Dragpremiär efter sjukvilan.

Texas verkar vara helt bra igen och han fick den sista dosen lindrande för magen i tisdags. Vi vet fortfarande inte vad som egentligen var fel, teorierna är att han fått något litet sår någonstans invändigt efter besöket hos Fanny eller att han helt enkelt tagit sig en liten smakbit av en groda eller padda i ett obevakat ögonblick. Det första alternativet är det troligaste även om vi hoppades på det senare. Men nu är han bra så det spelar egentligen ingen roll längre.

Han har gått på helvila i nästan en vecka, med bara promenader och lite enklare småjox, men nu har vi kommit igång så smått igen. 

Texas på helvila. Balansövningar och hjärngympa har stått på schemat.

Och lite enklare nosövningar.

Vi har ökat på promenaderna lite men stadigt allteftersom han har piggnat till och i onsdags fick han sin första längre promenad med lite arbete. Elva km skogspromenad med klövjeväskan och lättare tyngder till och från. Jag valde ut de mest tekniska stigarna, de med mycket rötter och stena men utan slirig lera så fick han bära väskan de bitarna. Det är bra för balansen, får ner tempot och upp medvetenheten om vart han har bakkroppen någonstans. Det blev en lite lagom långpromenad, lite längre men inte jättelång, samtidigt som han fick använda kroppen lite mer effektivt än om vi enbart promenerat. Vi gick långsamt och lade fokus på att vara avslappnad, även den träningen börjar ge resultat. Den första biten gick han fortfarande på högvarv, det är som om ögonen, öronen och nosen är tre propellrar, helt oberoende av varandra, som sliter den förvirrade lilla hjärnan i tre olika riktningar samtidigt medan kroppen bara hänger på därbak. Men han lugnade ner sig allteftersom, vi har fortfarande mycket jobb kvar men det tar sig.
Det är fortfarande lite ovant att ha en hund med så mycket ork i, efter tre timmars skogspromenad (en hel del hjärngympa för Texas) var han mer eller mindre bara uppvärmd och tillfreds men inte det minsta trött.

Idag tog vi dragpremiären efter sjukvilan. Samma elva kilometers runda varav åtta km drag. En trevlig mjukstart på en ny potentiell favoritrunda. Han kändes pigg och fin och åtta lugna kilometer kändes som en lagom mjukstart. Det lutar åt att vi tar samma vända en gång till i morgon.
För inte så länge sen hade åtta km varit på tok för långt för oss men nu när vi har börjat få in lite rutin på långsammare tempo fungerar det utmärkt. Jag vet hur jag ska undvika tokrusningarna i starten och Texas verkar ha förstått tjusningen med att spara på krafterna så att han orkar längre. Det är ju fortfarande kul att släppa alla hämningar och låta honom löpa på bäst han vill men nu kan vi göra det mer planerat istället, om och där det finns ett bra läge helt enkelt. Detta gör även att vi kan dra på lite nya ställen, smalare och krokigare sträckor där tokrusningar skulle kunna sluta riktigt illa men en trevlig ökad trav ger en helt fantastisk naturupplevelse och där sträckan bjuder Texas på bättre underlag och lite mer variation än en mer eller mindre rak grusväg.

Kort-kort vätskepaus vid Kolarbysjön.

På vägen hem tittade vi förbi hos Ida och kollade in nya lägenheten. Vilket uppbyte hon gjorde! Den är jättefin.
Och så passade vi på att presentera Caro för Kicki eftersom jag ändå hade alla grejer med mig. Han tyckte att det var lite konstigt med cykeln, selen var lite obehaglig och det var jätteknäppt att han faktiskt fick lov att dra. Han är ju, precis som Orvar, ganska hårt tränad i att inte dra och har mycket bra kontakt med den som sitter i andra ändan kopplet, så fort man säger något eller det tar emot i kopplet så vänder han sig emot en och söker kontakt. Det krockar ju lite när man vill han han ska dra helt plötsligt. Men med Madde som morot fick han lite kläm på vad jag ville och med tiden lär han sig nog vad selen betyder. När han väl drog såg han i alla fall löjligt lycklig ut så det ska nog inte bli så svårt. Vi får se om jag byter hund med Madde en sväng efter Texas och min tur i morgon.