Idag "försov" vi oss en aning och kom inte upp till backen fören vid elva - halv tolv någon gång. Alex var supersugen på att åka skidor så pjäxorna åkte på redan hemma i hallen och vi hann knappt av gruset på parkeringen innan skidorna åkte på. Han hade så bråttom att han inte ens han vänta på hjälp och tydligen kan han sätta på sig dem själv - om han bara vill. Tålamod är ju inte Juniors starka sida direkt.
Fast den lilla barnbacken med rullbandsliften är ingen utmaning för Alex längre så han tröttnade rätt fort och bestämde sig för att ta en vätskepaus och leka i lekparken istället. Jag försökte få honom att testa på den större barnbacken men morfar var ute och åkte med Mimmi så linan var upptagen. Han tyckte att tanken på att åka själv var lite läskig och att övertala Junior när han redan har bestämt sig för någonting är lönlöst så han fick leka vidare.
En mycket stolt tös som har listat ut hur rullbandsliften fungerar. Fast hon tycker fortfarande att det är roligare att åka i de större backarna med morfar.
Hihi, Jag har ju knäppt sjukt mycket bilder de senaste dagarna och ni har fått se en liten bråkdel av dem men jag har en hel hög med bilder som ser ut ungefär såhär. Bilder där jag har försökt fånga ungar (och någon vuxen) i farten men de svischar så fort att jag inte hinner med.
Mimmi är på väg dit hon trivs bäst, upp i den lite större barnbacken med morfar.
Hon behöver fortfarande lite assistans med att nå pinnarna i liften men så fort hon hat fått tag i en så fixar hon resten själv. Det kommer inte att dröja länge innan hennes lilla assistanskår är totalt onödig.
Ju längre backar desto bättre tycker tösen. barnbacken börjar bli för kort för henne. Den tar ju slut så fort.
Att hon inte tröttnar är ju fantastiskt! Hon tycker att det är lika kul timme efter timme. Morfars förråd av entusiasm verkar också vara bottenlöst.
Amanda var uppe och åkte tidigt i morse så att hon var lite trött vid lunchtid var ju inte det minsta konstigt. Carina är en klippa för barnen som finns där hela tiden, redo med dricka, mat, lek eller bara lite kärlek, allt de behöver för tillfället.
Här är det en lekmormor som behövs och hon ställer upp till 100% men kottjakt, kottkastning och att bygga upp en snöfästning för att skydda de stackars kottbarnen som är väldigt utsatta för att bli krossade under pjäxor och skidor.
Detta är ett otroligt stort steg för Alex. Han har hållit på och tragglat med den här liftkarusellen hela veckan. Han har ramlat, ramlat och ramlat, tusan vad han har grinat och morrat av frustation den här veckan. Och idag grejade han det! Han åkte runt, runt, runt och vurpade inte fören en vuxen man kom och ställde sig i vägen för honom.
Då gav han upp och tyckte att det var dags för den riktiga liften. När jag ställde mig bredvid honom för att hjälpa honom att få tag på en pinne blev han rätt irriterad och tyckte att jag fick ta och ge mig, han är ju stor och klarar det där själv. Jaja, det är klart att du får försöka, tyckte jag och backade undan ett par steg, beredd att hjälpa till när han gav upp. Men ta på fan att han fick tag i en pinne och fick in den under rumpan på första försöket. Där stod mamman kvar och kände sig onödig. När jag stod där och kände mig övergiven kom jag på att det kommer ju att fortsätta såhär för resten av livet. Jag kommer att kämpa som tusan för att han ska lära sig att klara sig själv och när han väl gör det kommer jag att stå där, vemodig och inse att han inte behöver mig längre.
Han hoppar av liften själv också när han känner att han kommit lagom högt upp.
Och åker ner själv, bara för att börja om igen. Själv står jag längst ner i backen och ler som världens största fån, stoltare än stoltast över att just min grabb är bäst i hela världen.
Barnen var jättetrötta efter allt åkande idag så det blev en ganska lugn kväll och tidigt i sängen så att de orkar i morgon också. För i morgon är det sista dagen och då ska vi åka tills benen inte bär längre.
Grabbarna grus grillar kvällsmat, dricker öl och röker cigarr. De ser rätt nöjda ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar