Om Max var den perfekta läromästaren så är Orvar den ultimata coachen. Jag vet att många är emot att man jämför sina hundar men personligen tycker jag att det är väldigt givande ibland. Genom att läsa av hur olika hundar reagerar i olika situationer kan man lära sig otroligt mycket om sig själv. Det gör inte att jag älskar den ena mer eller mindre eller någonting sånt. Jag älskade inte Max mer bara för att han var lättare eller Minoure mer för att han har lärt mig mer. De har båda gett mig otroligt mycket inom olika områden och det är väl så det ska vara - då vet man att man ständigt utvecklas och det är i alla fall vad jag strävar efter. Jag kommer att älska alla mina hundar genom livet lika mycket - precis som folk älskar sina barn lika mycket.
Så, om Max såg efter mig och kompletterade mig där jag själv inte räckte till så har Orvar tvingat mig att 'växa upp och ta tag i mig själv'. Han är den sortens hund som inte har överseende med dåliga dagar. Det spelar ingen roll om jag är irriterad, låg, trött, sjuk, glad, överenergisk, förbannad eller apatisk - han kastar alltid mitt eget beteende rakt i ansiktet på mig själv. Har jag en dålig dag har han en dålig dag, gör jag rätt gör han rätt - enkelt, rakt och ärligt.
Redan från början har Orvar talat om för oss att han hellre bestämmer själv än att vi bestämmer halvhjärtat. Även om det tog ett tag för oss att förstå vad han menade. Som sagt så var vi ju vana med Max och övergången mellan Max och Orvar var inte någon dans på rosor direkt. Hade jag kunnat det jag kan om hundar idag hade det inte dröjt länge innan jag förstod vad jag hade dragit på mig men som det var då hann det gå riktigt långt innan jag förstod vad det var frågan om och när jag väl fattade det tog det ett bra tag innan jag lärde mig hur jag skulle handskas med det och jag lär mig fortfarande nya saker hela tiden.
Redan första morgonen när vi vaknade skällde han så dant på sin egen spegelbild att han ramlade ur sängen i ren upphetsning. Det var inget glatt skall men det såg vi inte då. Då tyckte vi bara att han var söt.
Dagen efter det gick han lös på en långtradare som åkte förbi på vägen när vi tog rastpaus på vägen hem från Göteborg, där vi hade mellanlandat efter att ha hämtat honom i Ullared.
Vi hämtade honom när han var tio veckor gammal och ingen av oss har någonsin sett honom sitta ner och kissa.
De enda gångerna han har kissat inne har han letat reda på ett lämpligt ställe att lyfta benet på först, det har inte hänt många gånger men alltid där det har bott eller vistats andra hundar.
Han har aldrig någonsin underkastat sig en annan hund - inte ens som valp. Han har försökt dominera dem alla.
Ja, hade jag kunnat det jag kan om hundar idag hade det inte dröjt länge innan jag anat vad som väntade mig.
Som ni kanske anar har det krävts blod svett och tårar - bokstavligt talat för att komma på vad som fungerar och inte.
När han var valp var det en sak, då var han så liten och svag att det gick att hantera honom ändå men när han blev fem- sex månader började jag få ordentliga problem. Han attackerade mig på allvar dagligen och det gick så långt att jag inte vågade vara ensam hemma med honom. När Nicklas åkte hemifrån fick han dela av lägenheten så att Orvar befann sig i den delen av lägenheten som jag inte behövde ha tillgång till. Jag kunde inte förstå hur jag skulle göra för att få stopp på de ständiga attackerna och varför i hela världen han bara attackerade mig. Aldrig Nicklas eller någon annan.
Jag frågade på Brukshundklubben hur det kunde komma sig och vad jag skulle ta mig till.
På frågan om varför fick jag svaret att: 'Varför skulle han ge sig på andraplatsen när han kan försöka få ledarrollen på en gång?' Den svaret kan jag fortfarande köpa till en viss del då hundar alltid har varit mitt stora intresse och därav mitt ansvarsområde. Nicklas älskar våra hundar och de är familjemedlemmar för honom men de är mitt intresse och därav jag som har det överhängande ansvaret för dem. Men jag tror även att när han väl hade skrämt upp mig kunde han känna att jag var svag och det ligger i ett rovdjurs natur att håller de sjuka och svaga långt ner i hierakin.
På frågan om hur jag skulle bära mig åt fickjag svaret att jag måste vinna över honom. 'Tryck ner honom och ge dig inte fören du har vunnit'. Jag gjorde som hon sa till mig och det gjorde allting så himla mycket värre. Det var omöjligt att rent fysiskt vinna över en rasande hund som var betydligt smidigare än jag och lyckades ta sig ur de mest påhittiga grepp jag kunde komma på. Ju hårdare jag tog i, ju hårdare fightades han emot och det slutade ofta med att han bet både mig och sig själv så vi blödde -och jag gav alltid upp till slut.
Vändpunkten kom en dag när jag hade gett mig fan på att inte ge upp. Jag tror att det var fullt slagsmål i köket i fyrtio minuter innan han fick in ett ordentligt bett på mig och jag kände hur samma lugn som lade sig över mig den där gången med Max rann över mig igen. Jag minns att jag reste mig upp och tänkte att 'okej, nu räcker det. Jag tänker inte slåss med dig mer. Inte en enda gång, du ska bara göra som jag säger'. Jag var fullkomligt lugn och kände inte av det blödande såret på armen eller rivmärkena över hela kroppen och brydde mig inte om den ilskna hunden som fortsatte att attackera mig med djävulen lysande ur ögonen. Jag tog honom lugnt, högt upp i nackskinnet, nästan på huvudet, och lättade på fyrhjulsdriften en aning så att han inte kom åt mig. Jag halvt bar, halvt släpade honom genom lägenheten, ställde honom mitt på badrumsgolvet, gick ut och stängde dörren. Efter några djupa andetag öppnade jag dörren igen och såg att han hade lagt sig ner på golvet och djävulen var borta när han tittade på mig. Han låg kvar och frågade om han fick komma ut. Jag sa varsågod, gick därifrån och satte mig i soffan. Efter en liten stund kom han efter och frågade om han fick hoppa upp. Jag gav honom klartecken och han hoppade upp och lade sig och slickade mig grundligt på ena handen.
Det var första gången någonsin som han frågade om någonting över huvud taget så vitt jag vet.
Det var då en av de viktigaste sakerna jag någonsin har lärt mig om hundar klickade. Det var så självklart att jag skämdes över att jag inte hade fattat det tidigare och jag undrade hur min instruktör ute på klubben var funtad egentligen.
Ledarskap handlar inte om att vara störst och starkast. Det har ingenting alls med fysisk makt att göra. Det har ingenting med fysik att göra över huvud taget. Jag hade kunnat vinna varenda av de där slagsmålen rent fysiskt och det hade inte gjort någon skillnad alls.
Ledarskap handlar om att förtjäna sin ledarroll och det är något man måste göra hela tiden, varje dag, om och om igen.
Tänk dig själv hur du vill att din chef ska vara.
Stark, aggressiv och kräva lydnad av sina anställda? Nej, det går sällan hem.
Tänk dig istället att ditt jobb börjar brinna. Alla står handfallna och ingen tar något iniativ. Alla ser på chefen men han/hon bara står där som förlamad. Plötsligt kliver den där tystlåtna, lite blyga kollegan fram och börjar fördela arbetsuppgifter på ett helt logiskt sätt och med så mycket lugn och självsäkerhet att ingen ens överväger att ifrågasätta dennes beslut. Till och med chefen följer order utan att blinka.
Det är en riktig flockledare. En som inger trygghet och som väntar sig att bli åtlydd utan att egentligen kräva det. Det är den flockledaren som jag strävar efter att vara - i alla lägen, inte bara i kris. Jag vill förtjäna min ledarroll av dem som jag ska leda och det kan man bara göra på ett sätt. Att ge sina hundar det dom behöver, fysiskt, psykiskt och mentalt - när de behöver det. Bra och dåligt, på gott och ont. Korrigera när de gör fel men aldrig bestraffa, en hund förståt inte bestraffningar som vi människor gör. Och viktigast av allt: ta åt mig av kritik, inse när något inte fungerar och pröva nåt annat och förstå att om någonting inte går som jag vill så ligger problemet oftast hos mig och även om det inte gör det så är det ändå mitt ansvar att hitta en bra lösning på problemet för det är rollen jag har tagit på mig.
I helgen har jag hunnit med lite balkonghäng med min man. Underbart! Det har blivit grymt dåligt med det i sommar. Dels för att vädret inte har varit exemplariskt för balkonghäng och säkert till stor del för att Nicklas har slutat röka. Eller slutat och slutat... han tjuvröker väl lite men han röker inte hemma längre och då blir det ju automatiskt så att balkongen inte används lika flitigt. Till nästa år ska vi se till att fixa till den lite så det blir trevligare att sitta där så kanske det blir lite mer. Jag tänker däremot inte hålla tummarna för vädret för jag gillar när det går att röra sig ute utan att komma hemrinnande som en blöt fläck. Jag gillar ljummna sommarkvällar men inte så mycket att det är värt de stekheta dagarna.
