Finväder & Påskmat i mängder.

 Lånade Caro av Madde och tog årets första cykel/promenadvända med hundsällskap i långfredags. Vädret var helt fantastiskt och Caro var lyckligare än lyckligast och busigare än busigast. Vändan var fantastisk och vi tog en av favoriterna, Linjan. Om man såg till känslan och vädret så var den alldeles för kort men det var halt, vi hade Maggan med oss och Caro kräver ständigt arbete för att inte ligga några kilon på kopplet så mitt bäcken var rätt gnälligt när vi kom hem. Men vändan gav en härlig föraning om vad som väntar så fort det bestämmer sig för att sluta gnälla så fort det blir lite påfrestningar. 

Gick förbi Lindgården på vägen. Tråkigt. Det blir nog en hel del jobb med att fixa till det igen...

 Igår var vi bjudna till David och Tessan på påsklunch. Det blev väl snarare påsklunch och påskmiddag i ett. Vi åt i många timmar och det var sjukt gott!

Tack så mycket!

En extra stor eloge till Tessan som alltid lyckas överraska med supergoda, köttfria alternativ till mig, det är mycket uppskattat.

Rikast & Lyckligast i VÄRLDEN

Mitt liv kanske inte ser så mycket ut för omvärlden...

- Jag jobbar halvtid på Lidl.

- Jag hänger inte med kompisar varje dag - inte ens varje vecka, och jag festar och reser ytterst sällan.

- Vi bor i en halvrisig, liten trea med bara ett enda badrum, begagnade möbler och vi verkar aldrig lyckas bli klara med renoveringen.

- Min pappa och halva min familj bor fyrtio mil bort och vi träffas sällan.

Men det är inte det som räknas. Vad folk ser och vad som är på riktigt är två vitt skilda saker:

Jag trivs på mitt jobb och jag trivs med att jobba halvtid. Jobbar gör jag för att det är ett nödvändigt ont och jag är sjukt glad över att ens ha ett jobb, ett jobb som jag dessutom tycker om med kollegor som jag tycker mycket om. Jag är glad att slippa viga mitt liv åt jobbet och istället ha extra tid och energi över till det jag jobbar för att faktiskt kunna njuta av. Pengar är inte allt, de är inte värda ett skit om man inte mår bra i själen också.

Hanna

Sandra

Jag har inte tusen bekanta som jag fikar och promenerar med varje dag. Jag lägger hellre tid på de som verkligen betyder något.

Min pappa har alltid sagt till mig: "Om du har en enda vän kvar när du blir trettio, en riktig vän menar jag då, en nära vän från lång tid tillbaka som har varit med dig genom både det bästa och det värsta, då är du lyckliggare lottad än de flesta. Ta vara på den vännen."

Jag har två. Två fantastiska vänner - Hanna och Sandra. Nu är jag inte trettio riktigt än men jag har väldigt svårt att tro att vi kommer att glida ifrån varandra nu.

Visst har jag bekanta också, och några få vänner som jag funnit under senare år men det är Hanna och Sandra som får världen att snurra, även när de befinner sig många, många mil bort - till och med när de befinner sig på andra sidan jordklotet i flera år åt gången.

Hur mitt hem än ser ut för omvärlden så är det ändå hem för mig. Mitt hem, som jag delar med min familj. Min borg och min fristad. Jag trivs hemma, vad resten av världen tycker skiter jag i, de har väl ett eget hem att bekymra sig över?

Jag har Alex och Nicklas.

Alex som är det mest fantastiska som hänt mig i hela mitt liv!

Nicklas som är mitt livs kärlek. Hur många träffar mannen man vill bli gammal med redan när man är sexton år gammal och älskar honom ännu mer elva år senare? Många letar hela livet efter den personen. Jag är sjukt lyckligt lottad!

Min mamma och pappa fick mig när de var väldigt unga, de bodde fyrtio mil ifrån varandra och har aldrig bott ihop. Ändå har jag bättre kontakt med min pappa än vad många har med sin pappa som bor i samma stad - under samma tak till och med. Mina föräldrar har gjort ett fantastiskt jobb och jag har inte bara en familj, jag har två. Två fantastiska familjer som kommer överrens med varandra, helt utan drama.

Jag har levt genom helvetet och tagit mig ur det. Det finns de som säger att tiden läker alla sår och de kanske har rätt, men ärren är ingenting som tiden rår över. Jag har en hel bunt med stora, ojämna, utåtbuktande ärr som kommer att följa mig till graven.

Det är mycket tack vare det helvetet som jag har förmågan att njuta av de små ögonblicken här i livet. De små ögonblicken som man inte saknar fören det är för sent om man inte passar sig noga. De små ögonblicken som är lätta att bara rusa förbi i jakten på något större. Ärren är en ständig påminnelse som aldrig kommer att låta mig slippa undan med det så även om de har kostat mig mycket kommer de att fortsätta betala tillbaka så länge jag lever.

Jag är nog en av de rikaste och lyckligaste människorna i världen - även fast jag inte har speciellt mycket på banken.

Just go with the flow...

Nu börjar jag få lite ordning på tankar och känslor igen. Den här sista veckan har det hänt så sjukt mycket på hundfronten. Eller ja, inte sådär jättemycket kanske, inte egentligen, eftersom det mesta fortfarande hänger i luften som flera stycken dallrande 'kanske', 'om' och 'eventuellt'. Men allting har gått så fort och avlöst varandra som en välplacerad hagelsvärm så det kändes faktiskt lite överväldigande för ett ögonblick.

För det första så var det ju Peppe. Nicklas stora hundkärlek här i livet. Vi var ju hundvakt över en helg och planen var att om allting klaffade mellan oss, Peppe och hans ägare och det kändes bra för alla så skulle han flytta hit, rätt snart. Det var lite saker som skulle diskuteras, lite veterinärgrejer som skulle tas om hand men ingenting som skulle ta så värst lång tid att ordna nu när allt har ordnar upp sig igen här hemma. Peppe kom, det kändes bra och saken var så gott som klar när Nicklas plötsligt fick kliande utslag över hela kroppen. Så det gick från 'vi får se' till 'saken är klar, nemas problemas' för att sedan tvärnita på 'absolut inte' på bara en enda helg.
Peppe var ju ändå något som hade varit planerat ett tag och att avbryta den planen var lite omvälvande i sig, speciellt som vi föll så pass ordentligt för honom hela familjen. det svider lite i själen, speciellt för Nicklas.

Sen tittade jag in på 'min' uppfödares hemsida i vanlig ordning och såg att det planeras en kull för våren/försommaren 1013. Trotsade det djupt liggande telefonobehaget och ringde för att höra mig för lite. Det är något jag har dragit mig för länge nu men det är en chans jag inte kan missa så jag fick vackert ta tjuren vid hornen och ringa. När samtalet väl var igång så kändes det avspänt och bra, vi verkar ha samma syn på det mesta inom hund (Jodå, vi hann gå igenom en hel del under det samtalet) och samtalet kändes väldigt bra från båda hållen. Vi ska dit och träffa uppfödaren, tiken och deras andra hundar på onsdag så får vi se hur det känns från båda parter efter det.
Där är den en hel del om som hänger i luften. Tiken har inte ens börjat löpa än, de väntar på provsvar från hanen och om tiken börjar löpa för sent så kanske de väntar till nästa löp för att inte gå miste om den här jaktsesongen. Ja, det är helt enkelt en del som inte är helt klart än men vi har ställt in oss på att om det fortfarande känns bra med uppfödaren efter att vi träffats så är det värt att vänta på en hund därifrån, även om det skulle ta ett tag.
Så då var vi helt inställda på att  få vänta tills i Augusti, minst och helt inställda på valp.

Bild: från gooogle

Dagen efter vi pratat med uppfödaren ringde en tjej från Hundstallet till mig och undrade om vi fortfarande var intresserade av en hund från dem. Vi var lite tveksamma på om vi verkligen var sugna, vi hade ju precis ställt in oss på valp och uppfödare... Men vi pratade igenom det och bestämde oss för att höra vad det var för hund de hade tänkt sig. Det visade sig att det var just den hunden som vi skickade in intresseanmälan på från första början, i mitten av Januari och det var ju något vi inte kunde säga nej till. Så naturligtvis var vi väldigt intresserade, även om det plötsligt blev lite kaos i våra valpinställda hjärnor. Det är ju påskvecka så mina referenser har inte varit helt lätta att få tag på, inte jag själv heller för den delen, så vi har ringt om varandra och allt har känts lite osäkert i några dagar. Men nu har hon pratat med mina referenser, allt verkar vara i sin ordning och ett möte är inplanerat på fredag eftermiddag. Vi får se hur det går.

http://hundstallet.se/

Det kändes ju först lite övervälldigande. Från att lägga hundplanerna på hyllan ett litet tag till, till att plötsligt ha två hundplaner i rullning på mindre än en vecka. Men nu känns det rätt bra. Vi får se hur båda mötena går, det är ju inte alls säkert att  allt känns jättebra för alla inblandade. Den kan ju fortfarande bli så att det inte blir någonting av av någonting men vi hoppas på att det känns bra för alla och att det går vägen.

Och om allt skulle gå enligt önskeplanen då? Ja då får vi in 32 kg yberenergi i familjen rätt så snart. Nya rutiner och nya träningsplaner kommer att sättas upp, vi kommer att tillbringa sommaren med att lära känna varandra och några månader senare kanske vi får tillökning med en valp om alla är redo för det då. Det är två hundtyper som är helt olika varandra och jag har förutsättningarna till att träna vitt skilda saker med dem men de är ändå så pass lika i fysiken att de kommer att kunna ha nytta och glädje av gemensamma aktiviteter och promenader också, så fort valpen blir stor. Att lyckas kombinera drömmen om en Hundstallshund och en nystart med en valp från en bra uppfödare skulle ju vara optimalt.

Sen kanske det visar sig att den vuxna hunden inte är redo för en valp så snart efter att den flyttat hem till oss? Ja, då är det ju bara att vänta, uppfödaren kommer ju inte att försvinna för det och det kommer att komma fler valpchanser.
Eller så visar det sig att vi inte alls passar ihop med omplaceringen och då är det ju som det är med den saken också.
Eller så kanske uppfödaren inte alls känns lika bra eller ens är sugen på oss som valpköpare när vi väl träffas.
Ja, som sagt, det är en hel del som hänger i luften just nu men det känns bra ändå. Det känns som att det kommer att lösa sig till det bästa, vilket det än må vara och det är bara att vänta och se vad framtiden bjuder på. Det är fortfarande mycket men det känns inte överväldigande längre. Nu är det bara att go with the flow och se vart det bär av.

Jaha? Nu då?

 Jag och Alex planterade ju en himla massa förra veckan. Jag trodde inte att det skulle bli så mycket för vi kan ju inte ens hålla de vuxna krukväxterna vid liv här hemma, de är liksom en förbrukningsvara hos oss. Men jag misstog mig. Ordentligt. Nu ser det nämligen ut så här:

På fröpåsarna stod det: Groningstid, 7 - 10 dygn.
Då trodde jag att de menade att om en vecka, lite mer kanske, så kommer du att kunna se de första tecknen på att någon liten grön stjälk är på väg upp. Inte att om en vecka, lite mer kanske, så kommer det du sått vara på väg att rymma ur lådorna...

Så vad gör man nu då? Jag kan ju inte sånt här... Jag antar att det bara är att plantera om allt till små egna krukor? Men då har vi ett problem: Gräslöken tex, blir varje frö - alltså varje sån där grön stjälk, en hel tova till slut eller blir de bara ett grässtrå var? Jag antar att det var meningen att man skulle lägga ett frö i varje fack men nu var det ju så att jag planterade med Junior och då blev det ju ungefär en halv fröpåse i varje fack i stället, ja ni ser ju. Jag trodde att det var lugnt, att vi skulle ha tur om någon enstaka liten rackare överlevde och att de skulle växa upp lagom tills man kunde sätta ut dem i mormors land om det skulle råka bli lite för mycket. Men nu står jag alltså här med en odling som skulle passa i ett ordentligt grönsaksland - i en liten trea med yttepytteliten balkong. Om någon vill ha lite basilika, gräslök, dill, persilja, morötter eller diverse blommor är det ju bara att komma förbi och hämta lite för själv har jag inte en aning om vad jag ska göra med allt...
Hjälp...

Ping-Pong

Nu ni! Nu händer det grejer! Precis som vanligt verkar allting hända samtidigt här hemma. Jag tänker inte förvirra er med detaljerna just nu för det är en himla massa som hänger i luften, väldigt mycket som kan vara på väg att hända - kanske, väldigt mycket som är osäkert och en hel del frågetecken som ska rätas ut. Men en sak är säker - min hjärna är som en pingpongmatch just nu.

En del av mig är nästan lite rädd i smyg, det går ju så fort och allt händer samtidigt. Tänk om allting klaffar? Är jag verkligen redo för det? Nu?

En annan del är otålig och tycker att det gott kunde gå undan lite till. Att det ändå är något som hängt där i luften och dallrat ett bra tag nu. Att det är nemas problemas och att allting kommer att lösa sig på ett eller annat vis.

En del av mig vill hoppas så att det gör ont i magen men en annan tvingar mig att låta bli för saker och ting har ju en tendens att krascha, bara någon millimeter före mållinjen.

En sak är i alla fall säker och det är att det händer grejer nu. Läget verkar vara okej, och det kan kanske hända att en del frågetecken kommer att rätas ut och att vi kan börja göra lite ordentliga planer snart. Riktigt snart. Under den kommande veckan...? För tillfället kan vi bara avvakta och se vad som händer. Vi kan inte göra mer nu. Jag hatar att vänta...

Jag är i alla fall sjukt stolt över mig själv som har varit modigare än modigast och trotsat telefonobehaget och ringt två läskigt spännande telefonsamtal på två dagar.

Mitt i allt det här saknar jag Orvar mer än någonsin. Jag skulle behöva en tankerensande heldag i skogen med min bästa vän just nu.

Nu vet jag i alla fall när jag har semester i sommar så det börjar bli dags att planera in en resa till Göteborg. Försöka hitta några dagar som passar oss, pappa, Carina och kanske mina bröder så att vi kan åka ut och dyka lite. Det var länge sedan nu. Jag längtar efter att få gå ner under ytan och bara njuta av havet från sin allra bästa sida. En sida som så få får uppleva och jag är en av dessa lyckliga, lyckliga människor som har turen att ha möjligheten till att kunna göra det. 

Och så att vi kan sprida ut Orvar i havet på samma ställe som vi spred ut Max på. Det är en närmast helig plats för mig och en av de vackraste i världen i mitt tycke. Det känns nästan lite rastlöst i själen, det börjar bli dags att släppa vår svarta ängel fri.

Avsked, Spänning & Välkommen till världen!

Igår kväll sa vi hejdå till Peppe. Det var tråkigt men vi får åka och hälsa på snart. Det blev så tomt och tyst på en gång när han åkte, det tog förvånansvärt kort tid att vänja sig vid att ha en nos med i precis allt man gjorde och det kommer nog att ta tid att vänja sig av med det igen. Sjukt tråkigt att Nicklas inte tålde honom. Konstigt att han inte har känt av honom när han har varit dit och hälsat på och blev så himla allergisk nu. Fast det är ju klart, våren är ju på gång att börja blomma ut nu så han är extra känslig, det är ju under den här tiden på året som han eget, privata lilla helvete börjar bryta ut för att sedan hålla i sig ända till långt in på hösten.

Jodå, precis allt skullen han vara med och undersöka, sötnöten och mitt smink var inget undantag. Men vaddå, lite hundsnor i ögat har väl ingen dött av :D

Innan han åkte hem hann Peppe i alla fall hänga med ut till mormor och morfar en sväng. Även om mormor och morfar tyckte att Orvar var okej så var de nog väldigt glada över att vi hade med oss en hund som tyckte om dem tillbaka. Mormor passade på att mosa honom full med falukorv, (jag hoppas att han inte blev dålig i magen lagom tills han kom hem).

Och Alex plogade snö, som vanligt. Han är i sitt esse när han håller en skyffel i händerna. vi får väl se vad han övergår till i sommar, förra sommaren var det ju gräsklippning, såpbubblor och rågning (att köra trimmer) som var grejen.

Har haft ett låångt och bra samtal med uppfödaren jag har haft lite span på under det senaste halvåret, nu ikväll. Vi tänkte väldigt lika och samtalet kändes väldigt bra så vi avtalade en träff om två veckor så får vi se hur det känns IRL också. Det är ju mycket som ska kännas bra från båda hållen men oddsen känns faktiskt rätt lovande. Än så länge finns det inga valpar på plats, tiken i fråga har faktiskt inte ens börjat löpa än och det är ju bra för då får hjärnan en ärlig chans att fatta kloka beslut innan hjärtat faller pladask för en luddig liten tuss. Och det vet vi ju att mitt hjärta är mycket svagt för luddiga små tussar :) Det kommer att bli en lång väntan, speciellt om det inte blir något det här löpet men känns allt bra så är det ju värt att vänta lite på en bra hund från en bra uppfödare. (Jag har en stark känsla av att jag kommer att få upprepa det där sista för mig själv, många, många gånger under de kommande månaderna...)

Och sist men inte minst säger vi GRATTIS till Sara och Johan som fick en liten pojk idag!
(Och ett litet egograttis till mig som fick en till, purfärsk liten systerson.)
Och så säger vi VÄLKOMMEN till världen till lilla Lucas!
Den 25e Mars är en dag som genast ska markeras i almanackan.

Tillåt mig presentera Peppe.

Han kom igår kväll med buller och brak. Många kilo glädje och kärlek med en stenhård skalle och ett stort, mjukt hjärta.

Han började med att undersöka lägenheten - mycket grundligt. Har man så kort nos att näsan praktiskt taget sitter mellan ögonen så får man helt enkelt undersöka allt med hela huvudet, det är tur att hans skalle är stenhård för annars hade han nog knockat sig själv ordentligt, minst en gång under upptäcktsfärden.

Eftersom lägenheten inte är allt för stor så tog det inte speciellt lång tid att undersöka allt, även om han var så grundlig att till och med kastrullerna fick åka i disken när han var klar (varenda en av dem). När han väl var klar varvade han ner förvånansvärt snabbt och påbörjade nästa uppdrag: att provligga varenda liten liggvänlig fläck. Det dröjde inte speciellt länge fören han bestämde sig för att hundbäddarna var klart trevligast men mattorna i vardagsrummet och köket duger också bra.

Den här busen har vi haft läänge men alla hundar har ratat den hittills. Den har väl dugit till lite dragkamp med någon tvåbening någon gång men annars har den mest legat orörd i leksakslådan. Den brukar ligga kvar där, ensam på botten när resten av sakerna ligger utspridda över lägenheten. Men peppe är inte som andra hundar. Han tycker inte att den är för stor och otymplig, han verkar tycka att den passar hans mun alldeles utmärkt och jag måste ju säga att jag håller med honom. En jättestor buse till en jättestor mun liksom.

Har ni någonsin sett en charmigare svans än denna?

 Grabbarna grus på morgonpiss.

Och på rök/spaningspaus på balkongen.

Peppe är verkligen fantastiskt charmig. Han är lätt och trevlig att ha med att göra. Det är ju alltid en liten utmaning i början när man ska lära känna varandra, speciellt med en vuxen hund, och visst har vi våra små 'språkbariärer' men han har imponerat stort på oss genom att visa en fantastisk anpassningsförmåga.

Men en sjukt tråkig sak är att Nicklas är allergisk mot honom. Jätteallergisk. Han har aldrig känt av honom när han har varit och hälsat på så vi trodde inte att det skulle vara ett problem över huvud taget men tydligen så är det det. Så Peppe kommer tyvärr inte att kunna flytta hem till oss. Det är synd för han har verkligen tagit oss med storm...

Idag har vi varit bort till Almvägen 34 och sugit ur Iris. Vi har skruvar bort tramporna på en av Alex cyklar så han har övat sig på att hålla balansen idag. Vi får väl se om han lär sig cykla det här året.

Efter en hel förmiddag full med nya bekantskaper, nya platser och nya rutiner är Peppe rätt slutkörd. När vi kom hem och började med maten somnade han nästan sittande i köket medan han höll koll på käket. Nu har han dock bestämt sig för vilken hundsäng som är skönast och har donglat av rejält. Jag har en känsla av att det kommer att bli en lugn eftermiddag och kväll hos oss idag.

Ett stycke snarkande bullblandning på laddning.

Äntligen hemma

Har jobbat sju dagar i sträck och är mör som satan. Nu har jag bra ont...  Sju dagar är inte så farligt i vanliga fall. Jag jobbar bara halvtid, kvällspassen är de passen jag gillar bäst och nu för tiden håller jag mest till i kassan och glassar så speciellt jobbigt är det ju inte. Men hjärnan går på standby efter många och långa kassapass (Folk kommer nog aldrig att sluta förvåna mig. Och de kommer förmodligen aldrig sluta suga musten ur mig heller.) och bäckenet gnäller 

ordentligt. Men nu är jag ledig i tre dagar och det ska bli sjukt skönt.

Alex och jag har planterat en himla massa i veckan. Pojken var eld och lågor så nu kommer vi förmodligen få lov att ge bort dill, persilja, gräslök, basilika, morötter och en himla massa blommor till alla vi känner om allt växer till sig som det ska. Vi får väl se hur det går men det syns redan en hel del små skott så det ser ju ut att fungera i alla fall. Lite för bra kanske.

Igår började Alex redan på morgonen och jag började inte fören strax efter tre så jag använde mina lediga timmar till att ägna mig åt Madde och Caro. Vi klippte klor, fixade tassar och kelade en massa. Det känns otroligt lyxigt att bli matad och uppassad lite ibland. 

Det spelar ingen roll att han väger femtio kg, han kommer ändå alltid att vara mosters lilla plutt.

"HAHA, Prisa gud! Här kommer skatteåterbäringen!"

- Broder Tuck (och jag idag)

De trevliga deklarationerna ramlade in genom brevinkastet idag. Att det skulle bli lite tillbaka visste vi ju redan men när jag slet upp kuverten och såg sanningen svart på vitt var det helt jävla amazing. Fantastiskt!

Pengar är inte allt här i världen men när de bara hoppar in på kontot är de ju mer än välkomna :)

Så någon glädje av sommaren får jag ju i alla fall nu.

Annars har väl livet till stor del glidit in i sitt vanliga spår här hemma. Vi är tillbaka på jobbet båda två och Alex går på dagis, lika hoppigt och oregelbundet som vanligt.

En sak som känns extra påtagligt nu när vardagen är igång igen, är att Orvar saknas. Jag vaknar klockan fem varje morgon, en halvtimme innan klockan ringer, redo för en morgonpromenad och känner mig vilsen vid tanken på att promenera själv. Jag jobbar eftermiddag den här veckan så jag har lite dötid att slå ihjäl mellan det att Alex är levererad och det är dags att gå till jobbet. Den tiden brukar jag och Orvar slå ihjäl tillsammans med promenad eller träning i vanliga fall. Nu kommer jag ut från dagis och blir stående någon sekund efter att jag stängt grinden efter mig, sneglar mot hörnet där Orvar brukar sitta och vänta medan jag går in och lämnar Alex, känner mig vilsen och lite svidig i själen innan jag lunkar iväg ensam - hemåt. För hur kul är det att gå själv? Speciellt när Orvar saknas.

Flera gånger om dagen kommer jag på mig själv med att sakna mitt pälsmongo så att det gör ont i magen och svider i ögonen. Utåt sett är nog allt som vanligt igen men i smyg får jag hålla om mig själv för att inte falla i bitar ibland. I smyg får jag hålla tårarna i schack lite då och då...

Nicklas tumme och mitt bäcken är inte heller riktigt som vanligt. Nicklas kommer nog aldrig att få tillbaka full rörlighet och får inte jobba på så hårt än. Mitt bäcken protesterar en del och jag är rätt mör efter jobbet på kvällarna. Men vi läker och är på rätt väg, det går sakta åt rätt håll.

Pälsabstinens & Vårkänningar

Träffade vår gamla granne och deras två hundar igår morse när jag var på väg till jobbet. Valpen är ingen valp längre och den vuxna hunden är plötsligt mindre än ynglingen. Det är ju helt fantastiskt vad fort de växer, det känns inte som länge sedan alls när vuxenhunden var valp.
I bilen på väg till jobbet efter den snabba hälsningen konstaterade jag lyckligt att mina kläder var tillbaka i rätt skick igen. 

Sen möttes jag av det här härliga pälsmonstret efter jobbet. Dammig och perfekt efter att ha tillbringat en förmiddag med garagehäng med morbror Nicklas.

Nu vill jag bara ha en egen hund också. Abstinensen börjar fräta innombords...

Min mycket nöjda man jobbar första dagen efter sjukskrivningen idag. För första gången sedan han fick jobbet behövde jag inte sno täcket och öppna fönstret för att han skulle ta sig upp ur sängen i tid. Han åkte till och med alldeles för tidigt hemifrån. Han har klättrat lite smått på väggarna sedan jag började jobba och i morse försvann han som en skottspole så fort han fick chansen. Får se hur länge det håller i sig :)

Nu är våren på ingång så att det börjar kännas. Vägarna är snöfria, de dubbfria vinterdäcken sitter på Iris och fåglarna har tjuvstartat och kvittrar hej vilt fast det är tolv minus ute. Det är liksom som om de känner på sig att det kommer att bli plusgrader idag. Vi såg till och med ett par entusiastiska MCåkare på vägen hem från Västerås här om dagen. Jag var inte tillräckligt snabb med kameran men tänk er två motorcyklar i mötande fil här.

Jag möter våren med lite blandade känslor, jag älskar själva våren helt fantastiskt mycket. Men, det betyder att sommaren är på gång. Jag tycker inte speciellt illa om någon av årstiderna men sommaren är väl den jag älskar minst. Kvävande värme och stekande sol är inte riktigt min grej, jag vill kunna röra på mig utan att vara endera naken eller indränkt i svett. Sommaren 2012 var perfekt i mitt tycke. Den gick direkt från vår till höst med några få, utspridda varma dagar. Jag hoppas på en sån sommar till.

Peppe på G

Jag har ju tidigare nämnt att det ser ut som om min karl är på väg att bli hundägare inom en tid men jag har inte velat säga så mycket mer eftersom det är en hel del som ska ordnas, planeras och fixas innan läget är så bra som det kan bli för alla inblandade parter.

Men nu kan jag i alla fall tala om för er att mr. Hund (med STORT H), har ett namn. Han lystnar nämligen till namnet Peppe. Jag har fortfarande inte träffat honom personligen men Nicklas har levt med mig och våra hundar i tio år så jag litar jag fullt ut på hans hundomdöme och Peppe bor hos en av Nicklas äldsta och bästa vänner så det är ju inte en främmande hund.

Nu börjar i alla fall saker och ting sättas i rullning.

Nästa helg ska vi nämligen få känna på varandra lite, hans familj ska åka på semester och vi ska vara hundvakt. Det ska bli mycket trevligt att äntligen få träffa hunden som har fått min karl att, faktiskt självmant (!) nämna planer på BK och långpromenader. Hunden som Nicklas nämner minst ett par gånger varje dag. Att min man är så lycklig är fantastiskt! Men för mitt eget välbefinnande är det också en ordentlig boost. Bara tanken på att ha en hund hemma igen får hela lägenheten att kännas lite mer hemtrevlig.

  

Inte världens bästa bild kanske men vad gör

bildkvallitén när motivet är så där charmigt?

Det här ska bli spännande! Jag hoppas att han trivs här.

Trippen till Toppstugan

Nu har vi tömt Nicklas mobil på bilder från Kläppen. Det var inte så många men han knäppte i alla fall en del när han, Alex, pappa, Amanda och Felix var upp till Toppstugan och jag tänkte bjuda er på några av dem nu.

Nicklas, Junior och Felix

Farsan

Junior

Amanda och Alex

Det var meningen att jag skulle följa med först, jag velade fram och tillbaka men ångrade mig i sista sekunden och bestämde mig för att hoppa över den lilla trippen. För att komma dit var man nämligen tvungen att åka sittliften hela vägen upp. Att sitta ashögt upp i en svajande soffkorg, fäst i en vajer var rätt avskräckande och tanken på att få spendera lite extra kvallitétstid med Mimmi var bra lockande så jag höll mig i backen med henne under dom timmarna istället - och har inte ångrat mig en sekund. Om någon hade gjort mig sällskap och gått upp hade det möjligen varit en annan femma för utsikten och den varma chokladen hade ju varit trevliga, men ingen annan var så pigg på den idén. Själv har jag inget emot att kämpa lite. Alex var i alla fall jättenöjd, han såg ända till Norberg sa han :D

Hemma och tillbaka till verkligheten...

I lördags var det dags att åka hem. I vanliga fall brukar det vara, i alla fall lite, skönt att komma hem efter att ha varit borta i några dagar men den här gången var det bara trist. Trist att lämna snön, trist att lämna backarna, trist att lämna stugan som började kännas som hemma, trist att lämna fjällen, trist att lämna familjen, ja allt. Det var inte ens särskilt trevligt att komma hem till sin egen säng för sängarna i stugan var helt fantastiskt sköna. Jag kände mig inte klar helt enkelt. Dels för att Sara, Bella, Isak, Shirin och Simon fattades, dels för att jag inte ens har träffat Alva än och dels för att jag inte har åkt bräda trotts sex heldagar i backarna.

Men vi hade i alla fall helt fantastiskt väder hela vägen hem och resan gick smidigt och smärtfritt, så som det oftast gör för oss.

Vi hade en hel del utrustning som skulle lämnas tillbaka.

 Vi skulle vara ute ur stugorna klockan elva. Eftersom vi alltid är sena så satsade vi på att bli klara till tio så att vi hade lite att spela på, efter två kabelstartade bilar, återlämnad utrustning, packade ungar och instuvad packning lämnade vi in nycklarna fem över. Lite sena precis som vanligt. Sen rullade vi iväg i fantastiskt väder med nostalgimusik från 90-00 talet. 

 Min ständiga följeslagare under våra roadtrips. Trogna Imsdal.

Och eftersom våren verkar vara på väg och vi hade sällskap av solen hela vägen stannade vi och införskaffade årets första solbrillor, laget runt. Vårtecken!

När vi kom hem var Nicklas bara in och packade om och åkte direkt till Kungsör för att hälsa på Gullan, som mår lite halvtaskigt medan jag och Alex ägnade hela kvällen och hela söndagen med att packa upp, tvätta och leka ikapp en veckas lek med favoritsakerna. 

Idag har Nicklas och jag tvättat av Iris resdammet, gått en sväng i Norberg och fikat finfika med Peter. Nu finns det Hallon, blåbär, jordgubbar och tulpaner i affärerna igen och min lycka är gjord. Då blir det lite lättare att göra sig av med de där extra tolv kilona jag har lagt på mig under det senaste halvåret. 

Nu ska jag iväg och göra ett snabbt pass på jobbet sen är jag ledig tre dagar igen.