Ups & Downs

Texas ensamhetsträning går upp och ner. Ibland går det mindre bra, då gnäller han bara man sätter på sig skorna och praktiskt taget kliver på en för att man inte ska råka 'glömma' att ta med sig honom. Skulle man då köra lite ensamhetsträning ändå så ylar han non-stop tills man kliver in igen - även om man inte ens stänger dörren om sig utan bara kliver ut i trapphuset. Dessa dagar har vi snabbt lärt oss känna igen och undviker all typ av ensamhetsträning och stanna-träning då. Nackdelen är att det inte alls är säkert att han nöjer sig med en stand-in dessa dagar, då vill han ha sin familj. Helst hela sin familj. Dessa dagar vill han inte att man lämnar hans sida för en sekund ens. Dessa dagar känns det som om vi aldrig kommer att få det att fungera och tanken på att ge upp glimtar fram någon stans låångt ner i det undermedvetna.

Andra dagar går det så bra att vi inte gör annat än att springa ut och in genom dörren i olika påhittade ärenden, eller helt enkelt bara slår ihjäl lite tid i trapphuset, med ett stor leende på läpparna. Idag är en sån dag. Igår var också en sån dag. Han ligger i skuggan utanför dagis utan att röra en fena när man springer in och hämtar eller lämnar Alex så fort man bara kan. När man kommer ut ser han nästan förvånad ut över att man har jäktat så. Dessa dagar ligger han kvar här hemma där man lämnar honom vare sig man smiter ut i trettio sekunder eller fem minuter och bemödar inte ens resa sig upp när man kommer in, utan väntar snällt på att man ska böja sig ner och klappa om honom.

Dessa dagar börjar ta övertaget över de dåliga dagarna och de dagarna är helt fantastiska! Nu tar vi inte ett steg fram och två steg bakåt längre. Nu tar vi två och ett halvt steg framåt och ett steg bakåt för att sedan fortsätta framåt med ett och ett halvt nytt. Det går långsamt, långsamt men det får det gärna göra bara det inte går bakåt. Några bakslag får man ju räkna med men det går inte att undgå att glädjas över deras frånvaro.