Back from the dead...

Ja, det är typ så det känns just nu, eller på väg i alla fall. 

Det ända jag har gjort sen i söndags är att jobba och vara sjuk. I söndags vaknade vi ju ybertidigt hela familjen och stack ut för att kolla på bävrar. Jag masade mig motvilligt iväg mot jobbet den eftermiddagen. Det är väldigt sällan som jag verkligen, verkligen önskar att jag bara kunde gräva ner mig i sängen, stänga av mobilen och skolka från jobbet, men i söndags var en sådan dag. Jag var galet trött men gav mig själv en mental käftsmäll och skällde att jag får skylla mig själv om jag går upp mitt i natten. Satt i kassan och efter ett tag fick tröttheten sällskap av ont i hela kroppen. När jag slutade cyklade jag hem och grävde ner mig i min älskade, underbara säng.

Passande bild. Kan inte minnas att det har känts såhär på jobbet någon gång förut.

Nu vill jag bara vara frisk och tillbaka igen.

Måndag morgon var jag förkyld men piggare. Jag har jobbat i betydligt värre skick så jag rullade igång dagen som vanligt. När jag gick till dagis med Alex började jag ångra mig och när jag kom hem för att lämna av Texas med Madde ångrade jag mig bigtime. Trampade iväg mot jobbet ändå och räknade sekunderna till jag skulle få gå hem. Genomled hela arbetspasset och fick skjuts hem bara för att däcka i soffan med ytterkläderna på och 39 graders feber som fortsatte att stiga.
Ungefär det läget har jag hållit tills idag. Febern är nere på runt 38,5 och jag känner mig nästan frisk i jämförelse. Hostan river upp halsen som en mixer men det kan jag leva med. Hoppas att vi slipper fler bakslag nu.
Alex har också varit dåligt, haft samma sak som mig fast med mindre feber, bara pyttelite hosta och hans röst är kvar (peppar, peppar). Min låter som ett tvättäkta mansröst - när den väl ger ljud ifrån sig.

Ändå kändes det som att jag skulle frysa ihjäl. Bokstavligt talat. Märkligt det där...

Nicklas är pigg och på benen igen. Han flänger runt som vanligt och jag vet inte om han eller jag är gladast över att jag är på benen igen. Vi åkte och handlade lite snabbt, han fixade lite hemma och drog iväg till Avesta. Lycklig som en kossa på betessläpp :)

Jag och Alex är fortfarande dåliga, även om vi är betydligt bättre, och tänker satsa på soffan och fredagsmys ikväll. Iskallt päronvatten och glassdrink låter som ett helt fantastiskt fredagsmys tycker jag. Alex proppsar på Landet för länge sedan eller Smurfarna. Det finns ungefär tusen delar av båda två och jag har hört dem alla så många gånger att lika gärna skulle kunna se hur många rakblad jag får plats med i öronen. Rösterna riskerar driva mig till vansinne som inte ens ett mentalsjukhus skulle ta sig an. Jag ska försöka styra in honom på någonting uthärdligt, lyckas inte det får jag väl köra på öronproppar och en bok bredvid honom istället ;)

Jag tycker synd om Texas. Vår sesong har precis börjat ta sig ordentligt med toppenväder, frostnätter och allt och så åker han på en ofrivillig veckovila... Men han har skött sig över förväntan, lilla hjärtat. Han har till och med börjat äta som en hel karl. Aptiten har verkligen ökat avsevärt de senaste veckorna och jag vet inte exakt vad som orsakat det. Att det äntligen börjar bli ordentligt svalt? Kan det höra ihop med att han verkar ha landat ordentligt? Att vi höjde upp skålarna åt honom? En blandning av dem? Jaja, jag är glad att han äter, verkar må bra och vara glad men vi i ska ändå ta och avmaska honom för säkerhetsskull, man vet ju aldrig...
Nicklas ska äntligen serva Kicki i helgen men vi får se när jag är i skick att ta en tur. På söndag eller i början av nästa vecka förhoppningsvis.
Imorgon ska vi försöka klämma in en snabb tur till sandtaget i alla fall. Än så länge orkar jag inte mer än korta rastningar så Nicklas sköter promenaderna. Texas behöver få anstränga sig lite mer än så och kommer nog att bli glad över en vända till sandtaget.
På tisdag ska vi äntligen på möte på hunddagiset också! Spännande! Vi får se hur det går men vi håller tummarna :)

Tidig morgon för hela familjen.

Vacker morgon.

Nicklas har fortfarande riktigt ilsken hosta och vaknade vid fyratiden av en ordentlig hostattack. När den inte verkade vilja ge med sig efter en timme ungefär väckte vi upp pojkarna och åkte iväg på bäverspaning. Jag har lovat Alex att ta med honom någon morgon jättelänge nu men det har aldrig varit läge så han vaknade och var peppad på ungefär en halv sekund när jag viskade ordet bävrar. Jättelycklig kille klockan fem en söndagsmorgon. Texas var överlycklig över att hela familjen skulle följa med på morgonpromenad och drog av ett par lyckoskall så risken finns att våra grannar fick en tidig söndagsmorgon de med.
Tyvärr såg vi inga bävrar. Nicklas hosta, Alex oförmåga att smyga, Texas sug på levande frukost och mina försök att tysta ner dem fick nog bävrarna att fly sin kos långt innan vi kom fram till vattnet, men vi hade en trevlig morgon tillsammans i alla fall.

Alex var road trotts bristen på bävrar och räknade smakade träd istället.

Han tog såklart med sig en skatt hem också.

Nicklas och Alex matade fåren - ända tills Alex fick sig en kyss av stängslet.

Texas skrämde fåren med sin hungriga blick så vi fick gå bort till parkeringen och hålla oss undan under tiden.

Mysig vovve som är rätt nöjd med att vara hemma igen.

Han tänker inte låta Nicklas gå till Servus och köpa morgonfrallor utan att ha fått sig ordentligt med kärlek först...

Nu har killarna åkt på rally och jag och Texas ska gotta ner oss i soffan en sväng innan jag måste göra mig anständig inför fyra och en halv timmes mellanpass på jobbet.

Det här med hälsa...

De senaste senaste fyra dagarna när jag har jobbat har jag tänkt på en sak... En jävligt irriterande sak faktiskt:

Visst, hälsa i all ära... och någon bilaga här och där kan jag väl förstå mig på men löpsedlarna och förstasidorna på våra två största nyhetstidningar? Dagligen? Det är ju sjukt... Och det här är bara under fyra dagar på jobbet. Är det konstigt att så många mår dåligt över hur de ser ut? Och varför är det så självklart att det är vackrast att vara smal? Personligen tycker jag att lyckliga människor är vackrast.

Inte plastigt lyckliga, rosaskimrande foton på facebook och inlägg på bloggar som frekvent talar om hur mycket man älskar sin familj och hur bra man har det. Nej lyckliga människor, folk som mår bra i sig själva. Människor som visst kan ha dåliga dagar och gnälla och ha sig utan att behöva klistra över det med 'låtsaslycka' men som ändå lyckas utstråla någon sorts kärlek och respekt för sig själv - även när det inte är helt lätt. Människor som älskar och respekterar sig själva. Det lyser igenom och det är vackert tycker jag!

Träna och 'ät rätt' för din egen skull. Så mycket eller så lite och på det sättet som just du mår bra av. Gör det för din skull, inte någon annans. Gör det för att kroppen och hjärnan ska orka ta dig dit du vill, inte för att grannen ska tycka att du är snygg att se på. För att vara frisk och pigg och ha energi nog att kunna göra så mycket eller så lite som du vill göra. Ja, det är okej att vara lite ego. Ingen i din närhet mår bra av att du går omkring och mår dåligt men lycka smittar av sig. Och glöm inte att det inte räcker med att må bra rent fysiskt, det är den psykiska biten som är svårast - och definitivt viktigast. För många är den fysiska hälsan viktig för att kunna må bra psykiskt men det är inte alls en självklarhet att det hänger ihop så starkt för alla. Respektera dig själv och dina behov för du kan aldrig räkna med att någon annan kommer att göra det åt dig. Och förresten så är det du som ska orka leva ditt liv - varje dag, inte någon annan.

Att vara lite ego är helt okej, för mår man bra är man glad och är man glad är man snäll mot folk, det gillar dom - jag lovar.

Själv får jag ofta höra att jag är lite galen, att jag måste ta det lite lugnt och vara rädd om mig själv. Med det menar folk ofta att jag ska låta bli att göra sånt som t.ex att åka snowboard bakom bilen, hacka mig hjälpligt fram på inlinesen eller åka kickbike bakom Texas.
Men jag är inte rädd för att göra illa mig lite då och då. Jag behöver de här sakerna för att må bra och riskerna det för med sig är värda det. Jag är alltid så försiktig jag kan vara men olyckor händer ändå. Att åka snowboard bakom bilen är inte farligare än att åka i backen och definitivt inte farligare än att hoppa och ha sig, jag råkade bara falla olyckligt en gång. Att åka kickbike bakom Texas är inte farligare än att ränna runt på en mountenbike i skogen, eller på en cross för den delen, för att inte tala om att rida. Det är klart att man ska vara försiktig och klok men man kan inte sluta med allt som kan medföra en risk för då skulle livet inte vara mycket värt.
Jag är rädd om mig - på mitt sätt. Jag kan överleva ett spräckt bäcken, en bruten arm och några skrapsår, det är inte kul men det läker. Jag vägrar däremot att gå ner mig i det mentala träsket för där är risken mycket stor att jag skulle drunkna och dö för alltid. Så mycket som jag skadade mina nära och kära när jag befann mig där gör ont att tänka på och kostar det mig några skador genom åren för att slippa hamna där igen så är det så värt det!

Knäna har slutat vara nu, de börjar bygga ordentliga skorpor och är på väg att läka igen.

Något annat som får mig att må sådär jättebra, så bra att själen sjunger så högt att bröstet riskerar att spricka, är såna här morgonpromenader:

Vad mår Du bra av?

En rätt händelserik halv-vila.

Texas var helt utslagen efter besöket på Hundstallet och det höll i sig hela söndagen. Jag jobbade och grabbarna var i garaget och polerade panda. Texas låg helst i bakluckan och sov medan Alex lekte med kusinerna och Nicklas gnuggade på bilen. När jag slutade kom de och hämtade mig. Väl hemma skyndade Texas sig att bädda ner sig i korgen igen, Alex sparkade av sig skorna och sprang över till granngrabben (dörr i dörr) sedan såg jag inte till honom mer fören det var läggdags och Nicklas åkte tillbaka till garaget. Det var nog den lugnaste kvällen på länge här hemma.

Mycket trött kille. Såhär trött blir han inte ens efter ett ordentligt fyspass.

Vi har fått Texas att äta och dricka bättre också! Visst har han ätit och druckit annars också, fast då är det helst efter att han har arbetat och förbränt en massa och han får inte i sig ett gram mer än han gör av med. Han fyller liksom på i efterhand istället för i förebyggande syfte som en 'normal' hund. Kruxet med det är ju att jag vill att han ska vara ordentligt vattnad och ha lite energi innan vi ger oss ut på ett fyspass och det skulle ju inte göra något om han lade på sig ett kilo eller två till heller.

Jag fick några tips när jag satt och bläddrade runt på ett forum som jag tyckte verkade lite konstiga och jag förväntade mig egentligen inte att de skulle fungera men jag tyckte att det var värt att testa i alla fall.

Det första var att höja upp matskålarna en bit från marken. Han fick ett eget provisoriskt litet matbord och vips så gick maten ner betydligt lättare än tidigare. Jag vet inte exakt vad det beror på men jag antar att det är en mycket skönare ställning att äta ur.

Det andra var att hälla lite, lite mjölk i vattnet. Spökvatten som Alex kallar det. Jodå, det fungerade också. Det är så lite mjölk att jag tycker att det inte borde göra någon skillnad men det gör det tydligen.

Så nu kan jag få i honom en ordentlig frukost och någon liter vatten ett par timmar innan vi ska ge oss ut. Han får fortfarande en påfyllning ett par timmar efter att vi kommer in också, han kan nog behöva all mat han kan få i sig den där. 

Att han står och väntar på frukosten på det här viset hörde ju inte till vanligheterna direkt. Men nu så!

När Texas busade med Agnes i rasthagen krockade de ordentligt när de siktat in sig på samma boll. Hon är inte ens hälften så hög som honom men hon är som ett litet bowlingklot av sten och fick in en ordentligt fällning på honom. De for åt varsitt håll genom gräset och båda hade ordentliga räcerränder i pälsen efter det. Texas haltade lite lätt efter smällen, det gick över ganska snabbt men vi har ändå tagit det säkra före det osäkra och tagit det lite lugnt i några dagar. Det var en ganska läglig vila eftersom jag jobbade hela söndagen, Texas var trött efter besöket på Hundstallet och mina knän fortfarande varar och inte gärna vill läka. Lämpligt nog hittade jag klickern som varit borta ett tag så det har blivit lite freeshaping de senaste dagarna.

Texas tänker så det knakar. Vad är det egentligen hon vill att jag ska göra med den här lådan?

 Han kopplar väldigt snabbt när han får tänka själv utan att man är där och försöker visa och ha sig (som jag är inbitet van vid så jag får koncentrera mig lika mycket som honom). Det dröjde inte länge innan han fattade vad jag ville och nu kan han både stå i lådan och på den. Baktassarna nästa?

Eftersom jag jobbar helg har jag varit ledig måndag och tisdag. Texas har varit med till dagis för att lämna och hämta Alex. Det är bra träning för honom att få vänta utanför medan jag smiter in lite snabbt och han fixar det oftast väldigt bra. De gånger han tycker att det är jobbigt stannar jag helt enkelt utanför med honom så att jag inte pressar honom för hårt och måste backa i träningen. Han har charmat nästan hela barngruppen och får en hel del kramar och klappar och verkar trivas mycket bra med uppmärksamheten.

Så här glada blir grabbarna av att få träffas igen efter att ha varit ifrån varandra i hela TRE TIMMAR.

Jag måste filma det mötet åt er någon gång... En pojke och hans hund, en hund och hans pojke ♥

Idag har vi kört igång lite igen även om vi fortfarande väntar med att dra. Texas är nog redo men mina knän är det inte än. Inte Kicki heller, Nicklas har fått ett ordentligt återfall med febern och är inte i skick att serva henne än. Jag har faktiskt förbjudit honom för han kommer aldrig att bli bra om han far omkring som en skottspole till höger och vänster.

Så idag har vi promenerat och cyklat. Strax över en mil varav ca fyra km cykling på Maja där texas fick trava bredvid. Vi körde vändan från dagis, upp över Kottmossen, vidare förbi vattentornet och upp till den där grusvägen som går mellan Gamla Norbergsvägen och Rönningen, en vända tur och retur på grusvägen så länge underlaget var ok och sedan över stan och hem. Till nästa vår har nog stenarna på den grusvägen sjunkit ner lite och då kommer den vara perfekt för drag. Den kommer förresten att vara perfekt för drag redan i vinter om de inte hittar på några dumheter där som över Silvbergsled.

På kvällen åkte vi iväg till sandtaget och lekte lite. vi börjar få ordning på leken nu och med lite arbete kan vi nog använda den som belöning vid träning så småningom. Han uppskattar mest jaktlekar så det är det vi koncentrerar oss mest på men det smyger in ett litet inslag av kamp lite då och då också. Det är bara att ta vara på tillfällena och bygga vidare på att göra lek och bus riktigt skoj. En av nycklarna till lyckad och uppskattad lek med Texas är 'less is more'. Han tycker att det blir lite jobbigt när man går på för hårt och blir jättebusig själv så leken fungerar bäst med Nicklas för tillfället eftersom han tycker att det känns fånigt att hålla på och 'tönta sig'. Ännu en sak jag får anstränga mig för att hela tiden komma ihåg, jag är fortfarande inbiten på Orvars och min spritt-språngande-galen-lek. Det är svårt att jobba bort tio års vana bara sådär men det går framåt. Snart är jag lika uptight som de riktigt inbitna gamla lydnadsrävarna ;)

Avlämningarna tar sig. Han börjar förstå att han måste lämna tillbaka bollen om man ska kunna skicka iväg den åt honom igen.

Hundstallets Öppet Hus

Besöket Hundstallets Öppet Hus idag bjöd på strålande väder! Lite för varmt för min smak men helt ok.

Träningsplanerna för igår sprack totalt. Nicklas tyckte att det var en rätt dålig idé att ge sig ut på kickbiken direkt igen så han sköt upp servicen och polerade någons bil istället. Sen fick vi oväntat besök som blev kvar på fredagsmys och när de gav sig av hemåt var det för sent för att ge sig ut på Maja.

I morse kom vi upp i tid men som vanligt blev vi sena ändå så morgonträningen blev också inställd och vi kom iväg betydligt mycket senare än vi tänkt oss. En kombination av vanliga Erikssonomständigheter och dålig planering. Så vi hade inte allt för bra förutsättningar för att jobba med hundmöten idag. Att jag sen var en aning nervös och rätt lost och virrig gjorde ju inte saken bättre så det gick väl som förväntat. Vi hördes och syntes en del, och det var inte på ett bra sätt. 

Texas är egentligen väldigt trevlig med andra hundar över lag (jag har inte varit med om att han inte accepterat någon hund som han fått lite tid på sig att lära känna) men han behöver som sagt lite tid och utrymme för att känna av läget först. Det var rätt dåligt med båda delarna idag och det ihop med en hel del överskottsenergi och min virrighet gav oss rätt dåliga förutsättningar för att sköta hundmöten (och konfrontationer) snyggt. Jag bestämde mig för att undvika risken att 'tjata' på honom och övergav idén på att träna och koncentrerade mig på att klara oss igenom dagen utan några incidenter istället. Det blev en del utfall men inga olyckor. Han är ju inte så tung att hålla och det är ju en klar fördel i sådana här situationer.

Jag gillar inte när det blir en massa ryck i kopplet (inte från något håll) och jag gillar inte att behöva ta tag i honom. Jag föredrar att jobba oss närmare, bit för bit, på en nivå som hela hela tiden utmanar honom lite men aldrig går över gränsen till hans trygghetszon och på så vis minska den så att vi till slut klarar en bra passage och samtidigt har bra kontakt. De förutsättningarna fanns inte idag eftersom det dök upp hundar lite här och var och utan förvarning så det blev en del 'lättande på fyrhjulsdriften'.

Däremot hade vi en hel del bra hundmöten också så det återstår att se hur det har påverkat vår träning. Har vi otur så har det fört oss något steg bakåt igen, kanske har det inte påverkat så värst mycket alls och har vi riktig tur så har det fört oss ett steg framåt. Det visar sig snart.

Terapihunden Kakan var väldigt trevlig och Texas gillade henne snabbt. De hälsade på varandra och hon påverkade Texas (och mig) mycket positivt med sitt fantastiska lugn. Jag tror att de flesta andra hundar som kom för nära för fort fick sig en åthutning - ända tills han träffade Balto, brorsan, killen han överlevde helvetet tillsammans med. Den synen kommer att följa mig länge, säkert för alltid. Balto dök upp bakom ett staket alldeles bredvid oss, helt utan förvarning men de två hundarna måste ha känt lukten av varandra för de tvekade inte ens i en halv sekund innan de for ihop i en lycklig återförening. Det vackraste och lyckligaste ögonblicket på hela dagen.

Själva delen där vi skulle gå fram och visa upp oss gick väl lite sådär. Det var en hel del hundar utanför avspärrningarna och våran lilla gata var för trång för Texas. Större delen av den promenaden gick på två ben. Vi hördes och syntes utan tvekan men som sagt; inte på ett bra sätt. Väl uppe på scenen skötte han sig snyggt och fick tid på sig att smälta situationen medan det var min tur att skämma ut oss lite. Jag kommer inte ihåg frågorna vi fick och inte heller vad jag svarade, däremot minns jag hur förbannat illa fagerstamål låter i en mick. Promenaden tillbaka skötte vi i alla fall hyfsat, vi får väl hoppas att det är det folk minns ;)

(Jag slapp höra några detaljer jag inte redan kände till sedan förut och grinade inte inför halva Stockholm.)

Sen mötte vi massor av folk. Pappas uttryck "alla känner apan, apan känner ingen" stämde rätt bra in på oss idag. Det kändes som att halva Stockholm kände Texas men jag hade sjukt svårt att hålla isär dem. Baltos husse placerade jag och tyckte mycket om. Vi träffade hans fru också och några barn som jag inte riktigt kan placera men jag är rätt säker på att de hörde ihop på något sätt.

Sen träffade vi en hel del personal från Hundstallet där några stycken stod ut lite extra och som jag minns från tidigare, bla tjejen som höll i vår lilla uppvisning, en kille som tränat mycket med Texas, tjejen som hade hand om själva omplaceringen och en av volontärerna som haft mycket med Texas att göra. Det var väldigt kul att träffa dem alla!

Dessutom visade det sig att vi bor rätt nära Baltos familj så vi bytte nummer och planerade att träffas igen.

Sen fick Texas ännu ett kärt återseende: den helt fantastiskt söta tjejen Agnes och hennes matte som också jobbar på Hundstallet. Texas har fått tillbringa en hel del tid hemma hos dem och de har även delat box efter det att Balto flyttade. Han blev väldigt glad över att få träffa dem igen. Vi gick bort till Hundstallets rastgård och släppte dem så att de fick leka lite och jäklar vad de sprang! Agnes är inte ens hälften så hög som Texas och ändå lyckades hon nästan, nästan hålla jämna steg med honom. Bra jobbat! Jag försökte få några bilder men det var svårt att fånga något annat än luddiga streck med fulkameran, dessutom hade jag fullt upp med att titta på dem och var inte jätteengagerad i att fota just då.

Hehe, jag har en hel hög med såna här bilder. Där de precis är på väg ut ur bild bara för att jag var för seg på knappen :)

Alex har varit helt fantastisk hela dagen! Jag har lite dåligt samvete över att allt har kretsat kring Texas idag och pojken har fått väldigt dåligt med uppmärksamhet av mig. Han hade med sig en säck med de gosedjur han inte längre använder och gav dem till hundarna. Han tyckte att de behövde dem mer än honom, så att de har någon att gosa med tills de får en egen familj. Fina, älskade unge! Han var noga med att lämna dem själv och tala om att de inte fick glömma bort att ge dem till hundarna också.

Det var överlag en mycket lyckad dag för oss. Nästa gång ska vi bara se till att hinna med att träna innan så Texas inte är fullt så explosiv. Förhoppningsvis har vi kommit en bit till i träningen då också. Och så ska vi se till att vara ute i god tid. Riktigt god tid! Dels för Texas skull, så att han får ordentlig tid att landa i både miljön och situationen.
Men också för våran skull. Det skulle vara kul att hinna gå runt och kolla in allting som vi missade den här gången. Det finns ju en massa aktiviteter för barn och hur mycket som helst för en inbiten hundmänniska att kolla på. Till och med Nicklas och Ida som inte är fullt lika hundbitna som jag tyckte att det var kul och önskade att vi hade haft mer tid på oss.

Vi avrundade dagen med att svänga in i Västerås hos David och Tessan och bli bjudna på taccos. Mycket gott! Alex fick leka med Henrik och var nöjd och glad över det. Äppelkaka till efterrätt var ju inte heller helt fel ;) Tack så mycket hörrni!

Första skrotningen: Check!

Idag kom dagen jag väntat på ett tag nu: Första skrotningen. Den skulle ju komma förr eller senare och det blev idag. Det blev ingen brutalskrotning i alla fall, inga brutna ben, inga snea landningar, ingen smäll i huvudet och Texas märkte inte ens någonting fören jag stod och hojtade ca hundra meter bakom honom, då stannade han och undrade vad tusan jag hade för mig där bak när det var meningen att vi skulle ha skoj.
Men det var lite synd att det blev just idag... Jag hade nämligen en plan. Vi körde en rätt lång och ordentlig uppvärmning och det var meningen att vi skulle köra på ordentligt idag. Ett ordentligt fyspass idag och ett lite lättare imorgon bitti så att vi skulle bränna av så mycket som möjligt av överskottsenergin inför besöket på Hundstallet imorgon. Ju mindre steppig han är, ju mer harmonisk är han och det skulle ju behövas imorgon. Vi får helt enkelt komma på en plan B och jag tror att jag har en på G, frågan är bara om Nicklas går med på den eller förbjuder mig. Vi får väl se.

Knäna var väl det som åkte på mest stryk. Men det kunde ju ha varit mycket värre med tanke på att jag var så dum att jag inte släppte kickbiken på en gång utan åkte med en liten bit först.

Mina älskade, älskade hundbyxor fick däremot sätta livet till. Nästa par får bli ett par såna där som man kan sätta in knäskydd i. Händerna klarade sig helt oskadda tack vare cykelhandskarna från Lidl. De gick förresten inte heller sönder utan blev endast lite skitiga. Bra grejer! Cykeln åkte däremot på en del stryk. Lägg märke till flaskhållaren som hänger på tre kvart i bakgrunden. Men den skulle ändå bort så det var ingen större förlust.

Lite sne... Texas undrar varför vi inte fortsätter men cykeln lär nog in på en service hos Nicklas innan vi sticker ut igen. Att kolla bromsarna och snabbfästena på hjulen känns ju som en slående idé. Han kommer säkert på hundra grejer till som ska kollas också. Jag lita på Nicklas, när det gäller sånt här har han koll på läget, min man.

Jag är väldigt glad att Texas klarade sig helt oskadd. Nu känns beslutet att fästa honom i cykeln och inte i mig själv som en bra idé. Han släpade helt enkelt bara med sig cykeln en bit och stannade när han hörde att jag ropade. Cykeln väger bara nio kilo så det var inga problem för honom att släpa med sig den, hade han däremot suttit fast i mig finns risken att det hade tagit tvärstopp innan jag hunnit utlösa säkerketsflörpen och hade han sluppit helt lös är det inte säkert att jag hade fått stopp på honom.
Det var förresten i starten vi kraschade (som förväntat). Vi måste verkligen hitta bättre rutiner för våra starter...

Plan B: övertala Nicklas att kolla igenom kickbiken och ta en kvällstur om vi hinner innan det blir för mörkt. Då kan vi ju ta ture i morgon bitti som planerat också. Vi får väl se hur det går...
Plan C: Ta den vanliga cykeln och helt enkelt bara cykla istället.

Sjukvecka & Texas eget hemma.

 Den här veckan har varit... mycket. Inte overkill men långt ifrån en glidarvecka.
Jag mår mycket bättre, lite dåligt flås och galet trött men helt okej.
Nicklas åkte på dunderförkylning deluxe i söndags och har legat totalt klubbad tills idag. Han är fortfarande i rätt taskigt skick men rastlös som fan så han har rymt ut för att uträtta ett par snabba ärenden nu.
Alex åkte på dunderförkylning deluxe i måndags eftermiddag och har haft hög feber sen dess. Alvdonen har fått ner den från 40,5 till 39,9 men sen har vi fått kyla ner honom till någonstans runt 39 som känns acceptabelt.
Det har alltså blivit rätt dåligt med sömn den senaste tiden och jag börjar komma in i andra andningen, galet övertrött och känner mig nästan lite lätt salongsberusad.
Träningen med Texas har fått komma i andra hand. Jag hade tänkt dra efter jobbet både igår och idag men naturligtvis lättade det trevliga molntäcket och värmen kom som ett brev på posten precis lagom tills jag slutade. Så typiskt... Så vi får vänta på kväller och svalka.
Igår stack vi ut vid sju och det var ta mig fan precis på gränsen till helt galet. Mörkret började sänka sig över oss medan vi for fram utmed Linjan och när vi nådde fördämningen och skulle klara av den sista lilla biten var det på gränsen till att jag kunde se groparna i tid. Den sista biten av sträckan har det bästa underlaget men också de flesta backarna och de värsta groparna och vattenpölarna. Texas fick upp vittringen efter en hund som precis gått där och jag misstänker starkt att det var en löptik för han kämpade på som fan den sista biten. Jag han inte ens med till fots i uppförsbackarna fast jag hade draghjälp (det är ett par rätt saftiga uppförsbackar där) så jag fick åka snålskjuts för att ha en chans att hänga på. Skaplig hare. Men det blev ett fint extra litet styrkepass där på sluttampen och det var nog ganska bra ändå. Den allra sista biten körde jag i blindo och litade på Texas förmåga att undvika groparna och mitt eget minne och kännedom om vägen. Det gick bra men kändes helt galet och hur mycket kick det än var så insåg jag att det inte blir några fler vändor när det är för mörkt för att kunna urskilja vägen framför sig ordentligt. Drag är farligt nog som det är även med bra sikt. I alla fall i vårt tempo.
(Såg nu att det där såg helt oansvarigt ut. För att tydliggöra: Jag såg vad som befann sig på vägen och runt omkring men kunde inte urskilja ojämnheterna i marken fören precis när vi var på dem. Det var skymning, inte bäckmörker.)

Lite för mörkt avslut för att kännas helt okej. Men Texas var nöjd.

De senaste månaderna har Texas börjat bli så himla glad när vi kommer hem. Alltså när han kommer hem. Han skyndar sig upp för trapporna så fort han kan och puttar med nosen på dörrhandtaget och tittar uppfordrande på oss som för att säga: Den här dörren är det, här bor vi. När vi öppnar den skyndar han sig in och drar en lov för att kolla läget, vilka som är hemma, att alla bäddar är lika obäddade som han lämnade dem, om det finns något gott i skålarna eller något annat har hänt medan han varit borta. Inte helt sällan drar han ett lyckovarv genom hallen, köket och vardagsrummet också - gärna över möblerna. Han vet vilket källarförråd som är vårt och måste putta till hänglåset med nosen varje gång vi går förbi och har stenkoll på vilka cyklar i cykelkällaren som hör till oss, även dem måste han kolla till när vi är där. 

Han verkar ha förstått att han ska stanna här nu. Att vi är hans familj, att det här är hans hem och hans grejer och att det är precis som det ska vara. Han verkar lycklig och tillfreds med att äntligen vara hemma och det känns bra ända in i själen.

Texas verkar ha insett att han ska bo kvar här på

riktigt. Att det här verkligen är hemma.

Hans hemma.

   Veckans lärdomar:

* Längre vistelse i frysrum när man har feber gör ont.

* Drag när man inte ser marken ordentligt känns för riskabelt för oss.

* Även de mest 'logiska' fördomarna kan krossas som en maräng på en halv sekund.

* Sömnbrist och berusning har ganska lika symptom.

* Alvedon är svagt skit och våtservetter är bättre än en kalldusch på ett febrigt barn.

Ännu ett fantastiskt söndagsdrag, eller?

Nicklas var ju galet bakfull igår och jag var rätt mör efter jobbet så vi somnade som två små pensionärer redan vid nio. Jag spelade barnspel på Alex surfplatta innan vi somnade och drömde om delfiner, sjöstjärnor och lila snäckor halva natten, med ett entonigt plonkande bakgrundsljud som ekade i skallen. Vaknade vid halv ett av att hjärnan höll på att sprängas av snor och undrade om jag var hjärntvättad eller hade brutala feberdrömmar - kom fram till att det förmodligen var lite av båda. Alvedon och nässpray räddade andra halvan av natten och jag vaknade relativt utvilad men skapligt förkylningsmosig i morse. Masade mig upp ur sängen och förbannade solen som visade sig från sin allra bästa sida, vacker men skoningslös för ömma ögon. Det känns som att hjärnan är så full med snor att ögonen ska ploppa ut vilken sekund som helst, för att inte tala om när man nyser... När vi masade oss ut på ett morgondrag så visste Texas lycka inga gränser, jag var något mindre entusiastisk men vad gör man inte för ett toklyckligt pälsmongo som håller på att spricka av spring i hela kroppen.

Dagens tur hade alla ingredienser för ett fantastiskt söndagsdrag: fint väder,

behaglig temp, en vovve med en massa energi och den där känslan av att resten 

av världen har gått i dvala. Den hade bara några fulbaskilusker

för mycket för att kunna bli sådär härligt magisk.

Själva draget var toppen, jag var bara för mosig för att kunna njuta av det. Vi ökade på distandsen med ca 1 - 2 km och det märktes inte ens på Texas, han börjar komma i form nu.

Vi är ju inte helt överens om starten, han vill starta med en explosion och jag vill gärna ta det lite mer piano så idag tänkte jag att jag skulle 'lura' honom lite. I vanliga fall går vi dit vi ska starta, spänner för och far iväg som ett jehu. Idag spände jag för betydligt tidigare och promenerade en bra bit färdigselad och klar. Jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att avdramatisera starten så att den inte blir riktigt lika rivig. Han blev lite förvirrad först men efter en bit började han nosa runt och promenera som vanligt (om än med en hel del förväntan, han visste ju vad som väntade) då passade jag på att ställa mig på kickbiken. Han tänkte inte på det utan travade på snabbare och snabbare när han inte fick något motstånd och när han till slut fattade att jag stod på och åkte med hade han redan dragit mig nästan en kilometer i snabb promenadtrav utan att märka något. När han upptäckte att han redan drog hade vi bara några meter kvar tills vi skulle svänga av ut på Linjan. Han blev tänd men lyssnade på kommando och höll tempot nere ända fram till vår vanliga startplats, då släppte jag på bromsen och gav honom frikommando. Han ökade på ordentligt och det gick lika rasande fort som det brukar men starten blev mycket mjukare och kändes mycket bättre. Inga ryck och galna sladdar utan en snabb men mjuk ökning, det skulle absolut vara värt att göra till en vana. Om det nu går att 'lura' honom på samma sätt igen, det är ju inte alls att ge sig fan på.

Jag var för mosig för att orka hjälpa till i uppförsbackarna idag så han fick helt enkelt dra, det gick långsammare än vanligt och han fick kämpa lite men det verkade inte ta speciellt mycket på honom ändå. När vi kom ut på asfalten kopplade jag honom i halsbandet men fortsatte på kickbiken i trevlig trav utan att han drog som nedvarvning. Totalt blev det en - två km längre än vanligt och han svarade bra på distansen så det är nog dags att öka på med lite mer distans då och då, varvat med fart. Han är ju en sprinter, mitt lilla hjärta och han kommer aldrig att bli en traktor men förhoppningsvis kan vi få till lite mer uthållighet i alla fall.

Ute på asfalten och Texas vill springa mer men han var rätt nöjd över att få

trava på en bit till även om han inte fick springa så fort. En köpt kompromiss.

Nöjd kille svalkar sig ett ögonblick på betongen i cykelkällaren.

Man kunde ju tro att han i alla fall skulle vara nöjd när vi kom hem och parkera på balkongen som vanligt efter att avslutat pass men inte idag heller. Han kastade sig in genom dörren och drog några galenvändor genom lägenheten och över de flesta möblerna innan jag ens fick chansen att sela av honom. Tokiga lilla hund!

Vi mötte den där tjejen som han skrämde förut också. Personmöten går alltid bra när vi drar och tjejen han hälsade så glatt på den där gången är den enda han har brytt sig om alls. Idag sprang han fint på sin sida och brydde sig inte alls - först. När vi precis skulle möta henne kände han igen henne och sprang över för att säga hej med en snabb dutt innan han sprang vidare. Från och med nu får vi stanna och passera henne fotgående för det är inte okej att skrämma folk, hur söta och trevliga de än är och hur gärna man än vill hälsa. Jag undrar vad det är för speciellt med den här tjejen som gör att han blir så glad? Ingen annan bryr han sig om ju, hur glatt de än hälsar på oss, hon kanske påminner om någon han känner och tycker väldigt mycket om? Eller så luktar hon extra gott? ;)

Uppdatering.

Det blev inget morgondrag igår. Jag ställde klockan på fyra, vaknade relativt pigg, kollade ut och kom ihåg att det är för mörkt ute på mornarna nu. Ja just det, en pannlampa var det! Måste kolla på det för annars kommer vi att gå miste om många turer innan snön kommer. Det är mycket att tänka på när man ska dra, inte bara att tuta och köra som man lätt kan tro men vi lär oss lite i taget. Nu är jag i alla fall tacksam över att vi började så smått med grunderna redan i somras för annars hade det varit för mycket i mitt huvud på en gång nu, när vädret tillåter att vi kör igång lite mer ordentligt men passar på att motarbeta oss samtidigt.
Så, påminnelse till mig själv: PANNLAMPA!
I morse började jag för tidigt för att vi skulle hinna ut och imorgon börjar jag också för tidigt men är det inte för varmt när jag slutar så hinner vi nog klämma in en tur framåt kvällningen. Om inte annat så siktar vi på ännu ett magiskt söndagsdrag, det börjar bli mer regel än undantag och jag gillar det skarpt!

Mötet på hunddagiset blev inte heller av och vi ska höras av nästa vecka för att boka in en ny tid som passar bättre. Vi fortsätter hålla tummarna!

Min förkylning börjar ge med sig, det var en rätt skonsam variant den här gången. Det räcker med att slänga en snabb blick runt sig för att inse att jag kom jäkligt lindrigt undan i jämförelse. Alex är snorig men pigg, ungefär som resten av Sveriges ungar vid den här tiden på året, och jag hoppas att det inte bryter ut något skit utan håller sig där tills det går över. Känns som att det är våran tur att slippa lindrigt undan nu.
Nicklas lär ju inte må så bra imorgon däremot... Hans jobb har personalfest ikväll och han behöver ju bara kolla på en ölburk för att bli galet bakfull. Det lär ju bli en horisontell lördag för honom. Jag tycker inte det minsta synd om honom men däremot om Alex och Texas som kommer att få en rätt tråkig dag. Fast tråkiga dagar är bra för fantasin och Texas får förhoppningsvis ett ordentligt kvällsdrag så de ska nog överleva de med.

Och nu när vi ändå är inne på sjukdomar så kan jag ju tala om att mitt bäcken är helt bra igen. Jag har inte känt av någonting över huvud taget på över två månader. Det tog något längre tid än de där tre - fyra veckorna jag väntade mig men nu så. I´m back! Jag har fortfarande några 'bäckenkilon' kvar och skulle nog behöva träna upp ett par muskelgrupper lite mer men vafan, det kommer...
När jag ramlade och spräckte bäckenet klämde jag till svanskotan lite i samma veva och den har däremot inte blivit bättre. Men, den gör bara ont när jag sitter för länge och aldrig när jag rör mig så det är väl egentligen bara en bra sak :D
Nicklas tumme kommer däremot aldrig att läka helt och han kommer med all säkerhet att ha en del problem resten av livet. Förhoppningsvis blir det lite bättre med tiden men det är väl inte någonting att räkna med. Han härdar ut och klagar aldrig men har ordentligt ont ibland, älskade karl...

Ja, det är rätt bra med oss helt enkelt. Bättre än på länge.

Fjärilar i magen och sega sjukdagar.

Jag upptäckte just att vi fått mail från hundstallet (jag är dålig på att kolla mailen och använder den rätt sällan så jag såg det först nu) med tider och ett grovt upplägg över vårt besök på Öppet Hus den 14/9. Fick lite lätt fjärilar. Det ska bli spännande, kul, intressant och jag hoppas att vi inte gör bort oss allt för mycket. Jag har ju inte en speciellt imponerande meritlista över att prata inför folk och Texas är ju inte alltid helt trevlig mot andra hundar. Men vår värsta bov är nog mina fjärilar, Texas är ju faktiskt jätteduktig bara jag är lugn och ger honom några extra sekunder på sig att smälta situationen. Dessutom är det fjärilarna som får mig att babbla okontrollerat, lyckas jag bara hålla dem i schack så ska det nog gå bra. När Texas behöver lite extra vägledning brukar fjärilarna få vänta på sin tur så det borde ju gå då också. Hoppas jag. (Bara inte någon har en katt med sig för då är vi ju rätt rökta, men så dum är väl ingen?)

Det ska bli extra kul att träffa Balto, hunden som Texas överlevde helvetet tillsammans med, och hans familj.

Däremot vet jag inte om jag egentligen är så sugen på att höra deras historia. Missförstå mig inte nu, en del av mig vill verkligen veta, men resten av mig vill helst slippa detaljerna. Jag vet att han har haft det svårt och jag vet det mest väsentliga och känner att det kanske är bäst att inte veta så mycket mer. Jag har rätt nära till sentimentala översvämningar och Texas har ingen som helst nytta av att jag går omkring och tycker synd om honom i efterskott. Han behöver att jag fokuserar på att göra nu, idag och framtiden så bra det bara går för honom. Han går inte omkring och ältar sitt förflutna, han är här, nu och behöver mig där tillsammans med honom, inte mentalt fången i det som en gång var. Dessutom ilar det till i magen bara jag låter tankarna glida iväg åt det hållet och det skulle ju vara fint att slippa grina öppet inför halva Stockholm...

I morgon ska vi förresten på möte på byns hunddagis så får vi se hur det går. Jag lämnar inte mitt hjärta i händerna på någon om det inte känns helt bra, de kan ju inte ta emot Texas om det inte känns bra för dem (och Texas har ju ändå en del bagage och ett par små... inte problem kanske men det beror väl på vems ögon man ser ur och vilken situation man är i), och så måste det ju kännas bra för Texas och de andra hundarna såklart. Det är mycket som ska klaffa så vi får se helt enkelt. Vi håller tummarna i alla fall!

Förutom det är jag sjuk så det har blivit tre sega dagar här hemma. Jobbade tre timmar i måndags, lämnat och hämtat Alex på dagis och har pulat lite med det som måste göras. Annars har det mest varit soffläge och One Tree Hill som pågått här. Febern börjar ge med sig nu och halsen går med på att jag äter lite så troligtvis blir det ett tidigt morgondrag innan Nicklas sticker till jobbet imorgon bitti. Mötet lär nog glida igenom rätt lätt, jag kan prata hund fast jag är döende, särskilt om det är min egen jag får prata om :) och fyra timmars kvällspass på jobbet har jag överlevt i värre skick så det blir förhoppningsvis smärtfritt det också. Bara Junior klarar sig så är vi nog på topp till helgen igen.

Tassvård och märgbenstugg har stått på Texas schema.

♥

Vad har dom gjort med mina vägar?!

Först: Lite bilder från Västerås igår.

Nervös much?

Henrik var coolare. 

Grabbarna kollar in Västerås på håll. 

Än är smekmånaden (åren) inte över.

 A walk in the park.

Hihi, varför har jag en känsla av att den här inte kommer vara med på teoriprovet? En av mina favoriter ju!

Tanken var att vi skulle städa och tvätta igår när vi kom hem från Västerås. Men vi tittade förbi ICA och hämtade upp paketet vi beställde från Ginza förra veckan (de tre första sesongerna av Ice Road Truckers) så naturligtvis blev det inget av med det. Alltså fick jag byta en efterlängtad långpromenad med sällskap mot städning idag istället, skittråkigt men nödvändigt... Dragträningen kunde jag ju inte byta ut mot städningen med tanke på att Texas har fått gå och släpa benen efter sig tre dagar den senaste veckan. Dessutom är den alldeles för rolig för att byta bort!

Jag hade kollat ut en ny tur med mycket bra underlag i princip hela vägen förutom någon kort transportsträcka mellan två skogsvägar och sträckorna för upp och nervärmningen. 1,5 mil där ungefär 8-9 km skulle bestå av mjuk skogsväg och lite grusväg. Jag var taggad som tusan och såg fram emot att äntligen få släppa på bromsen och bara låta Texas gå på för fulla muggar - tills jag kom ut på Andra Sidan. Vad är det de har gjort med vägen?!
Grusvägen över Hedkärra har väl aldrig varit optimal för drag eftersom den är lite för vältrafikerad och rätt hårt packad men på våren och när det har regnat är den mjuk, slät och fin. Eftersom vi bara skulle åka en liten sträcka på den vägen bestämde jag att det inte gjorde så mycket att den nog inte skulle vara riktigt så mjuk som jag skulle önska, just idag. Tanken var att Texas skulle få rusa av sig den första explosionen på den breda, jämna grusvägen innan vi vek av in i skogen på en mjukare men betydligt ojämnare gammal skogsväg i lite mer anpassat tempo. När vi kom till stället där asfalten brukar övergå i grusväg upptäckte jag att de har gjort någonting märkligt med hela Hedkärravägen. Det var som om de lagt på ett lager nytt grus löst uppe på vägen och sedan limmat fast det. Det såg utt som jättegrovt sandpapper. Allt annat än bra för hundtassar, speciellt hundtassar i arbete. Så vi fortsatte att gå bort till den gamla skogsvägen och ska jag vara ärlig så kändes inte ens den korta promenaden helt bra på det underlaget.

Meh... Här kan vi ju inte dra...

När vi väl kom dit vi skulle svänga av upptäckte vi att det inte alls var en gammal skogsväg längre utan de har lagt ett tjockt lager makadam på den. En väg full med stora vassa stenar är inget bra ställe att dra på så vi fortsatte att promenera i hopp om att det skulle ge med sig efter en bit. Det kom några partier där hjulspåren var rätt fina och vi gjorde ett par tappra försök att dra iväg men det visade sig att det bara var korta partier så vi gav upp rätt snabbt och promenerade bort till Linjan.

Här är ju hjulspåren ändå hyfsade men uppe på krönet av nästa backe är det kört igen... Så vi gick vidare.

Kära, pålitliga gamla Linjan kan man alltid lita på! Och jäklar vilka underbara kilometrar vi avverkade där! Jag lät Texas gå på bäst han ville för han hade ju utan tvekan fått sig en ordentlig uppvärmning och han använde sin frihet till max. Herrejävlar säger jag bara! Den hunden kan verkligen springa fort! Tårarna rann rätt in i öronen av fartvinden och jag kunde inte göra annat än att bara skratta rakt ut. Helt fantastiskt! Fast han orkar inte dra på på max speciellt långt och det dröjde inte många hundra meter innan vi var nere i sansad galopp igen och gled fram med stil resten av vägen.
Vi mötte förresten en kvinna med tre hundar också. Jag saktade ner Texas, kopplade upp honom och passerade gående. Han tittade på dem men brydde sig inte speciellt mycket trotts att hon gick upp en bit i skogen för att släppa förbi oss eftersom hennes hundar var rätt upprörda över att behöva dela med sig av vägen. Han brukar ju annars vara ganska snabb på att svara upp om han blir utskälld men idag ville han bara komma förbi dem så att vi kunde spänna för och dra vidare.
Så det blev till slut 1,5 mil varav ca 5 km drag sammanlagt. En tur som inte alls blev som planerad, men bra ändå. Nästa gång jag får den ljusa idén att ta en ny tur, eller en som jag inte har gått på väldigt länge, ska jag kolla in den först så jag vet ungefär vad jag har att vänta mig. Den här turen blir nog alldeles fantastisk till vintern i alla fall. Lite snö och en kickspark så blir det nog en klar favoritrunda under de kalla månaderna.

Nu är det smörjning av trampdynor som gäller för underlaget på den här turen var överlag rätt dåligt och han ser nästan lite lätt skinnflådd ut. Inga sår eller sprickor eller så men helt klart lite sliten. Från och med nu ska jag se till att alltid ha med mig en uppsättning sockar åt honom - för säkerhets skull, man vet ju aldrig vad som händer.