Hela dagen har gått i känslostormarnas tecken, mestadels har jag gått omkring på gränsen till att spricka av stolthet och lycka.
Vaknade i morse och började pula med tvätten. Jag märkte inte ens att pojken
hade vaknat fören jag möttes av den här synen i hallen och åter igen slogs av
hur lyckligt lottade vi är över att Texas och Alex går så himla bra ihop.
När vi gick till dagis för att lämna Alex avlöste halleluljahögonblicken varandra.
Först visade Texas sig från sin allra bästa sida när han väntade utanför dagis (igen!), trotts att matbilen var där och hämtade upp matvagnarna efter lunchen så det var ganska rörigt.
Sen gick vi omvägen över skolan när vi skulle gå hem och det var mitt i lunchrasten så alla barn var ute. De stojade, lekte och spelade fotboll mitt på cykelbanan och Texas var jätteduktig. Han ville nog gärna vara med men han behärskade sig och uppförde sig klockrent.
När vi kom hem stannade jag och pratade med ett par grannar. Den ena kvinnan har en uteplats på markplan och hennes hundar var ute. Vi stod och pratade och hundarna var väldigt nyfikna på varandra. De uppförde sig fint allihop och efter en stund fick de hälsa på varandra genom staketet. Texas uppförde sig som en riktig gentleman. Det visade sig att tiken löpte och när den andra hanen tyckte att det räckte med svärmeri så lyssnade Texas omedelbart utan att ifrågasätta. Det var ingen skarp tillsägelse han fick, bara en ganska tyst liten morrning och Texas gick genast undan en liten bit och nöjde sig med att sitta hos mig och pipa lite till tiken.
Sen kom magontet, nervositeten och obehaget.
Ni vet de där bra dagarna jag skrev om? De bra dagarna som började ta övertaget över de mindre bra dagarna i Ups & Downs. De bra dagarna har tagit över helt sen dess. Vi har inte haft en endaste dålig dag i ensamhetsträningen mer. Eftersom det har gått så bra så har vi avancerat mer och mer och i dag var det dags för det stora eldprovet (för mig, Texas tog det med en klackspark). Att vara ensam hemma - på riktigt. Tidigare har vi suttit i trapphuset eller stått utanför så att vi har kunnat höra om han skulle protestera, vilket han inte har gjort, men idag gick jag till jobbet. Jag hatade det! Att inte veta, att inte kunna höra om han började pipa och gnälla. Det var riktigt jobbiga 1,5 timmar innan lättnaden kom. Nicklas ringde när han kom hem och talade om att Texas bara sovit, han låg kvar i hallen där jag lämnat honom. Han var helt tyst och ingenting var tuggat eller flyttat på. Jag var ju nästan övertygad om att det skulle gå så bra men lättnade var ändå total när jag fick det bekräftat- då svällde jag genast upp av extra mycket stolthet igen. Jag kan nästan höra hur olidligt tjatig jag är men mina kollegor har inte bett mig sluta skryta över Hjärtat än så endera slår de bara dövörat till eller så står de ut för min skull. Det kvittar vilket, jag skryter glatt vidare utan att kunna hejda mig för idag är Texas bäst i hela världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar