En snabbuppdatering om ditt och datt.

Gubb70n.

Vi har bytt bil igen. Nicklas är en aning... deprimerad. Han gråter i smyg över förlorade hästkrafter och ögongodis. Jag jublar i smyg över mindre hästkrafter och mindre konkurrens. Mindre hästkrafter innebär (för mig) mindre galna omkörningar, mindre onödiga accelerationer och hållna hastighetsgränser. Jag föredrar att komma fram framför att komma framåt så fort som möjligt och hoppas på att man kommer fram. Mindre konkurrens är enkelt förklarat, min man bor helt enkelt inte i garaget längre för den här bilen fungerar faktiskt ändå - än så länge. Vi sliter en hel del på våra bilar. Men å andra sidan är det inte så konstigt eftersom vi åker ungefär tre gånger så mycket bil som en 'vanlig Svenssonfamilj'. Vi har idag haft gubb70n i exakt fyra veckor och tre dagar och den har under den tiden gått 507 mil.

Midsommarplaner.

Vi ska fira midsommar ute vid Narnfeldts så igår åkte jag, Alex, Nicklas och Orvar ut för att klippa gräset. 'Det tar ungefär en timme' blev vi tillsagda. Det stämde alldeles utmärkt, det tog ungefär en timme. Men eftersom ingen har bott där permanent på ett tag så har vissa delar av gräsmattan blivit... en aning vildvuxna. Och när min man får utföra trädgårdsarbete händer det något, han förvandlas liksom. Vissa skulle kanske kalla honom galen, jag kallar honom perfektionist, i alla fall i det läget. Så en hel dag senare så är hela gräsmattan klippt. (Ingen fara David, gräsklipparen överlevde. Han trollade fram en trimmer till 'förarbetet'.) Han fick dock inte ta rätt på gräset för det blev läggdags för Alex.

Det ska bli sjukt skoj att fira midsommar tillsammans. Lagom avancerat, god mat och sjukt bra sällskap. Hundar och ungar får springa fritt och Nicklas slipper agera fylletaxi så jag får ha kvar honom hela kvällen.

När vi var och lånade trimmern åkte Orvar där bak så trimmern

fick ligga på golvet bakom framsätena. Vi talade noga om för

pojken att han inte fick sitta och sparka på den. Så här duktig

var han - även fast han somnade. Det är min grabb det!

Parken ZOO.

Idag har vi varit på Parken Zoo i Eskilstuna. Vädret var toppen, inte fören vi kom till Fagersta igen började det regna. Det har varit en alldeles lagom dag och det har varit helt underbart. Vi tog sovmorgon, åt frukost på vägen dit och tog hela dagen i vår egen takt och precis som det föll oss in. Det har varit helt sjukt skönt med lite familjetid och Alex har njutit i fulla drag av våran odelade uppmärksamhet.

Han köpte sig en apa också.

Nicklas: "Vad heter apan då?"

Alex: "Jag har inte bestämt mig än."

Jag: "Är det en kille eller tjej då?"

Alex: "Men jag har ju inte bestämt mig än!" Han är tyst och tänker ett tag sen tillägger han: "Apa Wilson, heter han."

Dessa små skönheter hade ett större hägn med större släktingar bredvid sig. Det var nerlagt i marken och man gick över på en bro med betongräcke och en liten, liten staketbit stod ut på snedden på insidan så ingen skulle falla i. Det var bara det att betongräcket var så högt att barnen hade svårt att se ner och många satte sina barn på kanten och höll i dem så att de kunde se ordentligt. Det gjorde jag med och en mamma med en tjej i Alex ålder satt alldeles bredvid oss. Alla barnen lutade sig framåt för att se ännu bättre och Alex gjorde likadant. Jag lade märke till hur liten staketbiten som skulle hindra min son från att falla ner i krokodildammen var och blev lite orolig. En av mina bästa taktiker för att hålla Alex borta från sånt som är farligt är att tala om för honom precis hur farligt det är så att han själv är försiktig. Så jag sa: "Alex akta dig så du inte ramlar ner, har du otur så kanske jag inte hinner få tag i dig och du vet inte hur hungriga dom där är. Det ser ut som att de gillar att äta barn till frukost." Flickan som satt bredvid oss på muren gjorde stora ögon och stirrade på mig, sen vände hon sig till sin mamma och frågade om det var sant. Mamman nickade och gjorde allt i sin makt för att flickan inte skulle se att hon höll på att dö av skratt och när flickan vände sig om igen gjorde hon tummen upp till mig och frustade fram ett tack.

Vad säger man? Alla sätt som funkar är ju bra :) 

Träningsplaner.

Jag trodde att det här med att få Orvar att inse att lite motstånd i drag/spårselen inte skulle vara något problem över huvud taget. Jag tänkte glatt att 'Han kan ju redan dra, han vet hur man gör, det kommer inte dröja många försök innan han fattar galoppen'.

Men oj så fel jag hade!

Så fort han hamnar framför mig och jag lägger på trycket, även om jag bara lägger på ytepytelite tryck och gör nästan hela jobbet själv, så slutar han omedelbart. Så fort han ökar farten och börjar komma in lite framför mig så berömmer jag honom. Jag jublar och peppar honom och folk måste tro att jag är galen. Men så fort han kommer en halv hundlängd framför mig eller känner minsta tryck i selen saktar han in och söker ögonkontakt.

Sen fattade jag, han gör ju exakt som jag har lärt honom. Jag har nött och nött i sex år att han under inga omständigheter får rycka i mig eller 'leda' mig. Jag har varit stenhård och konsekvent och nu sitter det utan att jag tänker på det. Börjar han leda eller dra så korrigerar jag direkt utan att ens tänka på det.

Alltid tidigare när han har dragit har jag gått bredvid honom och samma regler har gällt som alltid. Han får bara gå före mig när jag har gett frikomando och då får han gå och strosa som han vill - så länge han inte drar i kopplet.

Han kan utan tvekan dra - men han är inte inkörd (haha). Så nu börjar vi om från ruta ett och börjar med inkörningen då. Jag måste visa honom att han får befinna sig framför mig och dra. Jag har inte riktigt räknat ut hur jag ska gå tillväga än men planer smids i alla fall. Synpunkter, tips och råd tas tacksamt emot.