Jag upptäckte kampanjen Gula hund i tisdags när en vän delade den på Facebook och jag svalde den genast med hull och hår. Jag tycker att det är en bra kampanj och en lysande idé då jag själv har en hund som kan vara rätt vass mot folk han inte känner och även andra hundar om de kommer för nära.
Nu prenumererar inte jag på Fagersta-posten men morsan gör det och i onsdags var det en artikel med om kampanjen. Toppen tycker jag, ju mer den kommer ut ju mer nytta kommer den ju att göra. Men tydligen tycker inte alla att det är en bra idé. Den här insändaren kom in i tidningen bara någon dag efter artikeln. Nu tog jag kort på den och lade ut den för det är en persons åsikt och det är viktigt att den personens formulering hänger kvar så jag inte av misstag ändrar på något om jag själv skulle återge den med mina egna ord.
Jag förstår mycket väl hur den här personen tänker och jag misstänker att denne inte är ensam om att känna såhär.
Men jag kan inte låta bli att säga emot ändå.
För det första tycker jag och säkert de flesta andra att det är lika självklart att inte gå fram till främmande hundar utan tillåtelse som det är att inte gå runt och peta på sovande barn i vagnar eller främmande personers gravidmagar. Dessutom tycker jag att det är lika självklart att inte kasta sig över hunden bara för att man får ägarens tillåtelse att hälsa, nästa steg är att fråga hunden, den kanske inte alls är sugen på att bli klappad just för tillfället. Det är ingenting som egentligen skulle behövas informeras om, det är rent sunt förnuft men det spelar ingen roll för det händer titt som tätt ändå. Den självklarheten kommer förmodligen aldrig att gå fram till alla människor i hela världen och det problemet kommer säkerligen alltid att finnas kvar till en viss del.
Jag har själv, ett flertal gånger faktiskt, stött på folk som inte kan ta ett Nej även om jag upprepade gånger säger ifrån samtidigt som Orvar står bredvid mig och morrar när personen i fråga närmar sig och då är Orvar ingen liten hund heller. 'Jag har haft hund i hela mitt liv och jag vet hur man ska hantera såna här' har jag fått till svar, mer än en gång, i dessa situationer och då är det folk som lever med hundar, det är ju helt sjukt!
När jag är ute och går har jag alltid Orvar på vänster sida och ofta när man möter folk, med eller utan hund, envisas de med att vilja möta oss mellan Orvar och kanten, även om vi går praktiskt taget i gräset på kanten så ska de till varje pris möta oss på den sidan. Det är mitt största problem.
Det handlar inte om att folk behöver springa över gatan när de ser oss eller gå upp och gömma sig i skogen medan vi passerar. Det är bara som en liten signal till folk vi möter för att göra dem uppmärksamma på att de, för både sin egen skull och för Orvars skull, vill se till att ha mig mellan sig själva och min hund när vi möts.
Orvar är ganska vass mot folk och hundar han inte känner och behöver en lite större trygghetszoon runt sig än vad en 'normal' hund har men det räcker med att han har mig som 'skydd'. Om jag med hjälp av ett gult band på kopplet då kan ge honom det, om så bara för en enda gång, så har det hjälpt oss massor. Jag går inte omkring och tror att alla ska veta vad det betyder och ge oss hela gångbanan för oss själva och det betyder definitivt inte att det är okej att springa fram till Orvar om vi någon gång inte har bandet på. Det är bara en liten hjälp på vägen till en enklare samvaro med omvärlden.
Precis som folk som har epilepsi ibland har ett märke med ett ljus på sig. Att en person får ett anfall och inte har en symbol på sig betyder inte att man kan utesluta att det är ett epilepsianfall och att personen har märket betyder inte att alla vet vad det betyder. Men ibland vet någon och då kan det vara till stor hjälp just den gången.
Den är bara en liten signal som kan underlätta lite ibland, varken mer eller mindre och jag ser inte problemet som den här personen har fastnat på.
Men det är ju bara min åsikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar