Ledarskap - Max

Eftersom jag låg mer eller mindre medvetslös i soffan hela dagen igår hade jag ganska tråkigt så jag passade på att börja skriva om ledarskap men jag var för trött för att kolla igenom det ordentligt så jag slänger ut det idag istället. Jag vill bara varna dem som inte är intresserade av hundar att det isåfall kan vara ett långt, segt och tråkigt inlägg. Till er andra vill jag bara poängtera att detta endast är min egen uppfattning, mina egna åsikter och mina egna erfarenheter och att det kommer en ordentlig fortsättning inom kort.


Under tiden jag hade Max var jag väldigt naiv när det gällde det där med ledarskap. Jag trodde att jag visste vad det handlade om och att jag hade koll på vad jag gjorde. Jag menar, vårat förhållande var ju mer eller mindre perfekt. Han satte sig upp emot mig en enda gång sen aldrig mer igen.
Vi var på promenad och svängde in på gården på väg hem och Max ville gå vidare så han växte fast i marken och morrade åt mig. Jag blev irriterad, gick fram och tog tag i halsbandet och tyckte det att 'sluta dumma dig, nu går vi'. Han svarade med att morra till, hårdare den här gången och markera mig i armen när jag inte lyssnade på honom.
Jag minns att jag reagerade helt utan att tänka eller reflektera över vad jag höll på med. Utan att ens hinna förstå vad jag gjorde högg jag tag i honom med en hand på vardera sida om halsen, i det lösa skinnet strax under käkbenen, 'lättade på fyrhjulsdriften' och lade ner honom på sidan. Lite hårdare än att lägga ner honom, lite försiktigare än att slänga ner honom. Han blev helt paff och sjönk ihop och slappnade av omedelbart med en djup suck. Jag reste mig upp och sa bara åt honom att komma så gick jag vidare mot porten. Efter ungefär tio meter slog det mig vad jag hade gjort och att jag hade varit fullkomligt lugn hela tiden, som en bakvänd adrenalinkick, och efter det satte han sig aldrig upp mot mig igen - jag trodde att jag hade tagit honom vid exakt rätt tillfälle, gjort rätt och klarat av problemet en gång för alla och eftersom det aldrig dök upp igen utgick jag ifrån att det var så lätt det skulle vara. Efter det kunde jag inte förstå varför folk hade problem med sina hundar - det var ju bara att säga ifrån en gång ordentligt så var det klart sen.


När jag idag tänker tillbaka på vårat förhållande inser jag hur fel jag hade och vilken tur jag hade som hade en så otroligt snäll och stabil hund. Vårat förhållande var inte som ett flockledare - hund förhållande borde vara för att hunden ska må bra, hur bra det än såg ut utifrån. (I alla fall för de som inte kan läsa hund.)
Det fanns hela tiden små, små tecken på att saker och ting var fel i vår matte - hund relation. Han talade om det för mig varje dag men jag var för ny i hundvärlden och alldeles för okunnig för att förstå hans ständiga bön om att jag skulle ta tag i saker och ting så att han kunde vara bara en hund.
Han litade inte på mig och min förmåga att fatta rätt beslut eller beskydda honom.


Här vill jag bara lägga in en sak innan jag fortsätter:
Jag tror stenhårt på att en hund är en hund och alltid mår bäst av att bli behandlad som en hund och inte som en människa, ett barn, en bästa kompis eller någonting annat. En hund har sina behov för att må bra precis som vi människor inte mår bra av att bli behandlade som något annat än människor.
Exempel: Alla vet ju hur nyttigt och bra det är med frisk luft och I många länder har våra barn förmånen att ha sommarlov för att få vila upp sig ordentligt. Men för dens skull släpper vi inte ut dem på sommarbete i tre månader med fri tillgång till mat, vatten och ett enkelt väderskydd att gå in i vid busväder. Hur bra det än är med frisk luft så finns det gränser och vi är inte anpassade till att vara ute dygnet runt, hela tiden, dessutom behöver vi mer stimuli än så.
Jag tror även att hundar är födda till att följa. De har olika stark vilja att dominera men jag tror inte att det är någon hunds högsta önskan att bestämma. Jag tror att det är något de gör för att de måste när den tillfälliga ledaren är bristfällig. Att de mer eller mindre testar sina ledare hela tiden för att se till att de fortfarande håller måttet för att flocken hela tiden ska ledas av den/de individer som är bäst lämpade till att leda dem. Jag tror att en hund mår bäst av att ha en trygg, stabil ledare som det vet att de kan lita på så de kan slappna av och bara leva ett toppen hundliv utan ständiga intriger.


När jag tänker tillbaka inser jag att jag och Max var, ur mänsklig synvinkel, som två bästa vänner - det var Max och jag mot världen. Ur Max's synvinkel kan jag tänka mig att vi var som ett alfapar utan flock. Vi kompletterade varandra och vi ledde i olika situationer. Ett väldigt tydligt tecken på min bristfällighet var vid hundmöten.
Max blev överfallen vid flera tillfällen redan när han var ung och under hela hans vuxna liv lade han sig ner så fort han fick syn på en hund. Jag fattade ingenting men lät honom hållas då jag var betydligt många kilon lättare på den tiden och han vägde mer än mig så jag hade ingen möjlighet att rubba honom när han väl lade den sidan till.
Idag förstår jag mycket väl vad han gjorde. Han visste att jag inte hade kontroll på situationen så på en gång när han fick syn på en hund lade han sig ner för att tala om för den andra hunden att han inte var något hot och att det inte fanns någon anledning till anfall. Han skyddade oss båda i de situationerna och jag lät honom ta det ansvaret.
Han skyddade mig även vid bråk vilket är ett tydligt tecken på att han inte trodde att jag kunde ta hand om mig själv - eller honom vid de tillfällena. Eller trodde och trodde, han visste och han gjorde vad han måste i de situationerna. Det finns fler exempel men de här är de mest uppenbara.
(Bla. så åt han samtidigt som mig - vid matbordet (!) och han sov i sängen - ofta på mig)


Idag är jag glad att han var så snäll som han var. Hade det varit Orvar hade jag inte haft en chans, han hade tagit över direkt - i alla situationer. Max tog bara över när han kände att han var tvungen och han använde sällan våld för att göra det och han använde bara våld mot mig den enda gången. Han var den perfekta läromästaren för en tjej på sexton år som var mitt i en period av att förändra allt i sitt liv och inte hade en aning om vem hon själv var. Han lärde mig viktiga läxor om livet, hundar, andra och mig själv på ett varsamt sätt.


Sen dök Orvar upp i mitt liv med buller och bång och det är han som har lärt mig allt jag kan om ledarskap idag (och självbehärskning) men det berättar jag om i nästa inlägg.