Grillpremiär vid Dypölen

Igår åkte vi ut till Dypölen och invigde grillen. M, J och barnen var med och det var en trevlig dag. Solen sken, vinden svalkade skönt, ungarna badade så att det stod härliga till och vi hade med oss alldeles för mycket mat som vanligt. Det är fortfarande en himla massa kvar att göra innan det blir en tiopoängare av dypölen och den förtjänar ett nytt namn men idag ska vi åka ut och göra en heldag så förhoppningsvis kommer vi en bit på väg i alla fall. Igår ägnade vi oss i helt åt att bara vara och inte jobba alls - mycket trevligt!

En dag vid stranden med Vänner.

När vi åkte ut till Björsbo möttes vi av helt sjuka mängder med motorcyklar. Det syns inte på bilden

men de var verkligen helt sjukt många! Hela vägen från Kungsbron bort till Oti var det propptjockt

av dem. Det var säkert ett par - tre hundra stycken. Pojken var minst sagt lyrisk i baksätet.

Texas hittade påsen med vattenmelon och serverade sig själv - mer än en gång.

Det var ju meningen att jag och Texas skulle ut och springa igår morse men det blev så sent i fredags att vi låg och pös i sängen alldeles för länge istället. Att hålla ordning på alla vid dypölen tröttade däremot ut honom ordentligt mentalt och kan nog liknas vid ett spår så han var trött och nöjd igår kväll trotts avsaknad av specifika hundaktiviteter.

 Jag förstår inte hur det här kan vara skönt men det är en av hans favoritstilar att sova i så han måste ju tycka

att det är bekvämt ändå. Såhär ligger han nämligen väldigt ofta, mot väggar, möbler träd och en hel del annat...

Även om Texas blev mentalt uttröttad igår så är han i stort behov av att få köra ett ordentligt fyspass så nu sitter vi här och väntar på att familjen ska vakna så att vi kan packa oss iväg till sandtaget innan vi beger oss mot Dypölen igen. Vi ska koppla ihop ett gäng linor så att han får njuta av illusionen av frihet också. Hoppas att det inte blir för varmt bara, det är redan tjugo grader i skuggan...

Fredagsmys vid sjön & Biotripp

I fredags gjorde vi som vi brukar göra när vädret och våra scheman tillåter - hade fredagsmys ute. Jag var ledig och Nicklas slutar tidigt på fredagar så då brukar vi beställa mat och ägna oss åt varandra efter en veckas mer eller mindre slentrian. Den här veckan var det extra härligt eftersom jag har jobbat eftermiddag så pass länge nu att Nicklas och jag bara träffats i dörren på mornarna när jag kommer in med Texas och han åker till jobbet, och någon timme på kvällarna när jag kommer hem från jobbet. efter en sån vecka är helgen sjukt välkommen och efterlängtad. Trotts att jag egentligen inte har jobbat speciellt mycket alls.

Fredagsmys med Familjen.

Av någon anledning verkar oftast mat smaka bättre utomhus och det verkar inte bara vara

jag som tycker det. Pojkens saknade aptit kom också genast tillbaka.

Texas aptit är det inget fel på alls längre. I början fick vi truga i honom mat och fjäska med lite

allt möjligt för att få i honom, i alla fall lite mat, men nu får vi snarare hejda honom.

Numera är han den första på plats om det vankas något ätbart och pojken får hålla hårt i sitt fredagsgodis. 

Efter några timmars efterlängtad familjetid vid stranden åkte vi och lämnade av Alex hos sin faster, packade in oss i bilen med ett gäng vänner och åkte till Västerås för att gå på bio. Det är någonting som inte inträffar ofta vill jag lova. Vi lämnade av Texas hos Tessan och morfar David och ägnade några timmar helt åt oss själva.

Fast and Furius 6 blev det, natutligtvis och jag tyckte att den var helt okej. Ettan är min favorit. Jag gillar de 'riktiga' skådespelarna så de senaste två är också helt okej. Jag blev glatt överraskad när slutet var så bra, jag är en sucker för lyckliga slut och tyckte att det var ett perfekt avslut på en lång radda filmer, men så avbryts eftertexterna och en antydan om en sjunde film glimtar fram. Jag vet inte om jag blir glad eller besviken. För visst gillar jag lyckliga slut men jag vill ha mer av det som är bra också. Fast jag har svårt att förstå hur de ska kunna bräcka denna filmen, rent effektmässigt, utan att det blir helt galet och bara överdrivet. Den här filmen låg nämligen på gränsen till för mycket, och då har jag ändå inställningen 'det är ju film så det får vara lite overkligt och överdrivet'.

Tyvärr fick vi inte sitta bredvid varandra, alla fem satt utspridda över hela salongen eftersom det fanns så få platser kvar. Jag hade två tomma platser bredvid mig för det var några som inte dök upp men några minuter in på filmen kom två killar och frågade om det var ledigt och jag kunde ju inte ljuga i hopp om att Nicklas kanske skulle komma för att hämta sitt godis som jag så lägligt råkade ha fått med mig. Jag tror att jag höll på att få mig en flört med ett lammkött för en sekund men så visade jag honom ringen och fick fortsätta kolla på filmen utan avbrott.

Det var en trevlig kväll med gott sällskap, några cider och öl, en bra film och lite vuxentid. Något som inte händer allt för ofta. Jag hade till och med högklackat på mig. Sitter här, ett och ett halvt dygn senare, vickar på fötterna och konstaterar att jag fortfarande är lite öm i trampdynorna...

Den svenska sommaren är här!

Utvecklingssamtal på dagis idag, pojken vägrar fortfarande rosa och mellanmål men annars glider han fint genom dagarna med lika mycket röj som vanligt. Till hösten ska han flytta till P-O skolan och börja i femårsgrupp. Mamman är spänd och pojken är stolt som en tuppling. 5års grupp! För första gången någonsin känner jag av ett stygn av fullt seriös åldersnoja... Jag har en son på fem år som snart ska ta sitt första, riktiga lilla steg mot skolförberedelserna. Jag har mindre än tre år kvar till trettio. TRETTIO! Det var inte längesedan jag kallade trettioåringar för gubbar och kärringar...

(Borde man klä sig mer 'gammalt' när man närmar sig trettio? Jag gillar ju munkisar och hundbyxor...)

Det blev ännu en blandad promenix hem från dagis med Texas. Lite hund och moppe träning, lite offroad med klövjeväskan, lite godissök, lite vardagslydnad och lite passivitetsträning medan jag fotade den svenska sommaren. Det börjar kännas tjatigt nu, vi längtar nog båda efter några ordentliga pass som kör lite mer sopslut på både kropp och hjärna. Helgen är ganska uppbokad redan men vi ska försöka få in ett pass löpning och några timmar i spårskogen i alla fall. Gärna ett pass i sandtaget också men det beror lite på tid, väder och hur sugen Nicklas är.

Vädermässigt har det varit en dag helt i min smak. Mulet men uppehåll på dagen med någon minimal solglimt lite här och där och ösregn på eftermiddagen, lagom till jag började jobba. Dessutom har det varit svalt och skönt hela dan. Det är mysigt i tältbutiken när det regnar. det smattrar mot taket och man kan ju inte klaga på att luften är torr direkt... Dessutom har jag varit lite lätt skadeglad hela kvällen på jobbet. Som folk har tjatat efter sommaren... Varsågoda, här är den! - Den svenska sommaren! 

Dagen i bilder.

Idag gick vi tidigare till dagis så att vi kunde ta vägen genom skogen.

 Vi tog inte ens tre steg in i skogen fören promenaden förvandlades till en skattjakt.

Texas fick ha klövjeväskan och han börjar manövrera som ett proffs i den nu. 

Kan ni gissa vad pojken fick syn på här?

Jo - Ett helt HAV av 'bitsblommor'. Dom måste man passa sig för

om man inte vill sluta som lunch. 

 Kvällsutsikten från 'bunkern'. Jobbade tredje stägningspasset av fyra

för den här veckan. I morgon kväll tar jag helg.

Smygtittade in i butiken en sväng när vi skulle gå hem. Nu händer det grejer!

Och vi får nya möbler till personalrummet! Eller ja, ett nytt bord i alla fall.

 Nya fönsterväggen är på plats! Läckert!

(Det kommer att gå åt en hel del fönsterputs.)

Nu är sommaren här...

Junior har fått dille på att plocka blommor. Han plockar åt fröknarna på dagis, tjejerna på dagis, tanter som vi möter när vi är ute, mig, sig själv, Nicklas, till och med Texas har fått sig ett gäng blommor de senaste veckorna. Tidigare har det inte varit något problem, det har mest varit maskrosor och vitsippor som har ryckts upp med rötterna men nu när folks rabatter börjar blomma så fint överallt har jag plötsligt fått ett heltidsgöra med att försöka lära pojken vilka blommor man får och inte får plocka. Vissa växer på allmänna  gräsmattor och de får man plocka (typ maskrosor och tusenskönor), andra växer på gräsmattor alldeles bredvid gångbanan men de får man inte plocka för där är det någon som bor (fast det också är maskrosor och tusenskönor). Vissa blommor får man inte plocka på allmänna platser men i grannens rabatt har man fått tillstånd att plocka en eller två (Även fast det är tulpaner på båda ställena). Det är inte lätt det där... speciellt inte när man är fem år och gärna vill plocka alla blommor. 

Här har en förbjuden tulpan åkt med av bara farten.

De senaste veckorna har till och från varit alldeles för varma för Texas (och mig). Den senaste har varit värst av dem alla, så det har inte blivit sådär jättemycket fysträning direkt. Vi testade på att dra bildäck här om dagen, det gick bra men det var för tungt och varmt för några längre sträckor. Jag ska testa crossdäcket som ligger i källaren, det som Orvar hade som tuggleksak istället, det kanske fungerar bättre. Jag tror att det kan bli lite för lätt men tänkte att det går att fylla med småsten eller grus efter behag och behov.

Idag har jag stört mig en himla massa på alla som har gått omkring och klagat på värmen, det är nämligen exakt samma personer som har gått och tjatat på att de vill ha värme under de senaste sex månaderna... Folk är verkligen aldrig nöjda. Och ja, jag vet... jag klagar också lite på värmen men jag har inte gått och tjatat om att jag vill ha hit den och sen ångrat mig. Jag älskar alla årstiderna MEN jag älskar sommaren minst av dem. Jag vill gärna ha lite fulväder och frisk luft nu tack.

Nu har det i alla fall svalnat lite så vi kanske skulle ta och testa crossdäcket på en gång? Jag jobbar ju eftermiddag hela veckan så det spelar ju ingen roll om det blir lite sent.

Mot stjärnorna - och vidare.

Texas och jag startade morgonen med en kort klövjepromenad redan innan Nicklas och Alex vaknade idag. Det blev en sån där trevlig stros med lite enkla balansövningar som liksom bjöd på lite arbete utan att man ens märkte att det var mer än en lugn morgonlunk. Jag försöker se till att få in såna turer ganska ofta och det märks tydligt på Texas att de gör nytta. Det märks tydlig i min egen rastlösa kropp också, harmonin ligger liksom närmare ytan och är mer lättillgänglig. Vi vill ju båda ha lite tempo när vi går och eftersom jag inte kommer upp i tillräcklig fart för att han ska kunna falla in i en naturlig trav med sina jättelånga ben så hamnar han vanligtvis i någon sorts passgång, på gränsen mellan skritt och trav. Dessutom har vi ofta någon typ av aktivitet på gång när vi är ute och det är nog jätteviktigt för oss båda två att inte alltid gå in i någon sorts workingmode när vi kliver ut genom dörren. Jag får verkligen tänka mig för och planera in våra stroser och pensionärsrundor för annars blir det lätt så att vi bara rusar på som vanligt och 'hittar på något kul'.

Så idag tog vi klövjeväskan med lätta tyngder i, strosade runt i långsam skritt, luktade på blommor och gofläckar och såg till att hålla oss borta från asfalten i största möjliga mån. Texas är nämligen lite bekväm av sig och vill gärna gå på så platt och enkel mark som möjligt. Hans balans och kontroll över bakpartiet kunde vara bättre och det tror jag att den här typen av promenader hjälper med. Så idag har vi bojkottat asfalten helt och valt sluttningar, gräsmattor och skogsremsor istället. Eller ja, jag har valt dem och Texas har förgäves försökt glida iväg till cykelbanorna med jämna mellanrum men han börjar nog inse lite hur trevligt det kan vara med lite gräs mellan tårna.

Vi tog ett par parkbänkar, stockar och stubbar på vägen. förhoppningsvis kommer

bakkroppen snart att börja samarbeta lite bättre med framkroppen.

Här om dagen tog vi en stros på stan också. Eller stan och stan - byn är väl ett bättre ord. Vi kollade på folk, hundar och till och med ett par katter på koppelpromenad (!), testade lite olika underlag och gottade oss i solen. Allt i långkoppel, maklig skritt och bara njöt av att ta det lite lugnt tillsammans. Texas tar det mesta med ro, det vara bara när jag ville gå ett varv i fontänen på torget som han såg lite skeptisk ut.

'Men hörru morsan... ska vi verkligen gå in där? Det ramlar ju ner vatten runt oss...Det kanske till och mer droppar på oss. Och jag vet inte om jag tycker om att gå på det här nätgolvet faktiskt...'

Fast han följde med ändå, trotts att han var lite tveksam och det tog inte många sekunder innan han tyckte att det var rätt spännande ändå.

Efter att vi har börjat med de här stroserna har jag sett en märkbar skillnad i hund och mopedmöten och till och med när vi träffar på katter. Han är mer välbalanserad och triggas inte alls lika lätt. Jag tror att vi är på väg att hitta en god balans av fysisk motion, mental stimuli och allmän harmoni. Att vi är på väg att hitta just den balansen som fungerar för just oss. Det är en otroligt skön känsla när bitarna börjar falla på plats!

Det konstiga med Texas är att ingenting har känts som något direkt problem. När han kom gjorde han utfall mot bilar som lät mer än vanligt, mopeder, hundar om de kom för nära, folk och saker som passerade för nära för snabbt, han ville absolut inte vara ensam och han ville gärna äta allt smått som rörde sig till frukost. Men vi har inte sett det som något problem, snarare som 'något att jobba på'. Och det känns inte som att vi egentligen har behövt jobba på någonting förutom själva ensamhetsträningen och ändå har det bara löst sig, lite i taget. Och dessutom har det gått sjukt snabbt med tanke på den korta tiden vi faktiskt känt varandra.

Det tog inte många dagar fören han inte ens verkade lägga märke till cyklister, joggare och barn på skateboards, inlines och kickbikes längre, det var ingenting vi hann börja jobba på alls.

Det dröjde inte ens en vecka innan han nöjde sig med att bara skälla ut de bilar som lät som mest illa och kom riktigt nära, riktigt fort och efter en dag på cruising med Nicklas och Alex har han inte ens tittat åt en bil hur illa den än låter och hur nära den än passerar (förutom Iris och mammas tantbunke då, men det är nog mer för att han känner igen de bilarna och vet vilka människor de har med sig).

Andra hundar har också förbättrats avsevärt. I förrgår morse mötte vi två grannhundar, helt oväntat runt ett hörn en tidig morgon och alla tre hundarna reagerade med att dra i kopplen och skälla men så fort jag kallade på Texas kom han tillbaka till min sida och nöjde sig med att titta på de andra två. Trotts att hundarna befann sig väldigt nära honom och inte tystnade fören han hade tystnat och vänt tillbaka, det var ett stort steg för oss. Igår var han lite väl uppspelt när vi mötte en liten hund på kvällspromenaden men behärskade sig fast den hunden också befann sig ganska nära och var ganska spänd. Förutom det har vi inte hat någon spänning kring andra hundar på ett par veckor.

Ensamhetsträningen klaffade förra veckan. Än så länge är det bara jag och Nicklas som har lämnat honom och vi jobbar fortfarande på att Alex är med när vi lämnar honom. Av någon anledning tycker han att det är värre när Alex försvinner än när vi gör det. Det beror nog delvis på att stämningen är mer uppsluppen när Junior är på väg någonstans men det ligger någonting mer där också.

Katter är något som jag inte hade väntat mig några framsteg med alls. Jag hade liksom slutit fred med hans jaktinstinkt och även om jag tror att det är något som aldrig kommer att ge med sig helt så hetsar han inte alls upp sig lika mycket när han ser en längre. Om den kommer nära eller springer så förvandlas han fortfarande till en fullt fokuserad jägare men om vi möter en promenerande katt en bit bort eller ser en på lite avstånd så tittar han men gör ingen ansats till att jaga efter den.

Mopeder kan han fortfarande skälla ut om de kommer för nära och kör för fort för hans smak men det har skett en ordentlig förbättring på den fronten och med lite tid och tålamod så tror jag att det kommer att lösa sig det också.

Det är konstigt det där...

Det har känts perfekt med Texas från början - för bra för att vara sant. Ändå är det mycket som har fallit på plats och förbättrats avsevärt.

Man brukar ju säga att om man siktar mot stjärnorna så når man trädtopparna. Det känns som att vi började vid trädtopparna och bara svävar högre och högre för varje dag som går. Fortsätter det såhär så kommer vi snart att sväva iväg långt bortom stjärnorna, mot någonting ännu bättre...

... tillsammans.

Trixträning & Blomsuprice

Fördelarna med att jobba eftermiddag är att det bara blir korta stunder som Texas behöver vara ensam. Dessutom börjar Alex tidigare så vi hinner med en lite längre promenad kombinerad med lite olika småaktiviteter mellan det att vi lämnar av Alex på dagis och jag måste gå till jobbet. Och, sist men inte minst så innebär det oftast ledig helg! Nackdelarna är att det inte blir någon direkt tid över till 'riktig' träning, varken på mornarna eftersom det är svårt att ta Alex med sig på dessa, eller på kvällen eftersom jag kommer hem lite för sent. Den här 'viloperioden' har dessutom blivit längre tack vare att jag jobbade eftermiddag i slutet av förra veckan och fetinghelg i helgen. Så i brist på annat har vi tränat på lite skojigheter hemma i vardagsrummet. Jag vet inte om Texas redan har kunnat liknande trix sedan tidigare eller om han bara kopplar sjukt snabbt, kul tycker han i alla fall att det är! (Så länge man varierar sig och inte nöter ett trick i taget)

Vi har repeterar lite vardagslydnad såsom sitt, ligg, gå fint och så för att få fram en snabbare och gladare reaktion.

Sen har vi börjat lära in:

Höger och vänster tass

Lyfta på baktassarna

Trassel (Trassla ut kopplet från benen själv, endast frambenen än så länge.)

Dutt (En dutt, nos mot nästipp - Nicklas favorit.)

Puss

Pchhh (Dåligt stavat skjutljud, han lägger sig ner och dör. I hans värld ligger han blickstilla på sida och väntar på en godis men näsan lever ett eget liv och försöker lista ut vilket håll gottat kommer ifrån. Det är helt sjukt hur böjbar den där lilla nosen är!)

Och naturligtvis: Hur gör flickorna i stockholm? (Förlåt Stockholmstjejer!)

Han tycker att det där med trix är riktigt skojigt så länge man varierar sig ordentligt och allihop sitter bra med lite olika mycket vägledning. Han har kopplat dem allihop så nu är det finslip på dessa som gäller fram till helgens ledighet.

Det är svårt att hinna med att ta kort själv eftersom han än så länge har lite

bråttom upp igen men här har ni ett tappert försök på att fånga 'flickorna i Stockholm'.

Han har naturligtvis redan hunnit lämna ryggläge och är på väg upp för att snabbare 

få sig en blodpudding. 

Alex tittade förbi på jobbet och gav mig en blomma idag (den röda). Han lyckades tigga till sig en åt sig själv också från tjejerna som sålde dem. Är man fem år och charmig så kan man alltså flörta till sig gratis blommor.

Det gjorde min dag och de sista timmarna gled förbi lite lättare än vanligt.

En duktig hund och en grabbig pojke.

Texas har nu varit ensam hemma 1,5 h i måndags och 1,5 h igår helt smärtfritt. Helt plötsligt lossnade det bara och han verkar tycka att det är helt okej att få vara ifred en liten stund då och då. När jag går hemifrån hör jag hur han lägger sig ner i hallen meden suck och när Nicklas kommer hem är han lugn och avslappnad men glad att se honom. Jag jobbar ju mest eftermiddagar och då blir det bara den där stunden på en och en halv timme, max fyra dagar i veckan och eftersom det är så pass små snuttar är det skönt att slippa ragga sällskap åt honom varje gång. De längre passen är mer sällsynta och det blir ju lättare att hitta en sällskapsdam/ sällskapsherre om det inte är så ofta. Vi har tur som har så pass klaffande arbetstider. Nu har jag tre kvällar kvar av mina nio arbetsdagar sen har jag helg. Texas och Alex får helg redan på fredag för då hinner Nicklas hem innan jag går till jobbet.

Detta kanske kan tyckas snällt men egentligen är det bara egoistiskt. Det

lugnar mitt veka mammahjärta en aning att veta att han inte kommer att

sitta hemma och yla utan att jag får reda på det så att jag kan 'rädda' honom.

(Och jag som alltid har tyckt att Åsa är lite blödig med Billy. Jag får ta tillbaka

det lite nu. Men bara lite.)

Alex är en väldigt grabbig pojke. Han gillar allt som har med motorer och hjul att göra. Allt som går att köra på något sätt helt enkelt (barnvagnar också, även om de oftast är räcerbilar i hans värld). Han gillar det mesta som är pojkigt men hatar att leka med dockor och att ha rosa på sig. Kriget de hade på dagis om de rosa varselvästarna de stora barnen har på sig ute slutade med att han fick använda sin egen gula med Blixten McQueen på. Det tog flera veckor av lirkande innan han gick med på att använda samma som de andra barnen.

Det är så himla mycket prat om könsneutralt hit och könsneutralt dit överallt nu för tiden. Men vad fan... Vill pojken leka med bilar och lego så går jag väl inte och köper en docka till honom i födelsedagspressent, då skulle han ju bli jättebesviken. Vill pojken leka med bilar och lego så får han det. Vill han leka med dockor och börja på balett så får han det, svårare än så är det inte. Pojkar är pojkar och flickor är flickor hur mycket man än försöker ändra på det, spelar det någon roll? Jag tycker att de som klagar kan gå och döpa sina flickor till Magnus och sina pojkar till Emma. Eller möjligtvis hitta på något neutralt namn som Kim eller Träd, annars är de ju precis lika illa som oss andra. Naturligtvis uppmuntrar jag Junior till att välja det han vill, det han tycker om och det han tycker är kul, vare sig det är dans, rosa eller bilar men man behöver ju inte gå till överdrift... (Nu för tiden ska man ju hellst inte ens säga till flickor att de är duktiga?)

Ibland blir han i alla fall vägledd av sina kusiner och då kan det se ut på det här viset:

 Nu är sommaren på väg och Alex vill helst ha 'hoppetofflorna' 

på sig varje gång vi går ut, oavsett väder. Såhär kan det se ut om man har

två tjejkusiner som stylister.

Är detta tulpaner som börjar titta upp lite överallt hemma hos oss?

Jag hoppas det, dom är ju jättefina!

Alltså, på riktigt?

En del av känslostormarna igår involverade jobbet. Jag blir så jävla less på att folk ska hålla på att klaga. Kommentarer som:

"När får ni flytta in i den stora butiken igen? Det här börjar ju bli olidligt..."

"Men får ni ingen mjölk eller? Den är ju slut varenda dag!"

"Hur lång tid ska en renovering behöva ta?"

får man titt som tätt.

Jag förstår att kunderna vill ha ett fullt sortiment och att de vill hitta det de ska ha på samma ställe som vanligt. Jag förstår att det är trångt och att de vill ha den där mjölken till kvällsmaten. Men alltså, gubbarna som kämpar på inne i butiken gör ett jäkligt stort jobb och sex veckor är fan inte illa pinkat! De har verkligen rivit ut rubbet och gjort om  allt  plus att de har gjort en tillbyggnad, gjort den till ett riktigt inomhus och installerar en massa nya maskiner där. Jag är inte expert på byggjobb men jag kan tillräckligt för att förstå att de jobbar på bra där inne. Och det är ju inte så att tältbutiken står där för att reta folk. Med tanke på att det är ett tält så är det faktiskt inte en dålig butik som står där på parkeringen och sex veckor måste man väl kunna stå ut?

Mina 6,5 år med kundtråcklande har fungerat som det bästa anger managment man kan tänka sig och jag förklarar läget om och om igen med ett leende på läpparna och lyckas till och med omvända de flesta från irriterade till förstående. De flesta är faktiskt väldigt glada att vi har tältbutiken istället för att slå igen helt i sex veckor och de kunderna får en att kunna svälja den andra lilla skarans kommentarer utan att bli allt för lack. Många är väldigt tacksamma och det väger upp för de som är enkelspåriga, bekväma och galet egocentriska.

Såhär såg det ut inne i butiken för lite mer än tre veckor sedan.

Igår kväll såg det ut såhär. Det kommer att bli så jäkla bra!

Och det är inte bara själva butiken som pimpas till.

Flera andra utrymmen får sig också en omgång och

såhär levande kommer vårt personalrum att bli. Det blir lite 

annat än det skitiga, sterilt vita, det!

Och dessutom var det ju inte så bara att slänga iordning tältet heller.

Det här är väl ändå inte så illa för att vara ett  tält heller?

Stoltaste hönan i stan!

Hela dagen har gått i känslostormarnas tecken, mestadels har jag gått omkring på gränsen till att spricka av stolthet och lycka.

Vaknade i morse och började pula med tvätten. Jag märkte inte ens att pojken 

hade vaknat fören jag möttes av den här synen i hallen och åter igen slogs av

hur lyckligt lottade vi är över att Texas och Alex går så himla bra ihop.

När vi gick till dagis för att lämna Alex avlöste halleluljahögonblicken varandra.

Först visade Texas sig från sin allra bästa sida när han väntade utanför dagis (igen!), trotts att matbilen var där och hämtade upp matvagnarna efter lunchen så det var ganska rörigt.

Sen gick vi omvägen över skolan när vi skulle gå hem och det var mitt i lunchrasten så alla barn var ute. De stojade, lekte och spelade fotboll mitt på cykelbanan och Texas var jätteduktig. Han ville nog gärna vara med men han behärskade sig och uppförde sig klockrent.

När vi kom hem stannade jag och pratade med ett par grannar. Den ena kvinnan har en uteplats på markplan och hennes hundar var ute. Vi stod och pratade och hundarna var väldigt nyfikna på varandra. De uppförde sig fint allihop och efter en stund fick de hälsa på varandra genom staketet. Texas uppförde sig som en riktig gentleman. Det visade sig att tiken löpte och när den andra hanen tyckte att det räckte med svärmeri så lyssnade Texas omedelbart utan att ifrågasätta. Det var ingen skarp tillsägelse han fick, bara en ganska tyst liten morrning och Texas gick genast undan en liten bit och nöjde sig med att sitta hos mig och pipa lite till tiken.

Sen kom magontet, nervositeten och obehaget. 

Ni vet de där bra dagarna jag skrev om? De bra dagarna som började ta övertaget över de mindre bra dagarna i Ups & Downs. De bra dagarna har tagit över helt sen dess. Vi har inte haft en endaste dålig dag i ensamhetsträningen mer. Eftersom det har gått så bra så har vi avancerat mer och mer och i dag var det dags för det stora eldprovet (för mig, Texas tog det med en klackspark). Att vara ensam hemma - på riktigt. Tidigare har vi suttit i trapphuset eller stått utanför så att vi har kunnat höra om han skulle protestera, vilket han inte har gjort, men idag gick jag till jobbet. Jag hatade det! Att inte veta, att inte kunna höra om han började pipa och gnälla. Det var riktigt jobbiga 1,5 timmar innan lättnaden kom. Nicklas ringde när han kom hem och talade om att Texas bara sovit, han låg kvar i hallen där jag lämnat honom. Han var helt tyst och ingenting var tuggat eller flyttat på. Jag var ju nästan övertygad om att det skulle gå så bra men lättnade var ändå total när jag fick det bekräftat- då svällde jag genast upp av extra mycket stolthet igen. Jag kan nästan höra hur olidligt tjatig jag är men mina kollegor har inte bett mig sluta skryta över Hjärtat än så endera slår de bara dövörat till eller så står de ut för min skull. Det kvittar vilket, jag skryter glatt vidare utan att kunna hejda mig för idag är Texas bäst i hela världen!

2 klara, 7 kvar

Nu är det fullt upp igen. Igår gjorde jag första arbetspasset av nio i rad. Jobbade extra och det var ju röd dag och 100% ob så jag klagar inte. Idag gjorde jag 6,5 timmar extra och omvände -timmar till +timmar, inte heller något jag klagar över. Mamma var snäll och ställde upp som sällskapsdam åt Texas de timmar som krockade för mig och Nicklas. TACK!

I morgon kliver jag på mitt eget schema och börjar med en fetinghelg = mer $, sen har jag fyra egna kvällspass och ett extra kvällspass innan jag tar helg.

Idag efter jobbet sket vi allt vad städning och matlagning hette, vi packade med oss fredagsmyset och åkte iväg till Dypölen för att röja lite. Det blev inte så mycket gjort men vi fick undan det vi lämnade efter oss sist i alla fall. Vi fick sällskap av vänner och barnen lekte fint. Texas blev lite väl exalterad över att få träffa nytt folk och en ny liten flicka men lugnade ner sig rätt snabbt. Han går på lite studs nu. Det är ju några dagar sedan han fick ett ordentligt fyspass för det har varit lite för varmt för honom så nu börjar energin sprätta ut genom benen på honom igen.

Så hann vi med en snabb husesyn hos ett par vänner. Vi hade inte varit där än fasten de har bott där i flera månader redan. Skäms på oss! Men nu plockade vi fingrarna ur och det var trevligt. Jättefint bor de!

I morgon gör jag strax över 11 timmar på jobbet, Nicklas åker på nåt biljippo med en vän hela dagen, Alex ska vara med Ida och Texas ska vara hemma hos ett par vänner så då blir det inte så mycket av med någonting alls faktiskt. Men på söndag börjar jag inte fören 10,30 så då ska vi ta oss en löptur på morgonkvisten. Det blir kul!

Satt i bilen på Almvägen 34 medan Nicklas lastade in lite grejer i bilen och upptäckte att det ser ut såhär ute nu:

Vad var det som hände? När blev det såhär grönt? Jag tycker att jag ändå är ute en del men jag har inte märkt att det börjat växa såhär mycket än. Det sa bara tjopp, tjopp så blev det sommar. Förhoppningsvis säger det bara tjopp, tjopp så blir det höst igen. Fast jag tror inte att jag har sån tur.

Nu ska jag sova så att jag orkar jobba imorgon.

(läs: befinna mig på jobbet, tältbutiken bjuder inte på något överflöd av action direkt)

Ups & Downs

Texas ensamhetsträning går upp och ner. Ibland går det mindre bra, då gnäller han bara man sätter på sig skorna och praktiskt taget kliver på en för att man inte ska råka 'glömma' att ta med sig honom. Skulle man då köra lite ensamhetsträning ändå så ylar han non-stop tills man kliver in igen - även om man inte ens stänger dörren om sig utan bara kliver ut i trapphuset. Dessa dagar har vi snabbt lärt oss känna igen och undviker all typ av ensamhetsträning och stanna-träning då. Nackdelen är att det inte alls är säkert att han nöjer sig med en stand-in dessa dagar, då vill han ha sin familj. Helst hela sin familj. Dessa dagar vill han inte att man lämnar hans sida för en sekund ens. Dessa dagar känns det som om vi aldrig kommer att få det att fungera och tanken på att ge upp glimtar fram någon stans låångt ner i det undermedvetna.

Andra dagar går det så bra att vi inte gör annat än att springa ut och in genom dörren i olika påhittade ärenden, eller helt enkelt bara slår ihjäl lite tid i trapphuset, med ett stor leende på läpparna. Idag är en sån dag. Igår var också en sån dag. Han ligger i skuggan utanför dagis utan att röra en fena när man springer in och hämtar eller lämnar Alex så fort man bara kan. När man kommer ut ser han nästan förvånad ut över att man har jäktat så. Dessa dagar ligger han kvar här hemma där man lämnar honom vare sig man smiter ut i trettio sekunder eller fem minuter och bemödar inte ens resa sig upp när man kommer in, utan väntar snällt på att man ska böja sig ner och klappa om honom.

Dessa dagar börjar ta övertaget över de dåliga dagarna och de dagarna är helt fantastiska! Nu tar vi inte ett steg fram och två steg bakåt längre. Nu tar vi två och ett halvt steg framåt och ett steg bakåt för att sedan fortsätta framåt med ett och ett halvt nytt. Det går långsamt, långsamt men det får det gärna göra bara det inte går bakåt. Några bakslag får man ju räkna med men det går inte att undgå att glädjas över deras frånvaro.

Tisdag i efterskott

Vi springer och cyklar på grus så mycket som möjligt men när vi kommer till asfalt försöker jag mosa ut honom i gräskanten så gott det går. Ja det stämmer, jag får verkligen bokstavligt talat preja ut honom på gräskanten genom att själv springa eller cykla så nära den jag bara kan (och jag är inte något jätteproffs på att cykla än så det går lite sådär ibland). Jag har aldrig varit med om det förut. De flesta hundar jag har träffat har föredragit gräs framför asfalt, men inte den här inte.

Det blev aldrig någon cykeltur för mig och Texas i förrgår eftermiddag när Nicklas kom hem från jobbet. Vi åkte ut till Dypölen och fortsatte röja istället. Igår förmiddag däremot, blev det en runda runt Hedkärra medan Alex var på dagis. Det var strålande väder, 23 grader i skuggan hela dagen och knappt någon vind över huvud taget. Det börjar redan bli för varmt för mitt hjärta, jag fasar för hur jobbigt han kommer att få det i sommar om inte vädergudarna lyssnar på mig och ger oss en repris på förra året.
Fast trotts vädret plöjde han på så som han alltid gör när det vankas arbete och jag fick kämpa hårt för att hålla nere tempot och tvinga honom till små men många vätskepauser. Efter ungefär en mil, lite mer kanske, slutade han mangla och verkade nöja sig med mitt lugna tempo istället. 

För att vara en hund med sjukt stark jaktinstinkt hanterar han hästar väldigt bra. Han tittar på dem som om de skulle vara väldigt stora, lätt efterblivna stackare till hundar och bryr sig inte nämnvärt.

Vätskepaus och ett svalkande dopp vid kyrkan på vägen hem. Han är väldigt duktig på det där med vätska under arbete, det är som om han känner på sig att det inte är bra att dricka mer bara lite, lite åt gången. Han försöker aldrig suga i sig hela sjön på samma sätt som Orvar gärna gjorde om han fick chansen. 

Texas och hans pojke på balkongen. Vi har ungefär den minsta balkongen

man kan tänka sig men finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Alex: Tass.

Texas: Vadå? Helt gratis? Jag vet minsann vad du har i fickan...

Texas: Sådär ja, det var bättre. Jag har uppfostrat min pojke väl.

Igår var de Alex tur att visa upp vart han bor för kompisarna på dagis. Vi mötte upp dem utanför oss så att Alex skulle slippa gå först till dagis, sen hem ock så tillbaka igen. Texas var sjukt duktig med alla barnen och verkade njuta av fulla drag av all uppmärksamhet.

En liten flicka stod och tittade på honom en lång stund innan hon till slut sa:

'Han har så himla vackra ögon' med en drömmande suck.

'Ja det är klart, han har ju mina ögon. Vi är ju brorsor.'

Var Alex självklara svar. Han lyfte inte ens blicken från krigen mellan myrorna och den stackars skalbaggen när han konstaterade det.

På kvällen han vi med en snabb vända ut till dypölen. Det blev inte så mycket arbete gjort men pojken premiärbadade och så byggde vi barkbåtar. Det var sjukt kul!

Vätskepaus. Cola vs sjövatten.