Det blev verkligen en lång och fullspäckad dag igår så idag unnar vi oss en lugn start. Eftersom jag ändå är ledig hela dagen så ringde vi till dagis och sa att Alex inte kommer idag, istället har vi bäddat ner oss i soffan framför Zambezia och ätit frukost halvliggande, nu är vi inne på bilgodiset som är kvar från igår.
Alex och Malva vaknade ju halv sju igår morse (trotts att de inte somnade fören halv elva kvällen innan) och redan klockan åtta var vi rastlösa och gick ut för att rasta Texas och åka lite sparkcykel. Den korta promenaden förvandlades till tre timmars lekparkshäng och lite hundträning. Texas gillar inte att barnen försvinner för långt bort och i början ylade han efter dem och höll på att krypa ur skinnet av oro men han lugnade ner sig med tiden och till slut slappnade han av och nöjde sig med att bara hålla ett öga på dem.
Junior är en riktig hejare på sparkcykel. Lite för snabb och lite för orädd för att jag ska känna mig helt lugn.
Och Texas håller stenkoll på honom.
Fast det finns ju lite tid för lek också. (Jag älskar hur hans öron börjar resa sig när han blir extra glad. Från att ha legat ner och lätt bakåt mest hela tiden till det här, helt fantastiskt! Det börjar bli hund av honom nu. Lycklig hund.)
Malva var modig och vågade åka brandstång. Hon var snäll också och retade inte sin kusin som inte vågade, en enda gång. Hon var faktiskt mycket noga med att tala om för honom att det var lika häftigt att åka rutschkana också.
Två trötta barn och en avslappnad vovve på väg hem för en snabb lunch.
Vi hann lagom hem och leka en liten stund tills maten blev klar sen dröjde det inte många minuter innan Nicklas och farmor/mormor/svärmor kom och hämtade upp oss.
Två hungriga små dinosaurier som väntar på lunch.
När vi kom till Almvägen hittade Texas ett gäng ungar att luta sig mot och tigga kärlek och klappar av. Det syns inte så bra på bilden men han lutar sig verkligen mot dem, skulle de ta ett steg bakåt skulle han ramla omkull och han somnade nästan av klapparna. Det finns ju ingen tvekan om att han gillar barn i alla fall.
Vi åkte förbi och tittade på Spökhuset som barnen väntat med skräckblandad förtjusning på att få se och sedan var det dags att skjutsa hem Malva och släppa av svärmor på Almvägen 34 innan vi åkte vidare mot Björsbo och Dypölen. Vi hann få ganska mycket gjort fast vi knappt hann vara där i två timmar.
Nicklas sågade bort den döda halvan av den där stora trädbuskaktiga grejen så att ungarna inte
ska klättra på de döda grenarna.
Alex var arbetsklädd och redo för att jobba.
Vi sågade upp lite ved av det Nicklas rensade bort. Ida och Madde var nämligen där tidigare än oss
och hade fixat en grill (!) åt oss. Perfekt!
Naturligtvis han vi med att fika lite också. Vad ska man annars med en strand till?
Vårt fikasällskap. Fast den ville hellre fika träd än chokladkakor. Det var larvernas big mommas
big momma, den var större än mitt långfinger!
Texas vill hela tiden ha koll på Junior och vad han har för sig. Här baxar de undan lite gammalt skräp.
Vi fixade till den första halvan av bryggan och fick den i vattnet också. Fast vi skulle behöva lite mer vatten...
Eller kanske mindre långgrunt...
En sak som förvånade oss ordentligt var att Texas, hunden som har gjort allt för att undvika vattenpölar, smuts och lera under den här månaden som vi har känt varandra, plötsligt verkade älska lera. Ju kladdigare desto bättre. Han var så himla lycklig över att få kladda runt i sörjan som så småningom ska bli våran fina badstrand att vi inte kunde med att stoppa honom. Han fick helt enkelt kladda på så mycket han ville. En skitig hund är ju en glad hund så... :D
Både Alex och Texas trivs finfint där ute. Det finns en hel del kvar att göra innan det blir klart men det kommer nog att bli riktigt bra när det börjar bli klart.
Alex inviger bryggan med lite pinnfiske.
Texas spanar in ankorna och försöker avgöra om det är värt att försöka jaga bort dem eller inte.
Pinnfiske is the shit.
En sak som är helt fantastisk är att följa Texas utveckling. Han verkar bli lite mer hund för varje dag som går - på gott och ont. Men en hund ska vara en hund, den ska vara lycklig, ha stor aptit på livet och ha självförtroende nog att våga fatta egna beslut. Jag vill inte att min hund ska göra som jag vill bara för att den inte vet bättre eller törs något annat, jag vill att min hund ska göra som jag vill för att den tycker att det är kul, för att den litar på mig, för att det är värt det och för att den själv vill det. Det ställer lite högre krav på mig som förare, att se till att jag är en riktigt bra resurs för honom men det är ju det som gör det så mycket roligare! Nu börjar vi närma oss, han blir lite mer levande för varje dag som går och det är mycket lättare att vara en resurs för en hund som faktiskt tycker om mat, godis, lek och bus också, och inte bara kärlek och arbete. Mitt belöningssystem blir så mycket bredare och mer varierat då.
Nu har hjärtat upptäckt tjusningen med pinnar. Tidigare har kan knappt velat tugga på ben ens.
Vi avslutade dagen med att ta en vända tur och retur till Gävle för att skjutsa svärmor och lilla Ida till tåget. Det gick tydligen inga från häromkring för de höll på att reparera spåren. Det blev sent så Alex fick åka i pyjamas och det dröjde inte länge innan han donglade av. När vi väl kom hem tog det inte många minuter innan vi sov allihop och i morse var det mycket motigt att ta sig upp ur sängen. Tack och lov för att jag är ledig och kan behålla Alex hemma för en lugn dag hemma. Men ikväll blir det i alla fall en cykeltur runt Hedkärra för mig och Texas.
Mitt trötta hjärta på tågstationen i Gävle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar