Jag tror inte att folk riktigt förstår hur jobbigt det här är. Jag kan liksom inte komma ifrån att jag är i fjällen och inte klarar av att åka bräda... Det är som att ta in ett barn i en godisaffär, nej förresten - en godisfabrik, och säga: Se men inte röra - och absolut inte smaka. Som att ta in en träningsnarkoman på ett gym och säga: Sätt dig nu i hörnet och ta en kaffe och titta på när vi andra tränar. Som att ta in Åsa på jobbet när det ser ut som skit och förbjuda henne att så mycket som peta på en enda pinal. Eller som att ta med sig vem som helst på sin absoluta drömsemester och sedan tvinga denne att stanna på hotellrummet hela veckan...
Det går inte en timme utan att jag på allvar överväger att prova igen, fast jag vet att det inte går och fast jag fortfarande har ont efter de två provåken den första kvällen. Även fast den förnuftiga delen av mig vet mycket väl att läget inte har förändrats på bara några enstaka dagar så kan den oförnuftiga delen av mig inte låta bli att tänka ett ynkligt litet kanske, kanske. Jag har till och med övervägt att prova brorsans skidor... Jag har sjukt svårt att acceptera att jag faktiskt inte klarar av att åka just nu...
Fast om man bortser från frestelserna så har jag sjukt kul ändå. Det är fantastiskt att få träffa familjen igen. Det är fantastiskt att få tillbringa hela dagarna utomhus. Det är fantastiskt att se ungarna så lyckliga och det bästa av allt: Det är helt fantastiskt att se Alex växa och utvecklas med racerfart.
Idag är det sista dagen och jag ska se till att njuta i fulla drag och försöka se fram emot nästa sesong istället för att åma mig över att jag missade denna. Jag ska i alla fall försöka.
Medan jag åkte bakom bilen satt ju Alex i bakluckan och knäppte kort. Junior är ju ingen jättetalang med kameran (än) så de flesta bilderna blev... mindre bra. men så här såg det ut ungefär tio minuter innan jag slog i backen. Jag har hållit hårt i den här bilden men nu gör det inte ont så fort jag ser den längre. Det ända som värker nu är längtan.
Och ja, det var så jävla kul, så länge jag höll mig på benen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar