Häxan Surtant & Vaktsnoken

Idag har jag varit en riktig jävla surkärring. Så sjukt lättirriterad och grinig. Jag vet ju om det själv men ändå kan jag inte hålla igen så jag har gått omkring och skällt och bett om ursäkt om vart annat hela dan. Sjuk tur att jag har varit ledig hela dagen annars hade jag förmodligen inte varit riktigt så trevlig mot kunder och kollegor som jag borde. PMS? - Japp, från helvetet.

Naturligtvis fick jag den ljusa idén att ta  med Junior ut i skogen och kolla läget lite. (Jag har hört rykten om att de första kantarellerna börjar titta fram och ville kolla om det stämde.) Tack och lov accepterade jag mina begränsningar och lämnade Orvar hemma. Det är sjukt svårt, jag känner mig som världens elakaste människa när jag ger mig ut i skogen och inte tar hunden med mig. Det känns ungefär som jag kan tänka mig att det skulle kännas att åka till Busborgen utan att ta med sig Junior. Men med tanke på att jag måste bära runt på Alex och redan kände mig som en billig kopia av Häxan Surtant tog jag det säkra före det osäkra och lämnade en besviken Orvar kvar i hallen. Och inte en endaste liten svampjävel hittade vi. Fast Alex hittade en massa andra saker. Skatter och mysterier.

En lycklig Junior på cykeltur i skogen.

Röda lingonblad = En skatt.

En bit av ett skelett = Ett mysterium.

En platt, död snokbebis = Ett mysterium för Alex (ett snusk för mig).

Senare när jag rastade Caro åt Madde upptäckte jag att mitt bästa svampställe inne i stan stod i full blom. Det var fullt med gula rackare och jag plockade rubbet med skräckblandad förtjusning. Underbartatt hitta så mycket kantareller mitt inne i stan men tänk om någon annan skulle upptäcka dem. Då skulle det aldrig finnas en endaste liten kantarellstackare kvar till mig ju.

Eftersom det fanns så mycket svamp där tänkte jag att det var dags att inventera ett av mina andra svampställen också så jag tog Orvar och Maggan och styrde iväg mot skogen. Det första stället jag kollade till var fullt av kantareller men det låg en stor, fet vaktsnok i vägen så jag fick vackert fly vidare. Cyklade nästan över en halv, död orm på vägen dit och blev nojjigare ändå. En halv, död orm är kanske inte så farlig i sig men det visar ju tydligt att det finns ormar i området och det är ju inte direkt goda nyheter (för mig). Var så nojig att jag plockade några små bäbiskantareller i skogskanten men vågade mig inte in i skogen så det blev ju inte så mycket. På vägen tillbaka var vaktsnoken borta men jag vågade inte ta stigen hem så vi cyklade en ordentlig omväg bara för att slippa träffa på den igen. Eller någon kompis eller släkting för den delen...

 Fetingarnas fetingvaktsnok.

 Ännu en bit av en orm, verkar finnas många sådana i år.

Årets första lilla skörd = min kvällsmat. Mmmm :)