lade sig spänningen och Texas struntade mer eller mindre i tjejerna och fokuserade mest på att komma framåt.
Han tyckte att det var lite jobbigt när vi spände för någon annan än honom själv och speciellt när de fick dra iväg - med hans kickbike medan han själv fick stå kvar och se på. I de skedena fick han ett par överslag och gjorde ett par halvhjärtade utfall men sansade sig snabbt igen.
Texas står i starten på sin favvoraksträcka och ser sina nyfunna vänner försvinna i fjärran - med hans kickbike.
Då var det inte lätt att heta Texas...
Det var kul med sällskap och jag tror att mitt sällskap hade kul också. Nästa gång ger vi oss in på deras område och följer med och testar på lite agility. Det blir skoj!
Dessutom var det kul att få ännu ett bevis på att Texas går bra ihop med nya hundar bara han får lite extra tid på sig att känna av läget. Och i ärlighetens namn, två hundra meter gemensam promenad på en smal skogsväg är väl ändå inte så mycket extra begärt? Det gick himla bra och var en mycket bra erfarenhet för Texas!
Det är sällan Hjärtat blir trött efter några timmars promenad och drag. Han blir tillfredsställd, lugn och nöjd, javisst men inte trött. Kombinationen av fysisk aktivitet, psykiska utmaningar och nya bekantskaper verkar dock ha tagit ut sin rätt idag och jag har en känsla av att Texas kommer att sova större delen av kvällen och natten, ovaggat och djupt trynande. Jag ska dock väcka honom ett par gånger och muta i honom lite extra käk.
Nu ska här stekas pannkakor och sen har jag fortfarande daten med Hanna att se fram emot så den magiska lördagen är inte slut än :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar