Texas & Baltos förflutna och minnet av ett kärt återseende.

För ett tag sedan lade Hundstallet ut en kort artikel på sin hemsida om Texas och Balto, hunden som Texas kom in tillsammans med till Hundstallet. Läs den HÄR, där får ni även se bilder på hur båda killarna såg ut när de först kom in till hundstallet. Under fliken 'Hälsning från gamla Hundstallshundar' finns även Ebbas, Eddies och Kakans historier att läsa, alla med lyckliga slut, tack och lov! Där har vi några klockrena exempel få vilket fantastiskt jobb polisen, länsstyrelsen och inte minst personalen på Hundstallet gör, varje dag. Tyvärr är det även en inblick i hur vardagen ser ut för många hundar därute. En mörk verklighet som existerar så mycket närmare än man många gånger ens kan föreställa sig...

Jag hade äran att få träffa dessa hundar och deras nya familjer när vi var på Öppet Hus på Hundstallet i September, tidigare i år. De är alla fantastiskt fina hundar idag och de har verkligen fått fina familjer.

Mötet med Balto var dock någonting alldeles extra. Det är ett minne som kommer att följa mig genom livet och när jag tänker tillbaka på det blir jag alldeles varm inombords.
Texas var ganska stressad av hela senariot - alla hundar, att vara tillbaka på Hundstallet, att få träffa folk som han uppenbart kände igen och var mycket glad att återse och det hjälpte ju inte att jag var så nervös inför att gå in och prata inför en stor folksamling. Balto var sen och till slut trodde vi inte att han skulle komma. Texas och jag intog en plats precis vid ingången till innegården där vi skulle vänta på våran tur att gå ut. Med staketet i ryggen och ett bekvämt avstånd till de andra hundarna kändes det som en bra plats att stå på. Då, precis när tjejen som tog hand om oss skulle till att stänga dörren till bakgården kommer en hund och hans människa in genom öppningen, bara ett par decimeter ifrån oss. Både Texas och jag hajade till av de oväntade eftersläntrarna. När Texas vände sig om hamnade han öga mot öga med Balto - för första gången sedan de skildes åt, nio månader tidigare, när Balto flyttade hem till sitt nya liv och Texas blev ensam kvar för att vänta på oss. Det tog nog inte ens en sekund innan de började lukta igenom varandra, några ögonblick senare gjordes den första lekinviten - jag minns inte vem det var som började men den andra var inte sen att haka på för plötsligt hade jag och Baltos husse fullt sjå med att undvika trasslade koppel. På ungefär trettio sekunder, om ens det, tog de sig genom nio månader på varsitt håll och tog vid där de skildes åt, som bröder - på alla sätt som verkligen betyder någonting.
De kände utan tvekan igen varandra omedelbart och glädjen var stor när de återförenades.
Vi vet inte om Texas och Balto är bröder på riktigt, vi vet inte ens om de över huvud taget delar samma blod, men det spelar ingen roll. De fanns där för varandra när ingen annan gjorde det, de tog sig genom ett helvete tillsammans, de dog nästan tillsammans, de överlevde tillsammans och de återhämtade sig tillsammans.
De är bröder - på alla sätt som verkligen betyder något.

Så här fin är han i kroppen nu för tiden, mitt lilla Hjärta. Ifall ni har missat alla miljoner andra bilder ;)