Små, små ögonblick.

Min man kommer hem från jobbet, kliver in genom dörren och är lite sådär extra snygg. Junior är helt inne i sitt tv-program, hunden hälsar på mannen och parkerar sedan i korgen och somnar. Jag går fram och kramar honom och upptäcker att han luktar lite sådär extra gott också, nyduschad och allt. Hunden och Junior är upptagna på eget håll och jag tänker att jag kanske kan stjäla mig några minuters kvalitétstid, kanske till och med en kyss eller två. Jag föser in karln i sovrummet och puttar försiktigt ner honom på sängen. Innan jag hinner lägga mig bredvid honom har hunden (som nyss sov så djupt att han snarkade) studsat upp och parkerat sig bekvämt på min plats så jag får ta den andra sidan istället, den på kanten och jag får hålla hårt i min man för att inte trilla ur. Jag gör ett försök till att kyssa honom men får en halv hundrumpa i ansiktet när hunden lägger sig till rätta. Hans ansikte är halvt begravt. Jag puttar undan rumpan lite och lyckas i alla fall hitta min mans mun men avbryts genast av en uppmanande, blöt nos som talar om att det är lite dåligt med klappar på hunden - trotts att det faktiskt finns fyra händer till hands. Jag avvarar en hand och lyckas i alla fall stjäla mig en kyss till slut. Fast hunden verkar tycka att en hand av fyra möjliga är en dålig deal och väldigt snålt av oss så han börjar böka på nytt. Kanske är det bara så att vi helt enkelt inte når honom ordentligt? Det kanske är bäst att lägga sig lite närmare? Snart ligger hela karlns vänstra sida begravd under en väldigt kelsjuk huskymix, bara näsan och ena ögat skymtar fram under all päls. Jag får väl nöja mig med att kyssa det då. Ögat alltså. Samtidigt som jag har en blöt nos i örat.
Vi kör en luring, reser oss upp och går ut ur sovrummet. Hunden skyndar sig att parkera i soffan bredvid pojken istället. Nära så att pojken når att klappa honom ordentligt. Vi vänder tillbaka till sovrummet men innan vi ens lagt oss ner är hunden tillbaka. Han skäller lite på oss den här gången och tycker att vi får sluta vela, när vi landar på överkastet ligger han redan där och väntar på att vi ska börja mysa med honom. Vi avvarar varsin hand den här gången och lyckas faktiskt hålla ansiktena tillräckligt pälsfria för att kunna stjäla oss en kyss. Han luktar så gott att jag försöker stjäla en till men stoppas på vägen av en liten puss på pannan. Den luktar klubba och är kletig. En lika kletig hand klappar mig på kinden och pojken placerar en till kletig kyss i min panna innan han gosar ner sig på min högra sida. Jag ligger där, berövad på hoppet om några minuters egentid med min man, med en hyskysvans i ansiktet, med en klubbkladdig pojke som babblar på om allt mellan himmel och jord studsande på ena sidan och en halvt begravd man på den andra.
Livet är rätt trevligt ändå. Pojken och hunden är galet nöjda över att få mysa lite. Karln ser rätt nöjd ut han med - och full i skratt. Våra blickar möts och det går inte att hålla det tillbaka längre, skrattet alltså, pojken stämmer in och hunden börjar yla. De vet inte ens vad det är de jublar över, det är bara ren glädje som slipper ut i form av glada tjut.

Jag ÄLSKAR låtsasfredagar!

Jag lägger ju oftast ut bilder på när det händer grejer, när vi tränar eller har andra saker för oss men Hjärtat vet faktiskt hur man slappar också. :)

Ikväll blir det till att kolla på det senaste avsnittet av bonde söker fru (tack mediabiblan!), klippa klor och så ska Tex få ta sig en dusch också. 

Imorrn är vi lediga och det lutar åt ett morgondrag med Texas och Alex efter frukost. Torsdagar är så himla trevliga när de låtsas vara fredagar!

Texas har fått smak på smådjur... :/

Ja, jag vet inte om vi var dumma, korkade eller bara väldigt naiva men Texas har nu lyckats släcka livet på två hamstrar - på ca tre veckor.

Efter att han lyckades ta sig in i hamsterburen den första gången (den gången då Fanny kom oskadd undan) så har rovdjuret i honom vaknat till liv ordentligt och vi har fått erfara exakt hur stark jaktinstinkt han faktiskt har.

För några veckor sedan blev det lite panik och Nicklas lämnade Texas ensam hemma i tio minuter medan han åkte och hämtade upp mig och Alex. När vi kom hem hade dörren in till Alex rum glömts bort mitt i all uppståndelse och det misstaget kostade oss Fanny. Ett ärligt och väldigt tråkigt misstag och Texas blev än mer intresserad av pojkens rum.

Igår när jag kom hem från jobbet var det Jockes tur. Texas var ensam hemma ett par timmar mellan det att hundvakten gick och jag och Alex kom hem. Efter de två (jag vet!) tidigare misstagen har vi varit väldigt, väldigt noggranna med säkerheten men det hjälpte tydligen inte. Under de två timmarna han var ensam hemma igår lyckades han öppna dörren in till Juniors rum, en dörr som är ganska trög och svårflörtad och som var mycket noggrant stängd. Efter det hade han brytit sig igenom den barnsäkra grinden, han hade inte hoppat över den utan på något sätt fått upp den. Sist men inte minst hade han lyckats få bort trälocket från hamsterburen, ett anmärkningsvärt tungt lock av solitt trä, måttanpassat och rätt trögt att få loss även med två händer. Att vi klantade oss tidigare, det vet vi mycket väl och vi har varit mycket noggranna med att inte göra om det misstaget men att Texas skulle vara så klurig hade vi faktiskt inte räknat med.

Junior är såklart upprörd men han har tagit det hela med förvånansvärt stor förståelse. Han gick och muttrade åt Texas hela eftermiddagen igår men på kvällen hörde jag honom när han satt och pratade med Texas i korgen och blev faktiskt väldigt förvånad och stolt över min lilla femåring.

"Jag är så himla förbannad på dig Texas... Vet du det? Och ledsen och besviken... och arg... *djup suck* Men jag vet att du bara gör som hundar gör, du vet ju inte att man inte får göra så... Mamma har sagt att vi inte kan ha någon hamster mer och det är ditt fel! Fast jag älskar dig ändå, fast du är dum ibland... Jag vill hellre ha dig än en ny hamster... för jag älskar ju dig, fast du är dum ibland..."

Pojken är kluven och jag tycker synd om honom. Jag skäms över hela situationen för även om vi gjorde allt vi kunde tänka oss för att förhindra detta så är det ju ändå mitt ansvar i grunden - och jag misslyckades. Jag är väldigt stolt över att Alex förstår att Texas inte gjorde det för att vara dum, över att han tycks acceptera att världen kan vara väldigt komplex ibland, över att han kan vara arg och ledsen och ändå se att det finns en annan vinkel utöver hans egen. Det är faktiskt mer än vad många vuxna klarar av. Jag skäms väldigt mycket över situationen men ser på pojkens sätt att hantera den och inser att jag måste ha gjort någonting rätt ändå...

De senaste dagarnas påhitt.

Nu har pojken återhämtat sig och det är full spurt här hemma igen.

Vi har målat klart väggarna i köket. Efter mycket velande fram och tillbaka beslutade vi oss för att måla vitt. Tråkigt men mycket enkelt. Vi hade flera olika planer på hur vi skulle skoja till väggarna med lite färg och beslutade oss till slut för en frihandsmålning, personligt och mer i vår stil än så kan det ju inte bli. När vi väl smackat på färgen och fått upp hyllor och jox så insåg vi att vitt var rätt trevligt ändå. Vårt pyttelilla kök kändes mycket luftigare och inte alls så sterilt som vi trott så det får fortsätta vara vitt tills vidare. Skulle vi ångra oss igen så är det ju bara att börja designa den där målningen då. Dessutom är ju vitt mer lättsålt nu för tiden och det är ju faktiskt mot det målet vi renoverar just nu, för att kunna få en slant när vi säljer sen för om planerna fortsätter gå i spår så kommer vi ju att flytta till hus inom en inte allt för avlägsen framtid.

För ett par veckor sen dog Fanny. Alex har pratat om henne varje dag sedan dess, vi har varit till kyrkogården och tänt ljus i minneslunden, han har städat och ställt i ordning buren för att den ska vara redo för en ny hamster och börjat spara sina pengar så att han kan köpa en. Eftersom han varit så pass engagerad så åkte Nicklas och jag till Ludvika efter jobbet i fredags och köpte en åt honom i smyg medan han var hos Ida och badade. Vi hade blivit tipsade om Ludvika Djurbutik och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Vi kom därifrån med en ljus liten dvärgkille som Alex nu har döpt till Jocke. (Nicklas är besviken, han ville att den skulle heta Frank men tiden när mamman och pappan hade något att säga till om när det gäller namngivning är nu officiellt förbi. Jag sa att han får skaffa sig en egen hamster och döpa den till Frank men det var han inte så sugen på ;) )
När vi ändå var där passade vi på att kolla upp lite matalternativ till Texas. Nu när vi har kommit igång med dragträningen har han nämligen gått ner ungefär ett kg i vikt och det känns inte helt okej (egentligen vill jag ju ha ett par -tre kg muskler till på honom). Speciellt inte som han faktiskt får rätt mycket mat och även om han inte direkt kastar sig över maten har vi kommit på en del knep så att han i princip alltid äter upp allt. En dag då vi inte fystränar får han ungefär en liter torrfoder, ca 2-3 dl rått kött, ett par dl fisk och så sticker vi till honom godis när vi tränar osv. Vi uppskattar att han en träningsfri dag får ungefär en och en halv liter mat sammanlagt. En dag när vi tränar blir det ca två liter på en dag. Det känns varken schyst eller rimligt att truga i en hund som helst inte vill äta alls så pass stora volymer för även om vi delar upp det på tre mål/dag så blir det ju en hel del åt gången. Och ändå går han ner i vikt. Han är både avmaskad och veterinärundersökt utan att de hittat något fel på honom så jag hoppas att det hjälper att bara byta foder.
Vi diskuterade fram och tillbaka och fick mycket bra feedback, tips och råd. Vi kom fram till att det bästa alternativet för oss nog var att testa att kombinera Orijen adult med Vom og Hundemat Sprint och se hur han svarar på det. Vi fick med oss gratisprover hem för att se så han inte ratar det och han verkar nöjd. Det skulle ju vara fint om han kunde få i sig det han behöver utan att behöva mosa i sig så mycket åt gången.

Gratisprover: torrfoder, godis (muta) och färskfoder. Han verkar nöjd och magen verkar lugn så det blir nog till att sakta fasa över och se om det hjälper.

Vi har hunnit med ett par dragturer också. Nu när det har fryst på håller vi oss i huvudsak till stigar och motionsspår som inte har hunnit bli riktigt så hårda än. En tur blev strax över milen och en blev bara några få kilometer eftersom vi körde på en ny väg och den inte alls var så bra som jag väntat mig.

Den längre turen blev ett tidigt morgondrag, ungefär halvvägs fick vi sällskap av solen som tittade upp mellan träden där de stod som glesast och hundfolket började komma ut på morgonpissen. Vi mötte flera hundar och Texas skötte sig fint.

När vi tog den kortare rundan borta vid sandtaget tog sig till och med Nicklas en provtur. Han tyckte att det var kul men jag tror att han föredrar hästkrafter som han själv har full kontroll över framför en hundkraft med egen vilja ;)

Solen tittar fram över sjön när vi nått ungefär halvvägs. Tack för ljuset kompis!

Frost i skägget. Nu börjar vi få behagligt arbetsväder.

Så har vi hunnit med ett par vändor i sandtaget. En dag var vi där och fystränade Texas och luftade pojken. Texas och jag  promenerade upp och ner för en inte allt för brant sandbacke. När han var ordentligt uppvärmd lade vi till klövjeväskan. Sen selade vi på så att han fick dra mig upp och ner några vändor, bara i skritt såklart och jag hänger ju inte lealös där bak men det blir ändå en annan typ av arbete för honom (och mig). Under tiden fick Alex kasta sten. Han hade fortfarande feber men den hade i alla fall gett med sig och gått från 41 grader ner till 38,5 så pojken var relativt pigg och mådde bra av få andas lite frisk luft en stund. När vi kom hem så upptäckte Nicklas att han tappat telefonen så vi fick åka tillbaka för att leta reda på den. Den kom i alla fall fram till slut.

Idag har vi varit där med Elin, Henrik och ungarna och plockat lite mossa, ris och en pytteliten julgran till Alex fönster.

Man kan ju inte bara jobba och träna, man måste få busa och ha lite skoj också.

Så har vi varit till Västerås och fixat en bruksbil till Nicklas så att vi slipper slita på Iris fullt så mycket som vi gör nu. Sen drar den ungefär en halvliter/milen mindre än vad Iris gör så det känns ju som ett vettigare alternativ när Nicklas bara ska ränna runt i stan på egen hand. (Dessutom slipper jag ha den där ***** baslådan i Texas baklucka.) Vi hade även turen att bli bjudna på taccos och leka lite med lilla Henrik.

Jag gjorde även mina första omkörningar ever på vägen hem, en av dem var en saltbil (alltså STOR) - i mörkret och det gick fint. Japp, lite nöjd är jag allt. Vi får väl se om det blir någon ordning på körkortsplugget nu. Jag kan ju inte direkt skylla på ett spräckt bäcken längre, jag har bara ett år kvar på lämpet och kursen med Nicklas och jag har inte lust att göra om allt igen så endera är det bara att ta tag i skiten eller ge upp och skita i det. Vi får la se hur det blir, jag är ju inte jättetaggad om man säger så... och så är det ju inte gratis att ta körkort heller och vi har en del annat att prioritera så vi får väl se men jag gör väl ett sista försök i alla fall.

Nu börjar isen lägga sig och hur mycket jag än längtar efter snö är det skönt om isen får chansen att lägga sig ordentligt så att den hinner bli stadig innan snön kommer. Vi vill ju ha en stark is att köra på i vinter! 

Hejdå kompisar! Ha en bra sommar så ses vi till våren!

Texas & Baltos förflutna och minnet av ett kärt återseende.

För ett tag sedan lade Hundstallet ut en kort artikel på sin hemsida om Texas och Balto, hunden som Texas kom in tillsammans med till Hundstallet. Läs den HÄR, där får ni även se bilder på hur båda killarna såg ut när de först kom in till hundstallet. Under fliken 'Hälsning från gamla Hundstallshundar' finns även Ebbas, Eddies och Kakans historier att läsa, alla med lyckliga slut, tack och lov! Där har vi några klockrena exempel få vilket fantastiskt jobb polisen, länsstyrelsen och inte minst personalen på Hundstallet gör, varje dag. Tyvärr är det även en inblick i hur vardagen ser ut för många hundar därute. En mörk verklighet som existerar så mycket närmare än man många gånger ens kan föreställa sig...

Jag hade äran att få träffa dessa hundar och deras nya familjer när vi var på Öppet Hus på Hundstallet i September, tidigare i år. De är alla fantastiskt fina hundar idag och de har verkligen fått fina familjer.

Mötet med Balto var dock någonting alldeles extra. Det är ett minne som kommer att följa mig genom livet och när jag tänker tillbaka på det blir jag alldeles varm inombords.
Texas var ganska stressad av hela senariot - alla hundar, att vara tillbaka på Hundstallet, att få träffa folk som han uppenbart kände igen och var mycket glad att återse och det hjälpte ju inte att jag var så nervös inför att gå in och prata inför en stor folksamling. Balto var sen och till slut trodde vi inte att han skulle komma. Texas och jag intog en plats precis vid ingången till innegården där vi skulle vänta på våran tur att gå ut. Med staketet i ryggen och ett bekvämt avstånd till de andra hundarna kändes det som en bra plats att stå på. Då, precis när tjejen som tog hand om oss skulle till att stänga dörren till bakgården kommer en hund och hans människa in genom öppningen, bara ett par decimeter ifrån oss. Både Texas och jag hajade till av de oväntade eftersläntrarna. När Texas vände sig om hamnade han öga mot öga med Balto - för första gången sedan de skildes åt, nio månader tidigare, när Balto flyttade hem till sitt nya liv och Texas blev ensam kvar för att vänta på oss. Det tog nog inte ens en sekund innan de började lukta igenom varandra, några ögonblick senare gjordes den första lekinviten - jag minns inte vem det var som började men den andra var inte sen att haka på för plötsligt hade jag och Baltos husse fullt sjå med att undvika trasslade koppel. På ungefär trettio sekunder, om ens det, tog de sig genom nio månader på varsitt håll och tog vid där de skildes åt, som bröder - på alla sätt som verkligen betyder någonting.
De kände utan tvekan igen varandra omedelbart och glädjen var stor när de återförenades.
Vi vet inte om Texas och Balto är bröder på riktigt, vi vet inte ens om de över huvud taget delar samma blod, men det spelar ingen roll. De fanns där för varandra när ingen annan gjorde det, de tog sig genom ett helvete tillsammans, de dog nästan tillsammans, de överlevde tillsammans och de återhämtade sig tillsammans.
De är bröder - på alla sätt som verkligen betyder något.

Så här fin är han i kroppen nu för tiden, mitt lilla Hjärta. Ifall ni har missat alla miljoner andra bilder ;)

Sega dagar. Fulbaciller & F(ast)F(orward)-tassar.

I måndags när vi vaknade kändes det som att hela familjen var doppad i gelé och ingen av oss verkade speciellt sugen på att ge sig ut på den planerade turen med Kicki. Inte ens Texas ville lämna sängens varma, sköna mjukhet. Så vi ställde helt enkelt in dragturen och skrotade omkring hemma mest hela dagen. Kollade på Lilla Jönssonligan, plockade lite och bakade kladdkaka.

Texas sköna(?) godmorgonstil. Observera att kuddarna står upp längs med väggen,

vilket innebär att hunden ligger... mycket konstigt.

Ett par timmar senare, Texas ligger fortfarande och drar sig.

Observera tassen som sticker ut bakom Alex - hur vridbar kan en hund bli? 

I tisdags morse hade vi tvättstugan så det blev inget drag då heller. Alex var ovanligt lugn och sista vändan i tvättstugan var han såhär peppad:

Vilket visade sig vara stadigt klättrande feber som till slut yttrade sig i magsjuka och ja, det är väl så läget ser ut för tillfället. Vi har nog ett par sega dagar till framför oss.

Nicklas vabbar(!) så imorgon när jag slutar jobba klockan ett har jag och Tex planerat in en dragtur så fort jag kommer hem. Han har aldrig varit i bättre form. Pigg och glad med tassar som skulle kunna springa till månen och tillbaka. Han kan naturligtvis bli bättre (det kan man väl alltid?) men det här är det fräschaste jag har sett (och känt) honom under våra, snart åtta, månader tillsammans. Han rör sig fint, med styrka i steget och fokus framåt, tassarna tål mer och mer, andningen är fin, vi har hittat en bra rytm och det känns som att vi skulle kunna fortsätta för evigt, på en väg utan slut. Riktigt så entusiastiska ska vi väl inte bli men känslan är ju härlig :)

En annan sak som jag har glömt säga, en sak som jag är så grymt glad över, är att Texas verkar vara helt oberörd av skott (so far). De senaste gångerna vi har dragit har skotten ekat genom skogen, från skjutbanan en bit bort, och han har inte visat ett enda tecken på att han har hört något ovanligt. Jag är van vid att ha galet skotträdda hundar och känslan av att slippa se sin hund krypa ur skinnet i ren panik när något smäller till är helt obeskrivlig. Helt fantastisk! Även om skotten låter ganska högt när vinden ligger på åt det hållet så ligger ju skjutbanan några kilometer bort så jag vet inte hur han skulle reagera om det smällde till i närheten. Det är ingenting jag tänker ta reda på heller, hellre undviker jag en sån situation men det är skönt att han inte reflekterar över ljudet på håll i alla fall, för det kan man ju onekligen bli överraskad av då och då.

Vi fortsätter väl med soffläge här hemma. Ha en bra onsdag alla.

Magiskt drag och steg ett i Texas skrevraketsrehab.

Dagens tur bjöd på en sträcka av totalt 12 km varav 8,5 km drag och resten delat ungefär lika mellan uppvärmning och nedvarvning. Trotts att Texas var så trött efter gårdagens tur och trynade så gott ända tills i morse så var han pigg och laddad för en ny tur idag. Fast det var ungefär vad jag hade räknat med, att just gårdagen tog så hårt på honom var nog för att det blev en del mentalt också.

Även idag delade vi motionsspåret med många andra så vi fick sakta ner och passera folk fint gående några gånger. Vi mötte dock bara en hund och det var när vi kommit ut på en lite bredare väg och det var nog tur det för den mötande hunden gick lös. När de fock syn på oss kallade de in hunden och ledde den förbi oss i halsbandet och den spände rätt ordentligt på sig. Texas spände sig också en del men han var tyst och höll sig bredvid mig utan att jag egentligen behövde hålla honom särskilt hårt.

Vid ett tillfälle blev han väldigt glad när vi passerade ett ungt par och fick plötsligt för sig att hälsa på tjejen. Jag höll honom i kort koppel så han lyckades inte men jag blev en aning överraskad. Att vi passerar folk i fotgående är mest för att ta hänsyn till att de kan vara hundrädda och då är det nog ordentligt obehagligt att bli omkörd av en hund på ett smalt motionsspår i skogen. Han brukar oftast inte bry sig om de vi passerar såvida de inte har en hund med sig men då är det ju hunden som får uppmärksamheten, inte människorna. Han brukar ha fullt fokus framåt och bara vänta på att få köra vidare. Det är dock tre tjejer som har fått den här glada reaktionen av honom sedan han flyttade hit. En ljushårig tjej som vi har mött på när hon springer på Linjan några gånger, när vi åkte på Hundstallets Öppet Hus visade det sig att den här tjejen var mycket lik en tjej som Texas har spenderat en hel del tid hos på jour. Det kan ju förklara saken? Den andra tjejen var väldigt glad, tittade på Texas och pratade glatt med oss, hon ville gärna hälsa, hon bjöd in honom och han blev skitglad helt enkelt. Tjejen vi mötte idag var kort och slank med ganska långt mörkbrunt hår, gick piggt och raskt och hejade glatt. Kanske blev han bara glad när hon pratade med oss eller så kanske hon påminde om någon han känner sedan tidigare? Vi kommer i alla fall att fortsätta passera folk i fotgående så att vi inte skrämmer någon om det skulle hända igen.

Nu när vi har börjat köra mer i skogen, på slingrigare stigar med gropar, rötter och stenar har min balans ökat avsevärt och jag kan numera ta kort när vi kör. Än så länge går det bara på släta raka partier och kvalliten är ju helt klart diskutabel men det tar sig och en vacker dag kanske jag kan bjuda er på en skarp bild. Eller till och med en liten filmsnutt!?

Vädret var som sagt fantastiskt idag och här får ni en liten del av min utsikt när den är som bäst. Solen i ansiktet, en guppande hundrumpa, en glatt svajande svanstipp och två öron som aldrig är riktigt överens. 

När turen var slut och vi kom ut på asfalt igen var Texas fortfarande fräsch och såg ut att vilja fortsätta. Det fick han inte för i morgon väntar en tyngre tur när Junior ska med så jag vill inte köra honom allt för hårt idag, han behöver mer muskler på de små kycklinglåren först (och på en hel del andra ställen med).

 Mitt fina Hjärta efter 8,5 km drag. Pigg och sugen på mer, det hade jag aldrig trott för ett halvår sedan.

På vägen hem gick vi förbi garaget och kollade hur det gick för Nicklas och Junior, de var där och pulade med Nicklas nya leksak. Dessutom tog vi första steget i planen av nästa stora träningssak för Texas - kollade in crossen på nära håll, fast bara när den stor still och var avstängd än så länge.

Jag vet inte om jag har sagt det tidigare men Texas avskyr mopeder, motorcyklar och crossar. Jag tror att han tycker att de är jävligt obehagliga och gör utfall mot dem av den anledningen och det är ju ett beteende som är svårt att träna bort eftersom det är så pass självbelönande. Dessutom har de en förmåga att dyka upp och sedan försvinna snabbt igen så man har väldigt lite tid, om någon alls, på sig att förbereda ett möte eller en omkörning av dem.

Den här sommaren har vi struntat i att träna för att få bort det beteendet runt dessa saker, vi har haft en hel del annat att jobba på och eftersom det åker runt så många under den delen av året gör det träningen så mycket svårare. Istället har vi försökt undvika dem så gott det går och enbart hanterat dessa möten när vi varit tvungna, utan att träna.

Nu när hösten är här har antalet skrevraketer minskat drastiskt och de ända vi möter numera är vuxna som kör väldigt lugnt och försiktigt på sina vespor och alltså är lättare att undvika eller förbereda sig inför. Då känns det mycket mer lägligt att påbörja träningen och förbereda sig inför nästa sesong och nu när Nicklas har en cross som vi kan inleda träningen med kan ju läget inte bli mycket bättre.

Idag har han bara kollat in den när den stått stilla och varit avstängd och det gick hur bra som helst, han var helt obrydd så jag utgår från att problemen kommer igång när den börjar låta, eventuellt röra på sig.

Nästa gång ska vi se vad han tycker om att Nicklas leder den, tyst och avstängd så får vi gå vidare därifrån utefter hur han reagerar på det.

Nicklas verkar nöjd med sin skrevraket, tror han ska göra den lite manligare bara... Tydligen var det väldigt fjolligt med lyse?  

 Texas kollar efter vad farsan är så himla fascinerad av men upptäcker inget speciellt.

Lördag morgon hos Fam. Eriksson.

Jag vaknade först av alla i morse (som vanligt) till ännu en dag som lovade vackert väder. Nicklas snarkade i sängen bredvid mig, Texas reagerade inte fastän jag mer eller mindre var tvungen att klättra över honom för att komma ur sängen och Alex låg och trynade på soffan. Jag smög noga för att få fortsätta njuta av ovanligt lugn och ro en liten stund till och eftersom vi åt pannkakor igår kväll lyxade jag till det med en pannkaksfrukost. När de andra ändå sov och jag inte behövde bekymra mig om att vara en ansvarsfull mamma som gör nyttig frukost åkte det fram både grädde och cola också. Ska man lyxa till det så kan man väl ändå göra det ordentligt när man väl har chansen liksom.

Lyxfrukost, dukat för en.

Och vackert väder bakom gardinerna.

Det dröjde inte länge innan Texas kände lukten av pannkakor och kom smygande, parkerade under mina fötter (bästa platsen för eventuellt spill) och somnade om.

Sen vaknade pojken. Lyxfukosten blev till en lyxfrukost för två och lugnet seglade iväg till ett land långt, långt bort.

Sen kom pappan hasande och lyxfrukosten för två förvandlades snabbt till en lyxfrukost för tre.

Ja, jag kunde ju glömma att få några minuters lugn och ro för mig själv på morgonen. Fri tillgång på cola och grädde kunde jag ju också glömma men det kanske var lika bra det. Och hur skönt det än är med lite egen tid ibland så är det faktiskt så himla mycket mysigare att starta dagen tillsammans så jag är rätt nöjd ändå.

Vi börjar få till ett bra teamwork.

Tre timmars jobb i morse kändes som en pisskvart och plötsligt var vi på väg bort mot Kottmossen, Texas och jag. Det var betydligt mycket varmare än vad jag hade räknat med så det dröjde inte länge innan vi fick stanna och mosa ner en hel del överskottskläder i ryggsäcken, tur vi tog den med oss. Vi tog oss upp emot vattentornet och fick en mjuk och fin start, så sansad och fin att vi faktiskt stannade helt kontrollerat och fick en fin inkallning när vi mötte en hund innan vi ens tagit oss hundra meter! Så bra rutin har vi fått på draget vid det här laget, det ni! (Japp, jag är oförskämt stolt och det har jag faktiskt all rätt att vara med tanke på hur vi såg ut när vi for fram i början. Vi har kommit långt på den här tiden, båda två tillsammans - det börjar likna teamwork nu!)

Vi mötte många som promenerade idag och även en hel del hundar. Texas kollade på dem, när vi hamnade bakom två små terriers på stigen i skogen upp mot Kolarbysjön ville han gärna skynda framåt för att komma ikapp dem och när vi mötte en uppstudsig mellanpudel (under broarna ner mot Andra Sidan, det var trångt och gick inte att komma undan) spände han på sig men han gjorde inte ett utfall en enda gång. Vi tar oss där med!

Väl uppe vid Kolarbysjön ekade skotten från skjutbanan rätt högt, vinden måste ha legat på från det hållet för det brukar inte låta så tydligt annars, så vi bokade om daten med vårt sällskap till Linjan. Det var ju oväntat varmt så Linjan var mjuk och trevlig igen. Vi fick oss alltså en extra, oplanerad promenad över stan och ännu en vända på favoritraksträckan.

Svalkning och vätskepaus i Kolarbysjön.

Oplanerad stadspromenad. Texas fortsätter sköta sig fint.

När vi väl mötte upp mitt lilla sällskap och hundarna hade Texas samlat nya krafter, dessutom kände han igen sig och visste att han skulle få springa fort så det var en något steppig kille som bekantade sig med två nya damer, en yngre tös och en äldre tant. Efter ett par hundra meter lade sig spänningen och Texas struntade mer eller mindre i tjejerna och fokuserade mest på att komma framåt.

Han tyckte att det var lite jobbigt när vi spände för någon annan än honom själv och speciellt när de fick dra iväg - med hans kickbike medan han själv fick stå kvar och se på. I de skedena fick han ett par överslag och gjorde ett par halvhjärtade utfall men sansade sig snabbt igen.

 Texas står i starten på sin favvoraksträcka och ser sina nyfunna vänner försvinna i fjärran - med hans kickbike.

Då var det inte lätt att heta Texas...

Det var kul med sällskap och jag tror att mitt sällskap hade kul också. Nästa gång ger vi oss in på deras område och följer med och testar på lite agility. Det blir skoj!

Dessutom var det kul att få ännu ett bevis på att Texas går bra ihop med nya hundar bara han får lite extra tid på sig att känna av läget. Och i ärlighetens namn, två hundra meter gemensam promenad på en smal skogsväg är väl ändå inte så mycket extra begärt? Det gick himla bra och var en mycket bra erfarenhet för Texas!

Det är sällan Hjärtat blir trött efter några timmars promenad och drag. Han blir tillfredsställd, lugn och nöjd, javisst men inte trött. Kombinationen av fysisk aktivitet, psykiska utmaningar och nya bekantskaper verkar dock ha tagit ut sin rätt idag och jag har en känsla av att Texas kommer att sova större delen av kvällen och natten, ovaggat och djupt trynande. Jag ska dock väcka honom ett par gånger och muta i honom lite extra käk.

Nu ska här stekas pannkakor och sen har jag fortfarande daten med Hanna att se fram emot så den magiska lördagen är inte slut än :)

Jag har gjort det igen!

Förälskat mig i en hund. Det är ju bara att inse att jag kan skrota allt vad planer heter när det gäller hundköp... Det är ju ändå hjärtat och magkänslan som styr hur jag än bär mig åt. Som tur är så har jag under årens gång fått tillräckligt med kontroll över hjärtat och magen för att hjärnan och förnuftet ska få en ordentlig chans att säga sitt när det väl hettar till.

Denna hund är också en omplacering (surprice!). Från Hundstallet (såklart!).

Precis som Texas så är det mer eller mindre precis tvärt om mot vad vi hade planerat, storlek, kön, ålder, ja det mesta går helt emot planen. Ändå känns det som att vi skulle skulle kunna bli en perfekt kombo för varandra. Jag har skickat in en intresseanmälan så får vi väl se vad som händer, det måste ju som sagt stämma från många olika parter och mitt hjärta är bara en av dem. Dessutom kan jag tänka mig att det är en rätt eftertraktad hund så raden av hem som är villiga att adoptera hen kan vara lång och vi kanske inte alls är bäst lämpade. Naturligtvis är Nicklas med på det hela och jag tror att det skulle funka fint med Texas och Alex också för även om det kom lite oväntat så är det något vi gått och funderat, vänt och vridit på i ett par veckor nu. Nu återstår det bara att vänta och se vad som händer.

I morgon är schemat fullspäckat och jag längtar som tusan! Först vankas tre timmars jobb på morgonen sen ska jag direkt hem, äta och packa utrustning och diverse bra-att-ha-med-sig-på-långtur-grejer. Sen sticker jag och Texas ut och drar upp till Kolarbysjön där vi har en träningsdate med sällskap som ska testa kickbiken för första gången. Texas ska få träffa en ny tjej och få lite socialiseringsträning. När vi är klara drar vi tillbaka hem igen och på kvällen har vi en date med Hanna. OCH KLART.SE LOVAR SOL! Ser ut att kunna bli en bra lördag!

Nicklas har fått hem sin nya leksak så han gråter inte över att jag har planerat hund hela helgen,

han kommer ändå mest hänga i garaget.

Årets sista Linjantur på hjul?

Vi fick en helt fantastisk soluppgång som sällskap till frukosten i morse. Helt jävla amazing! Lagom tills vi skulle ge oss iväg ut var himlen dock mulen, Alex motsträvig, Texas spattig och jag lätt irriterad. När vi väl bökat oss ut blev både Alex och jag på bättre humör, vädret höll dock i sig och Texas blev om möjligt ännu spattigare. Han visste ju att det stod drag på schemat och efter två dagars vila var han minst sagt motiverad. Eftersom Linjan numera är vår pyttekorta sträcka och vi brukar köra snabbt där så undrade jag om det egentligen skulle vara så bra idé att ge sig ut tillsammans med Junior, speciellt som Texas gick på högvarv. Jag hade inte behövt bekymra mig alls, någonstans på vägen har all vår träning gett resultat och han kan faktiskt tygla all den där hyperenergin som hotar att spränga honom inifrån. I alla fall något sånär. Han är långt ifrån lugn, han studsar och far men han lyssnar och någonstans på vägen har han lärt sig att behärska sig.

Linjan blir tyvärr för hård nu när det börjar bli kallare ute och det kan mycket väl ha blivit den sista turen däröver med kickbiken för den här sesongen. Grusvägen är fin och ganska mjuk när det är plussgrader och lite blött i marken men så fort det fryser på blir den alldeles för hård och inte mycket bättre än asfalt. Såvida vi inte får en ny våg med värme så får Linjan vänta tills snön har lagt sig och vi har skaffat oss en kickspark.

Imorgon blir det vila igen för jag hinner helt enkelt inte klämma in någon dragtur då men lördag, söndag och måndag kommer att bjuda på trevliga, lite längre turer igen.

Tack Jobbet!

Idag, när jag klev in genom dörren tillsammans med Texas efter att ha lämnat av Alex på dagis, möttes jag av ett paket på golvet. Ett paket från jobbet faktiskt. Öppnade det och möttes av en bok. En kokbok. Ja, jag är ju en riktig boknörd och det var en väldigt fin bok så jag blev sjukt glad.

Innehållet verkar faktiskt också helt okej. Mer än okej. Nicklas lär ju bli överlycklig över Powershaken. Själv är jag galet sugen på att testa bönbiffarna, Broccoli och Fetaostpajen och såklart chokladmoussen. Eftersom jag inte är någon stjärna till kock och har lika bra matfantasi som en gran så är andras recept min livlina i köket. Den här boken innehåller faktiskt några enkla, vegetariska recept och några som kan förvandlas från lite snuskiga med kött i till goda vegorätter. Mmmm...

Tack Lidl!

Paybacktime

I måndags skulle jag ju haft tvättstugan men hoppade över den för att ta en långtur med Alex och Texas istället. Det var så värt det! Så idag får jag betala tillbaka på tvättkontot. Och igår gjorde jag ett helt gäng matlådor. Det är så skönt att kunna slänga fram ett par lådor när man har bättre saker för sig än att laga mat och ändå få ordentlig mat, inte sånt där flottdränkt, halvfabrikatskit. Jag känner mig nästan lite huslig. Nästan.

Texas fick vila igår och han får vila idag med. Tassarna är inte riktigt härdade än efter all ofrivillig vila och även om helgens turer har gått på mjuka fina vägar så vill jag ge dem en chans att återhämta sig lite. Även mjuka, fina motionsspår blir ju påverkade av frost och minusgrader. Han har inga skador eller så men han blev lite sliten på några av de ställen som åker på mest stryk. I morgon blir det en kortrunda på förmiddagen så får vi se hur tassarna mår efter det. 

 Nu längtar jag till vintern. Jag vill ha minusgrader och snö!

Alex första besök av mjölktandsmössen.

Hos oss får man välja om man vill ha besök av tandfen eller mjölktandsmössen. Endera lägger man tanden i ett glas så kommer tandfen på natten och köper den för ett par guldpengar eller så lägger man tanden under kudden när man går och lägger sig så kommer mjölktandsmössen och byter den mot en liten gåva medan man sover. Pojken har valt mjölktandsmössen, han önskar sig en bil och oj som han har väntat på att den där lösa tanden ska ge med sig och lossna!
Igår kväll fick han loss den - i mörkret i bilen. Han blev så förvånad att han spottade ut den på golvet och sen hittade vi den inte. Så typiskt! Så inatt blev det ingen tand under kudden och ingen liten gåva heller. Pojken var besviken. Men nu är ju mjölktandsmössen lite magiska så jag är rätt säker på att de har hittat den försvunna tanden i bilen under natten och jag har en bestämd känsla av att det ligger en liten gåva på golvet i bilen när Nicklas kommer hem från jobbet. Jag är rätt säker på att det är en bil också ;)

Alex första tappade tand, 10-11-2013.

Tidig morgontur med mina två småhjärtan.

I morse var det lätt att kliva ur sängen. Att inte vakna och kliva upp ensam är en otroligt bra draghjälp och när jag sen tittade ut genom fönstret möttes jag av löftet om en helt fantastisk morgon. Det passad perfekt till mina planer.

Ett par timmar senare trasslade jag mig ut genom källardörren med Texas i midjebältet, Kicki i händerna, Alex i hälarna och en välpackad ryggsäck på ryggen och möttes av att morgonens löfte som höll vad det lovat. Vädret var helt fantastiskt!

Det blev en varierad tur på ungefär en mil. Delvis asfalt, bitvis stadspromenad, mestadels skog, några lekpauser, ett par kasta-sten-i sjön pauser, ett par picknickpauser och lite dragträning. Hela vår runda kantas av en stadig ström av pojkens första frostänglar. Tre timmar senare bökade vi oss in i hallen, lite kalla men nöjda.

Jag hade egentligen tvättstugan bokad i morse. Det har aldrig varit härligare att skita fullständigt i tvätten.

Det är kul att kunna ta med Alex ut och dra. Han står framför mig på Kicki och nu när vi har fått in en bra rutin på ett trevligt tempo kan pojken följa med på en hel tur istället för bara en sväng på sluttampen. Det är bra träning för Texas också, med lite mer tyngd ibland. Han jobbar faktiskt bättre i selen när han får lite mer tyngd att jobba med. Annars kan han bli lite bekväm till och från men när Alex är med jobbar han på bättre.

Minusgrader och frost har hållit oss sällskap under hela turen. Isen börjar till och med lägga sig på sjön! Yey!

Tre dygns egotid är snart över.

Nicklas och Alex har varit i Hudiksvall hela helgen. De åkte i torsdags kväll innan jag kom hem från jobbet och kommer hem ikväll.

Tre nätter och tre hela dagar har jag alltså bara behövt ta hand om mig själv och Texas. Det är fantastiskt skönt ibland, att inte behöva ta hänsyn och planera in dagarna så att det passar hela familjen. Att få sova så länge man vill ostört eller gå upp så tidigt man vill utan att behöva vara tyst så man inte väcker någon. Att få äta vad man vill, när man vill, om man vill och inte behöva anpassa sig efter andras tider och vad de gillar och inte gillar. Att få ägna sig helt åt sig själv helt enkelt, och bara behöva prioritera sitt ego för en liten stund.

Jag har käkat krabba med Ida och Madde och frossat bland de senaste avsnitten av Livräddarna på Bondi Beach i programbiblioteket.

Ätit choklad före frukosten.

Sovit till kvart över nio två dagar(!).

Kollat på Dumma mej 1 och 2, också med Ida och Madde.

Hunnit med två fantastiska dragturer med Texas och en med Caro.

Duschat aslänge, med tända ljus och Brad Paisley på hög nivå utan att bli avbruten en enda gång.

Och en hel del annat smålyx, det har varit fantastiskt skönt men nu längtar jag bara efter att de ska komma hem så att jag får krama dem igen...

Dagens drag med Texas var en aning intensivt. Vår väg korsades av en råbock under uppvärmningen så Texas var het redan innan vi satte igång. Under turen mötte vi två katter och blev ikappåkta och omkörda av en cross också vilket höll honom en aning mer speedad än önskvärt. Med adrenalinet pumpande och jakten på högvarv ångade han på lite för hårt för sträckan vi tagit så vi tog oss ett par extra vätskepauser och pausade lite längre än vanligt för att han skulle få chansen att hämta andan och svalka sig ordentligt mellan varven. Förutom det gick det fint. Vi mötte betydligt fler personer idag än vi brukar och han fixade passagerna bättre än han över lag har gjort de senaste månaderna. Jag tror att jakten låg under ytan och triggade honom att jobba framåt mer intensivt än han brukar och att mötande personer helt enkelt fick ganska låg prio tack vare det så det är inte speciellt troligt att det håller i sig. Det var i alla fall skönt eftersom vi mötte rätt många idag.

Idag fanns det inte en skymt av traktorarbete i Texas drag. Han var på alerten och spanade oavbrutet efter något ätbart i skogen. Jag var lite orolig att han skulle snubbla eftersom han hade uppmärksamheten överallt utom på stigen men förutom några felsvängar (pga kottar i öronen) så gick det bra.

När Texas fått sin elvakilometersrunda gick jag hem till Madde och böt hund. Texas fick lite kärlek och vila medan Caro fick sela på och följa med mig ut på en tur över Linjan. Åtta kilometer varav ca 1 - 1,5 km drag sammanlagt. Det gick rätt bra. Han är van vid att cykla och vande sig snabbt vid Kicki så det var inget problem alls. Däremot for han omkring som en jätteglad, jättefluffig studsboll över hela grusvägen. Allting luktade ju så gott! Överallt! Och alla vattenpölarna var så geggiga och alldeles perfekta att hoppa i! Och ån låg alldeles vid sidan av vägen och riktigt bad om att bli badad i! Och så luktade det så gott överallt! Och så fanns det så många lerpölar att hoppa i! Och så fick han springa också! Allt på en gång, helt fantastiskt!
Haha, ja det var kul att se honom studsa runt i ren lycka men jag hade fullt sjå med att parera så att jag inte körde på honom när han tvärnitade för en gofläck, studsade mellan vattenpölarna i farten och for från den ena sidan till den andra i rent lyckorus. Som tur är så är han inte jättesmidig i svängarna och inte direkt supersnabb heller så det var inte speciellt svårt att parera, bara man hade koll på honom. Framåt slutet fick han lite styrsel på hjärnan och verkade fatta galoppen i alla fall. Det tar nog några gånger men jag tror att när han bara får in lite rutin så kommer det att gå hur bra som helst.

En av alla miljoner gofläckar som Caro fastnade i.

Jag brukar ju fästa draglinan direkt i cykeln i vanliga fall men både igår och idag har jag kört med midjebälte och det har faktiskt fungerat bra. Anledningen till att jag beslutade att göra det från början är att jag har haft rätt mycket domningar i armarna och händerna de senaste veckorna, då blir det ganska svårt att hålla emot i cykeln om Texas får för sig att göra ett tokrus. Idag när råbocken kom upp på vägen från ingenstans så var jag sjukt glad att jag kunde hålla emot med hela kroppen. I vanliga fall skulle det inte vara något problem men när händerna domnar bort så fort man tar ett fast tag blir det rätt besvärligt. Så det känns ju bra att veta att det fungerar fint med bältet också, då behöver domningarna inte betyda inställda dragturer (så länge de inte blir så illa att jag får svårt att styra och bromsa).

Dragpremiär efter sjukvilan.

Texas verkar vara helt bra igen och han fick den sista dosen lindrande för magen i tisdags. Vi vet fortfarande inte vad som egentligen var fel, teorierna är att han fått något litet sår någonstans invändigt efter besöket hos Fanny eller att han helt enkelt tagit sig en liten smakbit av en groda eller padda i ett obevakat ögonblick. Det första alternativet är det troligaste även om vi hoppades på det senare. Men nu är han bra så det spelar egentligen ingen roll längre.

Han har gått på helvila i nästan en vecka, med bara promenader och lite enklare småjox, men nu har vi kommit igång så smått igen. 

Texas på helvila. Balansövningar och hjärngympa har stått på schemat.

Och lite enklare nosövningar.

Vi har ökat på promenaderna lite men stadigt allteftersom han har piggnat till och i onsdags fick han sin första längre promenad med lite arbete. Elva km skogspromenad med klövjeväskan och lättare tyngder till och från. Jag valde ut de mest tekniska stigarna, de med mycket rötter och stena men utan slirig lera så fick han bära väskan de bitarna. Det är bra för balansen, får ner tempot och upp medvetenheten om vart han har bakkroppen någonstans. Det blev en lite lagom långpromenad, lite längre men inte jättelång, samtidigt som han fick använda kroppen lite mer effektivt än om vi enbart promenerat. Vi gick långsamt och lade fokus på att vara avslappnad, även den träningen börjar ge resultat. Den första biten gick han fortfarande på högvarv, det är som om ögonen, öronen och nosen är tre propellrar, helt oberoende av varandra, som sliter den förvirrade lilla hjärnan i tre olika riktningar samtidigt medan kroppen bara hänger på därbak. Men han lugnade ner sig allteftersom, vi har fortfarande mycket jobb kvar men det tar sig.
Det är fortfarande lite ovant att ha en hund med så mycket ork i, efter tre timmars skogspromenad (en hel del hjärngympa för Texas) var han mer eller mindre bara uppvärmd och tillfreds men inte det minsta trött.

Idag tog vi dragpremiären efter sjukvilan. Samma elva kilometers runda varav åtta km drag. En trevlig mjukstart på en ny potentiell favoritrunda. Han kändes pigg och fin och åtta lugna kilometer kändes som en lagom mjukstart. Det lutar åt att vi tar samma vända en gång till i morgon.
För inte så länge sen hade åtta km varit på tok för långt för oss men nu när vi har börjat få in lite rutin på långsammare tempo fungerar det utmärkt. Jag vet hur jag ska undvika tokrusningarna i starten och Texas verkar ha förstått tjusningen med att spara på krafterna så att han orkar längre. Det är ju fortfarande kul att släppa alla hämningar och låta honom löpa på bäst han vill men nu kan vi göra det mer planerat istället, om och där det finns ett bra läge helt enkelt. Detta gör även att vi kan dra på lite nya ställen, smalare och krokigare sträckor där tokrusningar skulle kunna sluta riktigt illa men en trevlig ökad trav ger en helt fantastisk naturupplevelse och där sträckan bjuder Texas på bättre underlag och lite mer variation än en mer eller mindre rak grusväg.

Kort-kort vätskepaus vid Kolarbysjön.

På vägen hem tittade vi förbi hos Ida och kollade in nya lägenheten. Vilket uppbyte hon gjorde! Den är jättefin.
Och så passade vi på att presentera Caro för Kicki eftersom jag ändå hade alla grejer med mig. Han tyckte att det var lite konstigt med cykeln, selen var lite obehaglig och det var jätteknäppt att han faktiskt fick lov att dra. Han är ju, precis som Orvar, ganska hårt tränad i att inte dra och har mycket bra kontakt med den som sitter i andra ändan kopplet, så fort man säger något eller det tar emot i kopplet så vänder han sig emot en och söker kontakt. Det krockar ju lite när man vill han han ska dra helt plötsligt. Men med Madde som morot fick han lite kläm på vad jag ville och med tiden lär han sig nog vad selen betyder. När han väl drog såg han i alla fall löjligt lycklig ut så det ska nog inte bli så svårt. Vi får se om jag byter hund med Madde en sväng efter Texas och min tur i morgon.