Tack! och Gott Nytt År!

Vill bara passa på att säga TACK till alla som har ställt upp för oss den senaste tiden. Familj och vänner som har bidragit med allt från barnvakt, hundvakt, handling, fixat mat och skjutsat till erbjudanden om att hjälpa till om det är något vi behöver och krya-på-er överraskningar. Ni är fantastiska! Tack så mycket!

Vi fick en jättefin blomma och en chokladask som uppmuntran av Magnus & Jenny. Väldigt uppskattat! Tack fina ni.

Ikväll blir det till att spela Nyårsbingo med Ida och äta pizza som kära Madde bjuder på. Jag tycker att vi förtjänar en liten vinst ikväll ;)

Ida hjälpte Nicklas att lägga om operationssåret igår kväll. Det var större än vi hade väntat oss. Försök räkna stygnen där... Fast han läker fint och har inte lika ont längre.

Det som var meningen att Vi skulle skämma bort Orvar riktigt rejält de här sista dagarna... Bus, skoj och promenader är ju uteslutna nu men han verkar ganska nöjd ändå. Kärlek, mys och godis haglar i alla fall tätt och det uppskattar han. Madde ställer upp som hundrastare så helt innesittande blir han ju inte och medan jag var på Sjukhuset var han hemma hos mamma, Madde och Caro och blev ordentligt bortskämd så det går ingen nöd på honom. Men det kändes ju skapligt onödigt att slösa bort ett helt dygn på sjukhuset när vi har så få kvar tillsammans ♥

Alex har det bra hos sin moster, Ali och kusinerna. Han hade inte tid att prata med oss i telefonen för han hade disco för fullt och väntade på att gästerna skulle komma. Han vägrade finkläder och tyckte att långkalsonger var bra partykläder och kom undan med det så ser ni några nyårskort på honom får ni ha lite överseende med att pojken klädde sig själv idag :D

Än är det inte över...

Nicklas mormor är på väg med ambulans in till sjukan efter att ha kollapsat inne hos grannen. Något med hjärtat. Vi väntar fortfarande på mer info om hur det är med henne och vart de tar henne sen åker vi efter.

Och mina sprickor har fått sällskap av månadens helvetesvärkar. Allt morfin hållet det värsta i schack men bäckenet ömmar betydligt mer idag än igår.

Jag är ledsen att ni bara får läsa om 'little moments from Hell' för tillfället, Halleluljahögonblicken har lyst med sin frånvaro den senaste tiden.
Hoppas på att kunna bjuda på goda nyheter ikväll.

Alex kom i alla fall fram helskinnad hem till Gråbo och ingen har ringt än så det tar vi som ett gott tecken. Ska ringa snart och kolla läget men jag tror att han trivs som fisken i vattnet. Och Orvar är märkligt lugn här hemma trotts att folk har börjat smygsmälla redan. Det är ju en något som vi är tacksamma över åtminstone. Hoppas att det håller i sig resten av kvällen och natten!

2012 - 2013, ett årsskifte vi sent ska glömma...

Jag gjorde en ordentlig vurpa på brädan igår. Eller ja... vurpan i sig var väl inte så brutal direkt men jag landade rätt illa och smällen blev ganska ordentlig. Fastnade med framkanten i ett påfryst scoterspår när jag skulle svänga och så tog det tvärstopp. Landade på högra höften men det kändes knappt. Däremot kändes det som att ljumskarna trycktes ihop till en date som de aldrig var menade för.
Nicklas lyckades befria mig från brädan med bara en hand och jag lyckades på något vänster stappla mig de få metrarna fram till bilen och ta mig in i passagerarsätet. Liggande. När vi väl kom hem och jag skulle ta mig ur bilen var det omöjligt så jag ringde 1177 och frågade om de kunde fixa en akuttid på familjeläkarna i Avesta så att jag kunde få något mot den värsta smärtan.
De tyckte att jag var löjlig och skickade mig till akuten i Västerås.
Väl där krävdes det två killar för att baxa ut mig ur bilen och några timmar senare kunde de konstatera att jag spräckt bäckenet på två ställen. Jag ville åka hem och läkaren tyckte att jag visst kunde få åka hem - så fort jag kunde bevisa att jag kunde ta mig fram för egen maskin, så jag fick vackert bli kvar eftersom jag inte ens kunde ta mig ner från britsen - med hjälp.

Sjukhusmat... Men efter ett dygn utan mat var den
faktiskt helt ok. Ja, allt utom köttet då.

Och inte kom jag undan nålar heller...

Lyckan var total i morse när jag lyckades ta mig ur sängen själv och insåg att jag inte skulle behöva pissa i en bunke (ironiskt nog kallad bäcken), liggande i sängen, en enda gång till. Det var värt lite möda och smärta för att få gå på en riktig toalett - själv. Tillbringade större delen av dagen med att träna på att ta mig i och ur sängen så smidigt som möjligt för att kunna övertala läkarna om att jag kunde åka hem - och lyckades.
Tänk er synen: Jag i rullstol och Nicklas skjutande på med den ena handen och den andra i gips. Vilket radarpar.
Nu är jag sjukskriven i en månad - till att börja med, knaprar piller och har fått två nya bästa vänner: herr Höger och herr Vänster (kryckorna). Jag tar inte  ett steg utan dem.
Älskade Bella och Ali satte sig i bilen från Gråbo (Göteborg) och åkte hit för att hämta Alex, en heldagsresa tur och retur med bara en fika här när de hämtade upp Junior. Vilken underbar familj jag har! Så nu slipper i alla fall han sitta hemma och ha trisstress bara för att jag och Nicklas är mer eller mindre invalida.

Min man är helt fantastisk. Han åkte två vändor, tur och retur, till Västerås med gipsad arm
bara för att ta hand om mig. Invalido 2 och Invalido 3 - vilket radarpar. Vi får ta hand om varandra nu...

Nicklas ska plocka stygnen på torsdag men kommer att gå gipsad sex veckor till och vara sjukskriven till slutet av Mars - om allt går bra och som planerat.

På fredag är det dags att ta ett sista farväl av Orvar.

Vilket jävla årsskifte... Jag hoppas att resten av året blir bättre, det har vi fan förtjänat!

Verkligen?

När jag säger att jag älskar vintern och/eller att vintern är bland det vackraste jag vet brukar jag ofta få en ihålig blick till svar och kanske en lätt huvudskakning och ett "Du är knäpp" eller "Du är ju galen". Men är jag verkligen det?

Kolla själv:

Lite varma kläder på det där så kan det ju inte bli mycket bättre.
Ändå tog jag bara dessa bilder när vi åkte över Silvbergsled, hem från Narnfeldts här om dagen. Tänk då vad en riktig promenad, långt bort från bilvägar kan ge.

När vi var på väg ut till Narnfeldts tidigare samma dag var det jag som körde - grönlappad och fin. När vi kom över till Andra Sidan hade en smäcker liten kombi glidit av vägen och fastnat i diket. Även den var grönlappad. En grabb stod vid sidan av och såg en aning frusen och skamsen ut medan någon som jag antar var hans pappa stod och försökte skotta fram bilen. Kör man en fyrhjulsdriven bil modell större och har lite medkänsla så stannar man och hjälper till. Så är det bara. Så jag svängde in framför dem, stannade och hoppade ur. Det här är ju Nicklas expertområde så jag väntade på att han skulle säga något men han gled ut lite lojt och stod bara tyst och myste. Efter ett ögonblick tänkte jag att jag måste säga något innan de tror att vi bara står och hånar dem så jag frågade om de ville att jag skulle dra upp dem (Nicklas lär ju inte dra upp någon ur diket med ena armen i gips, eller ja, i alla fall inte om jag har något att säga till om och någon gång lär jag ju ändå lära mig hur man gör. Det kunde ju lika gärna bli nu.). Grabben sa ingenting och pappan (?) såg lite ställd ut och tvekade men så kastade han en blick på den halvt nergrävda bilen och tyckte att ja, det skulle ju vara bra. Just då kom en annan SUV åkande och pappan sken upp och förklarade att han kände den personen och att han skulle få hjälp av denne så vi hoppade in i Iris igen och åkte vidare.
Nicklas fnissade till och hade inte öronen suttit i vägen hade han nog flinat runt. Jag frågade vad han fnissade åt och tyckte att det var taskigt. Som om inte Nicklas har åkt av vägen ett antal gånger, betydligt värre än sådär och grabben övningskörde ju så lite överseende får man väl ha.
"Ja men tänk vad det där måste ha svidit. Här kommer en annan övningskörare, i en betydligt större bil än han satte i diket och frågar om han vill ha hjälp att bli upprdagen - och så är du tjej!"

En vecka, levererad direkt från helvetet.

Ringde till Vet. igår och hamnade i telefonkö. De skulle ringa upp när det blev min tur vilket visade sig bli precis när jag skulle gå ut genom dörren och iväg till jobbet. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att avlivning förmodligen är det bästa av två dåliga alternativ och vi fick en tid på fredag. Lyckades bita ihop under nästan hela arbetspasset men när det var tjugo minuter kvar tills jag slutade kom Nicklas in och handlade. Då brast det och jag förlorade kontrollen för ett ögonblick och för första gången någonsin (gravidhormonerna räknas inte) grinade jag en skvätt på toaletten på jobbet. Jag hoppas att det aldrig händer igen.

Så fort jag klev ut genom Lidldörrarna brast det igen och då var det ingen mening med att hålla igen så nu är jag rätt mosig i ansiktet och tjock i hjärnan.

Tårarna är tillfälligt slut men jag är säker på att den varan kommer att fyllas på och tömmas många gånger under de här 6½ dagarna vi har kvar ihop - för att inte tala om när de tar slut. Det här var svårare än jag hade väntat mig. Jag trodde att vetskapen om att det här är det bästa och minst själviska alternativet av två möjliga skulle göra det lite lättare men jag hade fel. Det gör inte mindre ont bara för att det är minst fel.

För många är Orvar 'bara en hund' och en ganska besvärlig sådan.

För oss är Orvar en bror, en bästa vän, ena halvan av ett oslagbart team, en fjärdedel av vår familj och så mycket, mycket mer.

Det här blir en tuff vecka och en väldigt dålig start på 2013. Men, hur ont vi än må ha i hjärtat och hur många tårar som än kommer att flöda så ska vi se till att det blir en ordentligt bra vecka för Orvar. Det är det minsta vi kan göra för honom. Härmed är smaldieten och godisförbudet slut, hundförbudet i sängen officiellt upphävt, veckans kloklippning inställd och vi kommer att ägna oss åt så mycket skojigheter som hans haser klarar av utan att göra ont. 

Snart faller det sista kronbladet...

Älskade, underbara, fina, fantastiska, vackra vän.

Vad ska vi ta oss till utan dig?

Vårt älskade monster...

JUL

Vaknade halv två, natten till julafton av att pojken stod bredvid sängen och var helt lyrisk. Tomten hade ju lämnat paket både i hans säng och under granen och han undrade om det var tillräckligt mycket morgon för att få öppna dem. Både Nicklas och jag var mer eller mindre medvetslösa och mumlade ur oss att han fick göra precis vad han ville bara han var stannade inne, var tyst och lät oss sova.

Otroligt nog lät han paketen vara och somnade om på soffan.

Klockan sju tassade han in och avbröt mig i duschen för att fråga om det var tillräckligt mycket morgon igen. När jag sa att det var det stod han bara helt tyst och stirrade på mig, helt fel reaktion från en unge som just har fått klartecken om att öppna paket.

Jag: Vad är det? Ska du inte öppna paketen?

Alex: Men kommer du då?

Jag: Jag kommer så fort jag har duschat klart men du kan ju gå och börja.

Alex: Får jag det?

Jag: Ja du har ju fått dem av Tomten, de är ju dina, det är klart att du får öppna dem.

Alex: IIIIIIIH!!

Men vi missförstod varandra lite för jag menade ju paketen i sängen och julstrumpan men han gick lös på de som låg under granen först.

Vi slapp ju släpa med dem ut till Narnfeldts och tillbaka i alla fall.

Många av årets paket har bestått av smålego av olika modeller. Det är perfekt för han har just bestämt sig för att han är för stor för Duplo så det ska Lille Ville få av honom. Jag föredrar dessutom att han får mycket av det han verkligen vill ha istället för en massa smått skit som blir lekt med en gång eller två och sedan faller i glömska. I år har han faktiskt bara fått bra saker och både pojken och föräldrarna är nöjda.

 Man kan ju tycka att de borde se gladare ut på julafton?

Nicklas trivs inte jättebra i passagerarsätet och Junior var krasslig. Som tur var bröt inte febern och hostan ut på riktigt fören julafton var slut.

Vi fick i alla fall den godaste julmaten i världen. Julbord ala Tessan. Mmmm.

Inget halvfabrikat här heller.

 Det dröjde inte länge innan Orvar hittade och lade beslag på bästa platsen i hela huset. I köket naturligtvis. Med ypperlig utsikt över Tessans julmatsstök och med ryggen skönt uppvärmd mot vedspisen.

Eftersom Orvar har blivit så mycket sämre och chanserna för att han ska kunna få ett så pass aktivt liv som han behöver är minimala så har vi fattat det svåra beslutet att ta bort honom. Så det här var hans sista jul och med tanke på det så var i princip alla 'hundregler' upplösta. Att bli matad från bordet är en bagatell som han gott är värd. 

Och att få sno den bästa platsen i soffan så att människorna får sitta på golvet.

Han var dessutom blixtsnabb att ta chansen till lite frihet när Tessan öppnade dörren, jag for efter och bjöd på bus för att få in honom. Jag hade bara inte räknat med att snön på åkrarna skulle gå mig över knäna så det blev rätt blött och trotts att hela Orvar begravdes mellan kaninskutten så var han betydligt snabbare än mig. Fast han fick betala med ordentligt stela haser senare på kvällen.

Nu fryser väl ändå helvetet till is!

Igår gjorde jag någonting som jag aldrig hade trott att jag skulle göra.

Jag köpte ett flexikoppel!

Jag har bojkottat dessa otyg ända sedan mamma tvingade mig att använda ett på Max när han utreddes för epilepsin och skulle hållas så lugn som möjligt under utredningen (Det är många år sen, jag är säker på att det fungerar annorlunda idag) men ändå behövde få röra sig lite fritt. En sexmånaders valp med överskottsenergi deluxe - i flexi - i händerna på en 45kilos sextonåring. Det var tillräckligt för att få mig att hata dessa koppel i tio år.

Men igår köpte jag ett till Orvar. Tanken var att han skulle få röra sig lite friare på våra pensionärspromenader. Kan han inte gå så långt kan han väl i alla fall få lite mer frihet ibland tänkte jag. Men, jag var sjukt skeptisk.

Och nu ett stort kors i taket:

Jag hatade det inte. Faktiskt så var vår första flexipromenad rätt trevlig. Jag hade trott att det skulle bli en himla massa trassel i träd, grenar, stubbar och våra ben men Orvar är så inbitet koppeluppfostrad att det gick himla bra. Han var först lite fundersam över sin nyvunna frihet men sen blev han väldigt glad. Alla dessa gofläckar som måste luktas på, alla dessa träd som måste kissas på och inget koppel som hindrade honom. Jag trodde att han skulle missuppfatta sin frihet och tro att jag hade släppt honom lös mitt inne i stan men han fattade galoppen oerhört bra och jag måste ju erkänna att jag faktiskt gillar flexit, nästan lika mycket som Orvar gör.

Nu kan man ju knappast säga att jag är en nyförvärvad flexifantast. Jag hatar fortfarande att möta folk med sina hundar en fem- åtta meter bort och ingen kontroll över huvud taget. Jag skulle aldrig använda flexit så flitigt att Orvar glömmer bort hur man går i koppel, jag skulle aldrig gå ut utan att i alla fall ta med mig läderkopplet och jag kommer att använda det väldigt sparsamt inne i stan.

Men det går ju faktiskt inte att komma ifrån att det är ett väldigt bra sätt att ge Orvar lite mer frihet där jag skulle kunna släppa honom lös men inte riktigt vågar gå så långt.

Orvar var sjukt nöjd över sin tidiga julklapp.

Invalodo 1 & Invalido 2

Nicklas (Invalido 1)är hemma och ordningen är... kanske inte direkt återställd men i alla fall helt ok.
Han är (som det ser ut nu) sjukskriven i tre månader. Det vill säga om allt går bra och som planerat. Jag tror att han går omkring i lätt förnekelse för tillfället. Tre månaders sjukskrivning är nog mer än vad hans medvetande kan greppa om. Så fort det kommer på tal kan man riktigt se hur tristressen börjar krypa under huden på honom vid blotta tanken. Än så länge är det hanterbart eftersom han har ordentligt ont men jag kan ju tänka mig hur den här sjukskrivningen kommer att driva honom till vansinne innan han är tillbaka i matchen igen.
Igår och idag har vi passat på att fixa en massa ärenden - pappersarbeten, myndigheter, skaderapporter, försäkringstjossan och annant nödvändigt ont på förmiddagarna innan jag har börjat jobba. Dels för att få det gjort helt enkelt och dels var min plan att köra ut honom rejält på förmiddagarna så att han höll sig hemma och lugn på kvällarna när jag jobbade. Han ska nämligen helst inte köra bil själv så jag har agerat privatchaufför. Planen fungerade rätt bra igår men idag när jag kom hem hade han dammsugit och moppat golven - med en hand. Där har vi en försmak på hur uttråkad han kommer att vara de närmaste tre månaderna.

Orvar (Invalido 2) är bättre igen men gud vad han har tappat muskler! De där stackars kycklinglåren som jag hade svårt att hålla musklade även när vi höll igång ordentligt börjar tyna bort till nästan ingenting - vilket gör belastningen på haserna ännu värre. Det är en ond cirkel som jag tror kommer vara riktigt svår att bryta. Förmodligen omöjlig.

Nu ska jag dyka ner i soffan med en vitlöksbaugette, en kopp svart vinbärste och senaste avsnittet av the Beauty and the Beast. I morgon blir det till att fixa allt inför jul. Hörde rykten om att vi inte får träffa Lilla Henrik i jul. Trist... Jag hoppas att det hinner ändras igen. Inte troligt men hoppet är det sista som överger oss. Alex som hade sett så mycket fram emot att få leka med Henrik i morgon och på söndag. Och alla vi andra som inte har träffat honom på flera veckor... 

Lite lättare igen.

Nu är Nicklas på väg hem igen. Ikväll får det bli pizza och soffhäng. Madagascar 3 står på pojkens önskelista och det är ju ett bra val, den kan nog vara rolig.
Urinvägsinfektionen börjar ge med sig lite och är nog under någorlunda kontroll tills i morgon.
Alex och Fanny är fortfarande friska och pigga. Fanny bet nyss Junior i fingret och Junior svor rätt bra så båda verkar vara som vanligt och vid god vigör.
Orvars öron är inte så irriterade längre och han slipper tratten en stund nu på kvällen.

Risken för psykbryt har minskat, självkontrollen är nästan på plats och allt är lite lättare igen. Lite mat och en ordentlig kram på det här så är läget åter under kontroll.

VARNING! Risk för psykbryt.

Jag brukar kunna hantera en hel del men nu är gränsen snart nådd...


Mindfuck nr. 1:
Nicklas kom upp från uppvak vid halv ett i natt. Ja, det blev alltså en ordentlig operation, många timmar med sövning och allt. Vi vet inte så mycket än utan väntar på att läkaren ska komma och prata med honom men han ligger med handen i ett sjukt stort paket och kommer nog att ha en lång väg tillbaka från 'invalidostate'. Jag själv är inte så orolig, jag är mest glad att det inte blev värre och jag älskar honom hur som helst. Invalid eller inte. Men han själv är rätt orolig över hur lång tid det kommer att ta, jobbet och hur pass återställd han blir och att han är orolig är sjukt jobbigt. Önskar att jag kunde göra något... Hjälplösheten är en jävla pina - och att inte veta.


Mindfuck nr. 2:
Orvar är dålig. Även om det går att rehabilitera och medicinera honom till ett relativt smärtfritt liv så är frågan om det verkligen är värt det? Hur smärtfritt liv kan han få, egentligen? Och hur mycket kommer han att kunna röra på sig? Även om han blir lite bättre med rehab och medicin så kommer han aldrig att bli helt bra igen och hur man än vänder och vrider på det så kommer han ändå att bli stadigt sämre med tiden. Frågan är hur många månader/år extra man kan köpa honom, vilken kvalité de kan få och vad han får betala förpris för dem? Jag har en gnagande magkänsla av att det inte är värt det...
Och just det ja, han har fått nåt skit med öronen också så han går under behandling och har tratt till råga på allt.

Mindfuck nr. 3:
Gjorde det värsta man kan göra om man jobbar på Lidl, i morse. Bailade under julveckan. Urinvägsinfektionen vägrar ge med sig och eftersom jag tillbringade hela arbetspasset igår med att knipa får jag betala för det med råge nu. Tillbringat hela natten med att genomlida, tvinga mig själv att dricka mängder  av vatten och citronkoncentrat och gå på toa för att det inte ska bli värre. Helt otroligt men Nicklas sov faktiskt bättre än mig i natt. Fått en tid på lasarettet och vägrar ge mig innan de har gett mig något som hjälper. För man är inte sjuk under julveckan, så är det bara. Det enda som är värre än att ha hela underlivet fullt med kokande vatten och pissa rakblad är att ringa till jobbet och säga "Hej kompisar, ni blir några timmar korta idag." och det är precis vad jag har gjort...

Mindfuck nr. 4:
En väldigt älskad familjemedlem är sjuk. Svårt sjuk. Som i: Varje gång telefonen ringer kniper det till i magen innan man ser vem samtalet kommer ifrån och är det någon i familjen som ringer så släpper knipet inte fören man hör dennes röst och förstår att det är lugnt - för tillfället. Varje samtal kan vara det samtalet. Jag vill bara stänga av telefonen och slänga den i sjön men samtidigt vågar jag inte lägga ifrån mig den för en sekund ens.

Alex verkar i alla fall vara frisk för tillfället. Och Fanny. Man får vara glad att det ändå inte är värre. För det kan alltid bli värre.

Älskade, klantiga karl... ♥

Satt i kassan på jobbet i förmiddags när en bekant kom och frågade om det var min man hon hade sett på lasarettet. "Ööööh, jag vet inte???" Var min ända vettiga tanke samtidigt som magen knöt sig. Den här tjejen känner nog igen min karl utan att ta miste men han är ju inte den som åker till sjukan i onödan. Faktiskt inte ens när han verkligen behöver. Så om det nu var min karl hon hade sett, vilket var rätt troligt, vad hade då hänt för att ta honom till sjukan? Akut!
Lyckades ta mig ur kassan för att ringa och kolla läget. Han sa att han hade skurit sig på jobbet, rätt djupt men inte så illa ändå. Han trodde att han skulle kunna åka tillbaka till jobbet efter att de pusslat ihop honom.
Lite senare lät han mer dyster, då var han på väg till V-ås för att sys men lät chockad när jag frågade om han skulle till jobbet imorgon - det var väl klart att han skulle.
En sjuksköterska ringde mig nyss och berättade att han nu ligger på operation i Uppsala och får förhoppningsvis komma hem i morgon om allt går bra. Tidigare när jag frågade honom lät det som att han kunde tänka sig att han kanske skulle bli sjukskriven resten av veckan. Jag tror att han förmodligen blir sjukskriven bra mycket längre än så.
Hoppas att de kan lappa ihop senor och nerver tillräckligt bra, så att han kan använda handen som vanligt när det läkt ihop ordentligt.
Men jag är ändå sjukt lättad över att det bara är handen, även om den inte skulle bli helt bra igen. För med tanke på hans jobb hade det ju kunnat vara mycket, mycket värre.

Jag saknar min man. Tycker synd om honom och vill krama honom.

Just nu väntar jag bara på att han ska komma ut från operation och ringa. Håller tummarna för att det går bra.

En liten, liten, jävlig del av mig kan ändå inte låta bli att tänka på en sak: Han kom dit i arbetskläder, skitig och jävlig. Det finns inte en chans att de släpper in honom så i operationssalen. Det måste alltså betyda att han har en sån där härlig sjukhusklänning på sig . En sån där som han retade mig så mycket för på BB. Jag önskar att någon kunde skicka mig ett MMS men han är ju själv där och tror inte att han är så sugen på att bjuda på den just nu.

Nu står Julveckan för dörren - på gott och ont.

 š ♥ ›              N N N

 

Det är kul att jobba under julveckan.              Det kan bli rätt stressigt och en aning kaos.

Det är full fart, det händer mycket och            Många är ganska stressade och lättretliga

de flesta är på bra humör.                            

Stämningen lägger sig tätare och tätare          Det blir inte så mycket tid över till Orvar.

allteftersom veckan går och når sin                 Just nu är all tid med Orvar dyrbar tid.

kulmen lagom till Julafton.                            Så det suger.

Allt jultjossan. Paketinslagning,                     Jag jobbar kväll hela veckan så allt jultjossan

godis, bak, glögg, pepparkakor,                      lär fixas den 22a eftersom vi firar både

julgranen, ja listan kan göras lång.               den 23e och den 24e. Sressigt.

 

Eftersom vi bara har en dag på oss                 Jag har fått en riktigt envis urinvägsinfektion

att fixa allt jultjossan så har vi bara               som vägrar att ge med sig. Inte helt kul         

en stressig dag den här veckan - till                att jobba med men förhoppningsvis har den

skillnad från många andra.                             gett med sig lagom till jul.

Det ser ut som att vi får en vit jul i år!

Jaa, det goda överväger ju det onda så det blir nog bra det här.

Nu är det tvärtjockt i skallen.

Jag har aldrig någonsin haft problemet att inte kunna sova. Någon enstaka natt här och där när Nicklas har varit bortrest och vår lilla 160-säng plötsligt blir enorm, tom, platt och kall är väl det värsta problemet jag har haft. Då fyller jag bara upp den med AD och HD eller Madde så är det problemet löst. Men nu har jag fan problem alltså. Även om jag donglar av som vanligt så verkar jag aldrig lyckas somna in ordentligt. Jag ligger i någon sorts halvdvala, drömmer mysko saker hela nätterna och vaknar lika trött som jag gick och lade mig. Hjärnan går på högvarv och natten verkar vara den ända tiden på dygnet när den får chansen älta allt, även om jag tycker att jag går omkring och är brutalt mindfuckad hela dagarna. I vanliga fall brukar jag ju sova hur mycket som helst när jag är i obalans. Jag går liksom i dvala när jag inte mår helt bra men nu går det helt enkelt inte. Väldigt frustrerande! 
Att Nicklas och Alex har åkt till Hudik över helgen gör ju inte saken bättre. Men förhoppningsvis är jag så jäkla slutkörd efter att ha jobbat fetinghelg så att jag får sova lite natten mellan lördag - söndag och mellan söndag - måndag i alla fall.

Medicinen verkar ha gjort lite nytta på Orvar i alla fall. Han är piggare och spralligare igen. Magen verkar inte protestera heller. Än (peppar, peppar). Jag har kört en fuling och blandat ut hans mat med ganska mycket ris så att tabletterna ska ha ordentligt med mat att gotta ner sig i så kanske de inte irriterar magen.
Han har blivit ganska ordentligt dålig på väldigt kort tid. Ska försöka få en tid på ReDog så fort som möjligt och se vad de tror. Men jag börjar förbereda mig på att det kan bli dags att ta farväl snart. Han mår sjukt dåligt av att inte få röra sig. Ett liv på soffan är inget liv för våran Orvar - det är snarare tortyr, faktisk...

Den knubbigaste pepparkaksgubben i stan på väg till luciatåget. När man ska ha Luciatåg utomhus i 15 minusgrader blir figuren lidande. Men man slipper i alla fall begagnad gammal snuskluft.

Jag jobbade kväll och kunde inte kolla på grabbens tåg i år men tydligen så ville han inte vara med utan plogade snö istället så jag missade inte så mycket.

Fast jag hade gärna velat se M stjäla hela showen. Det hade varit kul, den grabben är helt fantastisk :D

LivskvalitétsLYX DELUXE

Började dagen med att jag och AD masade oss iväg till dagis med HD. Den här veckan jobbar jag kvällar och fetinghelg så HD har fått gå kortpass på dagis tisdag och onsdag fast jag har varit ledig, annars hinner han ju knappt träffa sina kompisar alls.

Den korta tur-retur vändan till dagis var mer än ADs haser klarade av. Vintern tar hårt på honom nu. Han är överlycklig för att det är snö ute, totalt såld på löptikar (någon luktar dessutom extra gott just nu) och så full av energi att han inte kan gå normalt. Han är som Tiger i Nalle Puh, studsar fram i galet glädjerus, allting går för sakta, livet är underbart och allt skulle helst ha upplevts för fem  minuter sen. När vi är ute glömmer han helt bort att han är lite trasig och hur jag än försöker så belastar han haserna betydligt mer än vad som är hälsosamt i ren glädjeryra. Och naturligtvis får han betala priset när vi kommer in igen. Jag har använt haltin för att han inte ska ha samma kraft när han försvinner in i ruset och det hjälper lite men uppenbarligen inte tillräckligt så nu är han förvisad till korta, korta vändor så ofta som möjligt - med halti och millitärdiciplinerad planering av skojigheterna utomhus. Skittråkigt men vad gör man?

Så när Nicklas ringde och sa att han skulle sluta tidigare och vi bestämde oss för att åka upp till Högbyn och inviga snön, fick AD stanna hemma i värmen. Det känns alltid så fel att åka och hitta på saker utomhus och lämna hunden hemma. Men som sagt: Vad gör man?

Vädret var i alla fall helt fantastiskt! Utan tvekan en perfekt dag för snöröj!

Vi åkte upp till utkiksplatsen, på toppen av de gamla backarna. Vägen var oplogad och relativt oåkt över huvud taget men Iris skötte sig bra. Hon plöjde sig fram genom skogen och om jag någonsin har haft några tvivel på henne så är de som bortblåsta nu - Iris är helt enkelt den perfekta bilen!

Kolla bara på hur 'vägen' såg ut och ändå tog hon oss tryggt och säkert, både upp och ner igen. 

Jag passade på att damma av min kära gamla bräda. Bokstavligt talat. Den var full av damm och hundhår efter att ha stått i garderoben ett bra tag. Madde passade på att inviga sin och ta sina första glid i backen.

Det var helt klart värt att pulsa upp för backen till fots för det fanns inte en själ som kunde se oss. Det var Maddes första gång i backen någonsin och min första på tio år (!) så det var ju ingen vacker syn direkt - men säkert mycket rolig. 

Även om vädret var perfekt och vi hade sjukt kul så var det rätt sorgligt att se Högbyn såhär. Tomt, öde, förfallet och igenvuxet. Kan ni tänka er att det var i den här backen jag lärde mig åka bräda? Då var det snökanoner, liftar, liftkurer, fullt i folk och nypistat. Och det här var bara en av backarna. Men det var många år sen...

Det blev en bitterljuv nostalgitripp.

Maddes första åk- någonsin. Duktig flicka!

Och det avslutades med en bra landning på knä som inte ens kan kallas vurpa.

Så här nöjd var hon.

Tyvärr hade jag glömt att jag lånade min bräda till en bekant för ett tag sen och hon åker åt fel håll (Eller ja, egentligen åket hon åt rätt håll och jag åker åt fel håll men rätt håll är fel håll för mig, så...). När jag väl kom på det var det för sent och vi hade ingen mejsel med oss så jag fick vackert ta mina första åk (på 10 ÅR!) åt fel håll. Naturligtvis gick det åt helvete och det slutade med att jag åkte åt rätt håll (mitt rätt) med helt felinställda bindningar. Det kunde ha gått bättre, men det gick!

Jag körde en praktvurpa som avslutning - precis som sig bör och sen var det fan mörkt redan och dags att åka hem.

AD & HD = Hälta & Feber... Tänker det aldrig ta slut...?

Som tur var gick vi aldrig till Villaparken. Vi gick till kyrkan och matade ankorna istället. Det är inte lika långt och det var tur det för Orvars haser tog lite stryk ändå. Han har gått utan medicin ett tag nu eftersom hans mage inte riktigt gillar den och han har varit relativt bra i haserna men nu får han sig en ny dos. Veterinären har sagt att han kan få den de perioder han behöver den och att han helst ska gå utan när det är möjligt. Det har gått bra hittills så vi får se hur det går men blir han minsta lilla dålig i magen eller att den inte hjälper honom så får det bli en ny tripp till Vet.

Ankorna var hungriga. De dränkte nästan varandra för att komma åt pojkens små brödskalkar. Jag tror inte att bröd är så bra ankmat, det lär ju inte innehålla speciellt mycket nyttigheter utan mest fungera som bukfylla. Jag tror att de behöver någonting mer fettrikt, speciellt den här tiden på året. Jag ska ta reda på vad de egentligen behöver tills nästa gång det blir ankmatardags. 

Ända sen vi kom hem har pojken varit märkligt, tystlåten, lugn och varm. Först tänkte jag inte så mycket på det, jag menar, det är ju inte så konstigt att man blir trött och mysig av att busa loss i snön och när man får upp värmen efter att ha varit kall brukar den ju kunna stiga lite extra ett tag. Men när det fortfarande ser likadant ut efter sju timmar? Grabben ligger fortfarande och gnuggar på strax över 38, det kan ju vara en luring, jag hoppas att det är en luring, men jag är fan skeptisk alltså. Och alla som har träffat HD fattar nog att det är något fel när han ligger i soffan, frivilligt, en hel eftermiddag.

Den grabben har en förmåga att dra åt sig varenda liten fulbacill inom de närmaste tio milen.

(Det skulle inte förvåna mig det minsta om han skulle åka på en tredje släng av vattkoppor snart heller. Det börjar ju bli sesong för det...)

SNÖ! (Ska jag skratta eller gråta? *kluven*)

Och snön bara fortsätter att vräka ner. 

Missförstå mig inte nu, jag tycker att det är härligt.

Men, jag blir lite nedstämd också. Den här tiden på året brukar Orvar och jag vara i vårt absoluta esse. Hösten och vintern är vår tid på året men i år står det bara stilla. Heldagsturerna i skogarna häromkring, de riktigt långa långpromenaderna och pulkapromenaderna med Alex är för mycket för Orvars haser. Men det förstår ju inte han, varje gång jag packar på mig hundmunderingen blir han lyckligast i världen och varje gång vi kommer in efter en futtig timlång promenix och lite träning, och han fortfarande är lika sprallig som när vi gick ut, ser han lika lurad ut.

Och jag som hade planerat att börja med långskidor den här vintern...

Ska ta med mig AD och HD ut och leka efter frukosten. Skulle vilja knalla iväg till Villaparken så att Alex kan få leka med lite andra barn och så kan jag passa på att träna Orvar med lite större störning men undrar om det är lite för långt i kylan? Själva sträckan är ju inte så lång men Orvar är ju rätt svår att hålla lugn i snön och det går ju rätt långsamt i Alex takt så risken finns ju att han överbelastar haserna i ren yberglädje. Vi får se...

Det här var igår morse och sedan dess har det snöat non-stop. 

Jag saknar dessa turer så att det värker i hjärtat.

Väderchockar? Allvarligt?

Haha, vilken miss... Fullmåne... Jaja, den var ju stor i alla fall och lyste starkt som tusan. Och sov gott gjorde jag ändå.

Det här vädret gör mig lite extra sprallig och lycklig. Jag tror inte ens att mina kollegor märkte av att jag är mitt uppe i helvetesveckan igen. Jag var snäll, trevlig, höll inne med svordomarna och svalde varje litet irritationsmoment med glans. Dessutom var det mycket lättare att härda ut när jag visste att jag tog den värsta smärtan igår och att jag bara behövde stå ut i tre futtiga små timmar innan jag fick ge mig ut i friheten. Nu är jag ledig tills på torsdag och tills dess har jag hunnit återgå till normalläge igen.

Någonting som stör mig sjukt mycket, speciellt idag, är detta ständiga klagande på vädret som aldrig upphör hur Moder Natur än vänder och vrider på sig. Det är för varm, det är för kallt, det är för torrt, det regnar för mycket, det blåser för mycket, det är för kvavt, solen bländar.
VAFAN! Blir folk aldrig nöjda? 
Och varje år fylls förstasidorna av snökaos, blixthalka och chock-kyla. Alltså på riktigt... vi bor i Sverige, hur stor chock kan det vara? Samma sak inträffar varje år.
Folk får gärna gå omkring och lida över vädret men låt för fan mig slippa höra på!
(Åsa får dispans på vädergnället för det är i princip det ända hon klagar på och lite lär man ju få gnälla av sig.)

Ikväll hägrar BK igen och även om jag gillar friskluften så är jag glad att vi har en inomhushall för inlärning och frys är ju inte en helt bra kombo för de stackars ekipagen.

WOOHOO!

Måste bara klämma in att kvällspromenaden ikväll var helt sjukt underbar! Ca 17 minus (Orvar var påbyltad med det tunna värmetäcket, regntäcket som täcker bättre på magen, och reflexväst), pudersnö och fullmåme. Aah :)

Det blev en vända i skogen eftersom både Orvar och jag kände oss extra busiga idag och inte kände för att störa hundar och folk med våran brist på hyfs i snöyran. Månen lyste så bra att vi såg lika bra i skogen som på gatan utanför. Dessutom var det en perfekt terapivända för gubbhunden. Han är inte rädd för mörkret egentligen, inte ens osäker, men han blir lite mer uppmärksam på sina omgivningar än vanligt. Men lite ordentlig snöbrottning och uppletande av bästa kongen som jag 'råkade' tappa i snön titt som tätt fick honom att glömma allt annat än mig och att livet kan vara helt underbart. 

Och eftersom det är fullmåne kommer jag dessutom att sova som en klubbad säl i natt. Härligt!

Julstök och några gubbpoäng för mycket.

I helgen har vi slängt upp julgrejerna. Det var tråkigare än jag hade väntat mig. Jag brukar gilla julstök men hela lördagen hade jag koncentrationsförmåga som en guldfisk. Det var helt enkelt så jävla tråkigt...

Fast pojken var lyrisk bland tomtar och belysning à
och nu är det ju rätt mysigt.

Tomtarna brukar ju inte få flytta upp fören lite närmare jul men att säga det till en förväntansfull lite grabb är som att kläcka ur sig att jultomten inte finns så de fick helt enkelt komma upp lite tidigare i år.

Vi har roat oss med pepparkaksbak också. Alex körde på normal pepparkakshus-stil, jag körde på pepparkakshus ala snöstorm och Ida bestämde sig för att kombinera snöstorm och en grön bredspackling. Jaja, vi ballade ur en aning men jag kan ju lova att när det ska till att ätas upp är det våra som står först på tur. 

Sen kom mannen äntligen hem. Oförskämt pigg, med ett nästan fullt ciggpaket i fickan och inte det minsta bakis. En 24-timmars konferenskryssning med julbord och barhäng. Man kunde ju tycka att han skulle vara lite hängig när han kom hem men nejdå, han hade skött sig så bra att jag nästan var lite besviken.

Jag tror att jag får försöka skeppa hit min bästa svåger eller köra ner Nicklas dit, ensam i hans vård för en helg så att han får släppa loss och balla ur lite grann för det verkar som att han är den ende som kan få min man att slappna av och bara vara lite grabbig nu för tiden. Även gubbar måste ju få släppa på hämningarna ibland och min har blivit galet gubbduktig på senare år.

Han hade dessutom med sig mycket uppskattade presenter hem till mig. 

Nu ska långledighetens trivselkilon få lite sälskap.