De trevliga deklarationerna ramlade in genom brevinkastet idag. Att det skulle bli lite tillbaka visste vi ju redan men när jag slet upp kuverten och såg sanningen svart på vitt var det helt jävla amazing. Fantastiskt!
Pengar är inte allt här i världen men när de bara hoppar in på kontot är de ju mer än välkomna :)
Så någon glädje av sommaren får jag ju i alla fall nu.
Annars har väl livet till stor del glidit in i sitt vanliga spår här hemma. Vi är tillbaka på jobbet båda två och Alex går på dagis, lika hoppigt och oregelbundet som vanligt.
En sak som känns extra påtagligt nu när vardagen är igång igen, är att Orvar saknas. Jag vaknar klockan fem varje morgon, en halvtimme innan klockan ringer, redo för en morgonpromenad och känner mig vilsen vid tanken på att promenera själv. Jag jobbar eftermiddag den här veckan så jag har lite dötid att slå ihjäl mellan det att Alex är levererad och det är dags att gå till jobbet. Den tiden brukar jag och Orvar slå ihjäl tillsammans med promenad eller träning i vanliga fall. Nu kommer jag ut från dagis och blir stående någon sekund efter att jag stängt grinden efter mig, sneglar mot hörnet där Orvar brukar sitta och vänta medan jag går in och lämnar Alex, känner mig vilsen och lite svidig i själen innan jag lunkar iväg ensam - hemåt. För hur kul är det att gå själv? Speciellt när Orvar saknas.
Flera gånger om dagen kommer jag på mig själv med att sakna mitt pälsmongo så att det gör ont i magen och svider i ögonen. Utåt sett är nog allt som vanligt igen men i smyg får jag hålla om mig själv för att inte falla i bitar ibland. I smyg får jag hålla tårarna i schack lite då och då...
Nicklas tumme och mitt bäcken är inte heller riktigt som vanligt. Nicklas kommer nog aldrig att få tillbaka full rörlighet och får inte jobba på så hårt än. Mitt bäcken protesterar en del och jag är rätt mör efter jobbet på kvällarna. Men vi läker och är på rätt väg, det går sakta åt rätt håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar