När Texas drar så vill han gärna dra. Han är rätt explosiv, det ska gå fort och sen får det gå så fort det bara går tills han helt enkelt inte orkar mer - alls. Den filosofin har krockat lite med min när vi springer. Ska jag springa på så fort som han skulle vilja så är jag totalt sopslut efter bara några hundra meter. Dessutom blir jag ganska ordentligt farträdd i nerförsbackarna så jag har kämpat på rätt bra för att hålla nere tempot till något som ska vara hållbart för oss båda. Det har resulterat i att mina lår har fått veta att de lever och Texas har blivit trött snabbt och börjat kolla in annat spännande istället för att springa så våra löprundor har varit lite virriga MEN, nu börjar vi få kläm på kommunikationen. Jag vet inte om Texas kan allt det här redan sen förut eller om han lär sig otroligt snabbt men han kan i alla fall 'höger', 'vänster', 'fram', 'stanna', 'så, nu kör vi!' och 'kom igen!' som om han pratade svenska som vilken människa som helst. Dessutom har kan lärt sig att mitt 'apapap' betyder att han ska sakta ner lite, både på promenaderna och i draget och nu går löpningen betydligt mycket smidigare. Han drar inte livet ur oss båda på en gång utan har förstått tjusningen med att spara sig lite så att man orkar längre och jag har fått in rytmen och hittat ett tempo som jag överlever i och som håller honom nöjd och sysselsatt. Nu i morse sprang vi Linjan igen och även om han blev lockad av något spår här och där så lyssnade han på mig och sprang vidare utan att stanna när jag bad honom.
Det här är kul! Jag har alltid sprungit mest för att tillfredsställa Orvar och för att det har varit så skönt efteråt, tidigare men nu längtar jag ut för att det är kul. Det är roligt och jag kommer förmodligen aldrig att springa ensam igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar