Texas har nu varit ensam hemma 1,5 h i måndags och 1,5 h igår helt smärtfritt. Helt plötsligt lossnade det bara och han verkar tycka att det är helt okej att få vara ifred en liten stund då och då. När jag går hemifrån hör jag hur han lägger sig ner i hallen meden suck och när Nicklas kommer hem är han lugn och avslappnad men glad att se honom. Jag jobbar ju mest eftermiddagar och då blir det bara den där stunden på en och en halv timme, max fyra dagar i veckan och eftersom det är så pass små snuttar är det skönt att slippa ragga sällskap åt honom varje gång. De längre passen är mer sällsynta och det blir ju lättare att hitta en sällskapsdam/ sällskapsherre om det inte är så ofta. Vi har tur som har så pass klaffande arbetstider. Nu har jag tre kvällar kvar av mina nio arbetsdagar sen har jag helg. Texas och Alex får helg redan på fredag för då hinner Nicklas hem innan jag går till jobbet.
Detta kanske kan tyckas snällt men egentligen är det bara egoistiskt. Det
lugnar mitt veka mammahjärta en aning att veta att han inte kommer att
sitta hemma och yla utan att jag får reda på det så att jag kan 'rädda' honom.
(Och jag som alltid har tyckt att Åsa är lite blödig med Billy. Jag får ta tillbaka
Alex är en väldigt grabbig pojke. Han gillar allt som har med motorer och hjul att göra. Allt som går att köra på något sätt helt enkelt (barnvagnar också, även om de oftast är räcerbilar i hans värld). Han gillar det mesta som är pojkigt men hatar att leka med dockor och att ha rosa på sig. Kriget de hade på dagis om de rosa varselvästarna de stora barnen har på sig ute slutade med att han fick använda sin egen gula med Blixten McQueen på. Det tog flera veckor av lirkande innan han gick med på att använda samma som de andra barnen.
Det är så himla mycket prat om könsneutralt hit och könsneutralt dit överallt nu för tiden. Men vad fan... Vill pojken leka med bilar och lego så går jag väl inte och köper en docka till honom i födelsedagspressent, då skulle han ju bli jättebesviken. Vill pojken leka med bilar och lego så får han det. Vill han leka med dockor och börja på balett så får han det, svårare än så är det inte. Pojkar är pojkar och flickor är flickor hur mycket man än försöker ändra på det, spelar det någon roll? Jag tycker att de som klagar kan gå och döpa sina flickor till Magnus och sina pojkar till Emma. Eller möjligtvis hitta på något neutralt namn som Kim eller Träd, annars är de ju precis lika illa som oss andra. Naturligtvis uppmuntrar jag Junior till att välja det han vill, det han tycker om och det han tycker är kul, vare sig det är dans, rosa eller bilar men man behöver ju inte gå till överdrift... (Nu för tiden ska man ju hellst inte ens säga till flickor att de är duktiga?)
Ibland blir han i alla fall vägledd av sina kusiner och då kan det se ut på det här viset:
Nu är sommaren på väg och Alex vill helst ha 'hoppetofflorna'
på sig varje gång vi går ut, oavsett väder. Såhär kan det se ut om man har
två tjejkusiner som stylister.
Är detta tulpaner som börjar titta upp lite överallt hemma hos oss?
Jag hoppas det, dom är ju jättefina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar