Rikast & Lyckligast i VÄRLDEN

Mitt liv kanske inte ser så mycket ut för omvärlden...

- Jag jobbar halvtid på Lidl.

- Jag hänger inte med kompisar varje dag - inte ens varje vecka, och jag festar och reser ytterst sällan.

- Vi bor i en halvrisig, liten trea med bara ett enda badrum, begagnade möbler och vi verkar aldrig lyckas bli klara med renoveringen.

- Min pappa och halva min familj bor fyrtio mil bort och vi träffas sällan.

Men det är inte det som räknas. Vad folk ser och vad som är på riktigt är två vitt skilda saker:

Jag trivs på mitt jobb och jag trivs med att jobba halvtid. Jobbar gör jag för att det är ett nödvändigt ont och jag är sjukt glad över att ens ha ett jobb, ett jobb som jag dessutom tycker om med kollegor som jag tycker mycket om. Jag är glad att slippa viga mitt liv åt jobbet och istället ha extra tid och energi över till det jag jobbar för att faktiskt kunna njuta av. Pengar är inte allt, de är inte värda ett skit om man inte mår bra i själen också.

Hanna

Sandra

Jag har inte tusen bekanta som jag fikar och promenerar med varje dag. Jag lägger hellre tid på de som verkligen betyder något.

Min pappa har alltid sagt till mig: "Om du har en enda vän kvar när du blir trettio, en riktig vän menar jag då, en nära vän från lång tid tillbaka som har varit med dig genom både det bästa och det värsta, då är du lyckliggare lottad än de flesta. Ta vara på den vännen."

Jag har två. Två fantastiska vänner - Hanna och Sandra. Nu är jag inte trettio riktigt än men jag har väldigt svårt att tro att vi kommer att glida ifrån varandra nu.

Visst har jag bekanta också, och några få vänner som jag funnit under senare år men det är Hanna och Sandra som får världen att snurra, även när de befinner sig många, många mil bort - till och med när de befinner sig på andra sidan jordklotet i flera år åt gången.

Hur mitt hem än ser ut för omvärlden så är det ändå hem för mig. Mitt hem, som jag delar med min familj. Min borg och min fristad. Jag trivs hemma, vad resten av världen tycker skiter jag i, de har väl ett eget hem att bekymra sig över?

Jag har Alex och Nicklas.

Alex som är det mest fantastiska som hänt mig i hela mitt liv!

Nicklas som är mitt livs kärlek. Hur många träffar mannen man vill bli gammal med redan när man är sexton år gammal och älskar honom ännu mer elva år senare? Många letar hela livet efter den personen. Jag är sjukt lyckligt lottad!

Min mamma och pappa fick mig när de var väldigt unga, de bodde fyrtio mil ifrån varandra och har aldrig bott ihop. Ändå har jag bättre kontakt med min pappa än vad många har med sin pappa som bor i samma stad - under samma tak till och med. Mina föräldrar har gjort ett fantastiskt jobb och jag har inte bara en familj, jag har två. Två fantastiska familjer som kommer överrens med varandra, helt utan drama.

Jag har levt genom helvetet och tagit mig ur det. Det finns de som säger att tiden läker alla sår och de kanske har rätt, men ärren är ingenting som tiden rår över. Jag har en hel bunt med stora, ojämna, utåtbuktande ärr som kommer att följa mig till graven.

Det är mycket tack vare det helvetet som jag har förmågan att njuta av de små ögonblicken här i livet. De små ögonblicken som man inte saknar fören det är för sent om man inte passar sig noga. De små ögonblicken som är lätta att bara rusa förbi i jakten på något större. Ärren är en ständig påminnelse som aldrig kommer att låta mig slippa undan med det så även om de har kostat mig mycket kommer de att fortsätta betala tillbaka så länge jag lever.

Jag är nog en av de rikaste och lyckligaste människorna i världen - även fast jag inte har speciellt mycket på banken.