Vilken jävla vecka!

Sista veckan på sommarlovet. Det var meningen att vi skulle njuta i fulla drag Alex, Orvar och jag... (Och Niklas, när han inte jobbar.)


Måndag: Veckan började med avslutningsfest på dagis och Alex kom hem halt.
Tisdag: Alex var fortfarande halt och vi besökte lasarettet och spenderade ett antal timmar där utan framgång. Vi fick ju i alla fall veta att inget var brutet eller avslitet och det var ju i alla fall skönt. Kylskåpet kastade in handduken så det blev en dyr panikvända till Västerås också.
Onsdag: Alex var fortfarande halt och kylskåpet ställde till en jävla massa krångel med köket. En heldag med köksrenovering i panik. (Vi är fortfarande inte klara.)
Torsdag: Återbesök hos tandläkarn efter praktvurpan som Alex gjorde i trappan för ett år sen. Det såg i alla fall bra ut. Men pojken var fortfarande halt.
Fredag: Alex är fortfarande halt så det blev återbesök på lasarettet. Det enda de kunde göra var att skriva en remiss till Västerås. Så nu sitter vi och väntar på att pappan ska komma hem så vi kan tillbringa veckans fredagsmys på barnakuten.
Lördag: Planen är att åka ut och klippa gräset vid Narnfeldts och sen fortsätta med köket.
Söndag: Förhoppningsvis få köket klart.
Måndag: Tillbaka till jobbet.


Vart fan tog den här veckan vägen?

Då var karusellen igång igen.

Alex börjar bli stor nu. Han var på avslutningsfest på dagis för alla barn som ska sluta på Fröet och flytta upp till de stora barnen på Tallen i höst. De hade bland annat disco och dansade till Byggare Bob musiken, käkade pizza och fick ballonger. Alex var helnöjd, han känner sig superstor.
Fast när jag hämtade honom hoppade han på ett ben. Jag lämnade honom i två timmar och naturligtvis hann han hitta på dumheter under den tiden. Han hade hoppat ner från en hylla och slagit i hälen. Det var igår förmiddags och han har fortfarande inte satt ner hälen i backen utan att skrika rakt ut.
Så det blev en vända till lasarettet i morse. Fick en läkartid direkt. Tre timmar, tre besök hos läkaren, tre besök på sjukgymnastiken och två på röntgen senare kan vi konstatera att inget är brutet men något är i alla fall galet fel. Ingen kan hitta något direkt fel men grabben skriker fortfarande rakt ut när han råkar sätta hälen i marken. Så nu är det vila som gäller och är det inte bättre tills på fredag blir det återbesök och mer huvudbry.
Vi har alltså laddat upp med några nya barnfilmer och såpbubblor för att hålla oss stilla och roade.

Kylen och frysen har kastat in handduken också. Sånt brukar ju aldrig vara lägligt men just nu är det faktiskt jävligt olägligt. Jaja, det finns väl inget annat att göra än att åka till Västerås ikväll. Kyl och frys måste man ju ha.

Orvar har ju i alla fall börjat äta lite igen och det är ju en bra sak. Fast det dröjer nog ett tag innan vi kan komma igång med träningen ordentligt igen.

Ja, jo, det var ju ett tag sen han var liten.

Midsommarafton!

 När det står ett extra kylskåp ute på altanen - Då vet man att det är sommar!

Orvar var märkligt snäll och medgörlig hela dagen trots massor med nya människor och märkligt grinig och irriterad på kvällen. När vi kom hem visade det sig att han hade feber. Stackars gubbe. Men nu mår han bättre i alla fall. 

 Han agerade till och med terapihund åt en hundrädd liten flicka, det hade man inte kunnat tro för ett par år sen! Det var lite svårt att tro fast man såg det faktiskt... Men han var försiktig och snäll - en riktig gentlegubbe.

Och till er som undrar över bra fästingmedel kan jag rekommendera att kombinera Fixodida Zx (jag kör med pulver men det finns även som tabletter) och den där ultraljudsbrickan jag skrev om tidigare. De klarade eldprover galant - hela midsommarhelgen på landet - med två krypande lösa fästingar och en endaste liten rackare som hade sugit sig fast på hela helgen.

Karlarna visade sig vara bäst på det här med midsommarstång. Det var de som byggde i ihop den, klädde den (med hjälp av Ida) och drog hem de största lassen med blommor. 

 Ida lär väl slå ihjäl mig för det här för hon är inte sådär överglad i att vara med på kort. Men den här bilden är värd att bli ihjälslagen över för den är så himla fin. Ida och Alex är ute och plockar blommor till stången och det är det här som kallas teamwork enligt Alex. Ida plockar och Alex kör traktorn men ida får inte lasta på den för då går det inte att köra ordentligt :D

 Junior hjälper Ida att peka ut vart det finns bra blommor att plocka.

 Vi körde killarna mot tjejerna i spelen och det här är då det vinnande laget i kubb. Oväntat, jag vet. Men vi tjejer får väl bjuda på den. Det var förstås betryggande att våra karlar var bättre än oss på att sikta och skjuta. Vi vann ju i jätteplockepinn, fingerfärdighet ni vet :D

David och Tessan, hungriga och gullinuttiga.

Midsommardagen!

Vi tog det lugnt fast vi var nyktra och städade hela midsommarafton. Vi tog brutal sovmorgon, jag klev inte ur sängen fören halv elva och grabbarna gottade sig till kvart i tolv! Sen åkte vi ut till Hedkärra och tillbringade resten av dagen ute vid Narnfeldts. 

Midsommarmat och jordgubbar till lunch - Naturligtvis!

Alex etta på topplistan för våren/sommaren 2012 är såpbubblor. Han kan sysselsätta sig med dessa rackare i timmar och ändå bli ledsen när de tar slut.

En snabbuppdatering om ditt och datt.

Gubb70n.

Vi har bytt bil igen. Nicklas är en aning... deprimerad. Han gråter i smyg över förlorade hästkrafter och ögongodis. Jag jublar i smyg över mindre hästkrafter och mindre konkurrens. Mindre hästkrafter innebär (för mig) mindre galna omkörningar, mindre onödiga accelerationer och hållna hastighetsgränser. Jag föredrar att komma fram framför att komma framåt så fort som möjligt och hoppas på att man kommer fram. Mindre konkurrens är enkelt förklarat, min man bor helt enkelt inte i garaget längre för den här bilen fungerar faktiskt ändå - än så länge. Vi sliter en hel del på våra bilar. Men å andra sidan är det inte så konstigt eftersom vi åker ungefär tre gånger så mycket bil som en 'vanlig Svenssonfamilj'. Vi har idag haft gubb70n i exakt fyra veckor och tre dagar och den har under den tiden gått 507 mil.

Midsommarplaner.

Vi ska fira midsommar ute vid Narnfeldts så igår åkte jag, Alex, Nicklas och Orvar ut för att klippa gräset. 'Det tar ungefär en timme' blev vi tillsagda. Det stämde alldeles utmärkt, det tog ungefär en timme. Men eftersom ingen har bott där permanent på ett tag så har vissa delar av gräsmattan blivit... en aning vildvuxna. Och när min man får utföra trädgårdsarbete händer det något, han förvandlas liksom. Vissa skulle kanske kalla honom galen, jag kallar honom perfektionist, i alla fall i det läget. Så en hel dag senare så är hela gräsmattan klippt. (Ingen fara David, gräsklipparen överlevde. Han trollade fram en trimmer till 'förarbetet'.) Han fick dock inte ta rätt på gräset för det blev läggdags för Alex.

Det ska bli sjukt skoj att fira midsommar tillsammans. Lagom avancerat, god mat och sjukt bra sällskap. Hundar och ungar får springa fritt och Nicklas slipper agera fylletaxi så jag får ha kvar honom hela kvällen.

När vi var och lånade trimmern åkte Orvar där bak så trimmern

fick ligga på golvet bakom framsätena. Vi talade noga om för

pojken att han inte fick sitta och sparka på den. Så här duktig

var han - även fast han somnade. Det är min grabb det!

Parken ZOO.

Idag har vi varit på Parken Zoo i Eskilstuna. Vädret var toppen, inte fören vi kom till Fagersta igen började det regna. Det har varit en alldeles lagom dag och det har varit helt underbart. Vi tog sovmorgon, åt frukost på vägen dit och tog hela dagen i vår egen takt och precis som det föll oss in. Det har varit helt sjukt skönt med lite familjetid och Alex har njutit i fulla drag av våran odelade uppmärksamhet.

Han köpte sig en apa också.

Nicklas: "Vad heter apan då?"

Alex: "Jag har inte bestämt mig än."

Jag: "Är det en kille eller tjej då?"

Alex: "Men jag har ju inte bestämt mig än!" Han är tyst och tänker ett tag sen tillägger han: "Apa Wilson, heter han."

Dessa små skönheter hade ett större hägn med större släktingar bredvid sig. Det var nerlagt i marken och man gick över på en bro med betongräcke och en liten, liten staketbit stod ut på snedden på insidan så ingen skulle falla i. Det var bara det att betongräcket var så högt att barnen hade svårt att se ner och många satte sina barn på kanten och höll i dem så att de kunde se ordentligt. Det gjorde jag med och en mamma med en tjej i Alex ålder satt alldeles bredvid oss. Alla barnen lutade sig framåt för att se ännu bättre och Alex gjorde likadant. Jag lade märke till hur liten staketbiten som skulle hindra min son från att falla ner i krokodildammen var och blev lite orolig. En av mina bästa taktiker för att hålla Alex borta från sånt som är farligt är att tala om för honom precis hur farligt det är så att han själv är försiktig. Så jag sa: "Alex akta dig så du inte ramlar ner, har du otur så kanske jag inte hinner få tag i dig och du vet inte hur hungriga dom där är. Det ser ut som att de gillar att äta barn till frukost." Flickan som satt bredvid oss på muren gjorde stora ögon och stirrade på mig, sen vände hon sig till sin mamma och frågade om det var sant. Mamman nickade och gjorde allt i sin makt för att flickan inte skulle se att hon höll på att dö av skratt och när flickan vände sig om igen gjorde hon tummen upp till mig och frustade fram ett tack.

Vad säger man? Alla sätt som funkar är ju bra :) 

Träningsplaner.

Jag trodde att det här med att få Orvar att inse att lite motstånd i drag/spårselen inte skulle vara något problem över huvud taget. Jag tänkte glatt att 'Han kan ju redan dra, han vet hur man gör, det kommer inte dröja många försök innan han fattar galoppen'.

Men oj så fel jag hade!

Så fort han hamnar framför mig och jag lägger på trycket, även om jag bara lägger på ytepytelite tryck och gör nästan hela jobbet själv, så slutar han omedelbart. Så fort han ökar farten och börjar komma in lite framför mig så berömmer jag honom. Jag jublar och peppar honom och folk måste tro att jag är galen. Men så fort han kommer en halv hundlängd framför mig eller känner minsta tryck i selen saktar han in och söker ögonkontakt.

Sen fattade jag, han gör ju exakt som jag har lärt honom. Jag har nött och nött i sex år att han under inga omständigheter får rycka i mig eller 'leda' mig. Jag har varit stenhård och konsekvent och nu sitter det utan att jag tänker på det. Börjar han leda eller dra så korrigerar jag direkt utan att ens tänka på det.

Alltid tidigare när han har dragit har jag gått bredvid honom och samma regler har gällt som alltid. Han får bara gå före mig när jag har gett frikomando och då får han gå och strosa som han vill - så länge han inte drar i kopplet.

Han kan utan tvekan dra - men han är inte inkörd (haha). Så nu börjar vi om från ruta ett och börjar med inkörningen då. Jag måste visa honom att han får befinna sig framför mig och dra. Jag har inte riktigt räknat ut hur jag ska gå tillväga än men planer smids i alla fall. Synpunkter, tips och råd tas tacksamt emot.

Gräsänka med brutal bokabstinens

Det är så sjukt tyst och tomt här hemma nu. Jag hade planerat in hur mycket träning som helst under de här dagarna men med tanke på vädret så har de planerna blivit mer eller mindre upplösta. Jag menar... jag har inget emot lite regn men det är ju inte sådär överväldigande lockande att bosätta sig i skogen när det ösregnar. Dessutom försvårar det nosövningarna och Orvar blir lätt kall och stel. Så det har blivit en hel del läsning de här dagarna. Problemet nu är att jag har slut på böcker. Eller slut och slut, böcker har jag ju men jag vill läsa något nytt. Så det lutar åt en vända till Västerås och Akademibokhandeln idag. Det är ett ställe jag kan tillbringa timmar på utan att ens märka att tiden går. Vi får väl se vad jag hittar.

Unnar mig en dålig dag idag.

Man kan inte alltid vara glad, positiv och på topp. Ibland måste man tillåta sig själv att få bryta ihop en stund.

För mig är det lite grann som att lyfta på ett mentalt såromslag som jag oftast inte tänker så mycket på att jag har. Det börjar liksom skava lite och när man lindar av det märker man att en del var och blod har torkat fast i bandaget och det gör ont att ta av. När man väl har fått bort det har det förmodligen gått upp lite grann på några ställen och lite färskt blod tränger fram men det gör inte ens i närheten av så ont som det gjorde när såret var färskt. Man tvättar rent såret och låter den vita, mjuka, lite skrynkliga huden som inte har fått frisk luft på ett tag, andas lite. Efter en stund brukar det kännas bättre och man lindar på ett nytt, rent omslag. Det nya omslaget skaver och trycker lite och gör sig påmint resten av dagen men nästa morgon när man vaknar har det formats efter kroppen och man glömmer bort det för en stund igen. Tills det börjar skava nästa gång. Och för varje gång man lindar om det märker man att det har läkt ihop en liten aning mer, blöder och varar en liten aning mindre och en ny liten bit har förvandlats till ett färskt ärr som även det ljusnar lite för varje gång man lindar om det.

Dripp, Dripp, Dropp...

Det regnar ute... och då menar jag verkligen att det regnar. Tog Orvar och gick en timmes promenad runt Meling och nu när vi kom hem fick jag bokstavligt talat vrida ur både Orvar och mina kläder. Det är sant, jag tog upp Orvars tassar och klämde åt lite försiktigt och det rann fyra fina rännilar med vatten ner på golvet i trapphuset.
Det här är ju helt klart en av nackdelarna med att ha hund men jag brukar tänka att 'Om Orvar hade råkat ut för något och dött igår, då hade jag gett vad som helst för att få gå den här promenaden idag vilken väder det än må vara.' då blir det betydligt lättare att masa sig ut. Och finns det något skönare än att äntligen få komma in efter en sån här vända? Det är så värt det i efterhand.
Fast jag tror nog att vi hoppar över den inplanerade heldagen med spårträning idag... Det finns ju gränser för hur positivt man kan se på saker och ting.

Shopping, Ormar & Lösa ungar!

När det kommer till kläder och smink är shopping inte min starka sida... Jag tycker att det är tråkigt och dyrt, tröttnar snabbt, får huvudvärk av lysrörsljuset och är totalt vilse bland trender, modeller, märken, storlekar och sånt. Japp, jag vet knappt vad jag själv har för storlek. Det är lite lättare och roligare att handla till Alex men jag tröttnar fort ändå.

Nya mascaran.
Såg nu de begynnande
rynkorna under ögat.
Nu är jag officiellt på väg
att bli gammal...

Men nu när vi var i Göteborg tvingade min syster in mig på JC när jag skulle ha ett par nya jeans. Jag skulle aldrig komma på tanken att handla där på egen hand... jag menar tusen spänn för ett par byxor? Jag är helt klart för snål, det finns tusen saker jag hellre skulle göra för tusen kronor. Men jag måste ju erkänna mig besegrad och säga 'Tack som fan för att du fick in mig där, Bella!' Det är de bästa byxor jag har haft i hela mitt liv (förutom hundbyxorna). De var lätt värda pengarna, servicen var obetalbar och som Bella sa: 'Byxor måste man ju ha'. Och dessutom lyckades hon hjälpa mig att köpa den bästa mascaran jag har haft i hela mitt liv också! Så nu lär jag ju ringa till henne så fort jag ska köpa nåt, haha.

Djuraffären däremot, är mitt rätta element. Där kan jag gå i timmar utan att tröttna och de måste ha någon annan typ av belysning för jag har aldrig fått huvudvärk på en djuraffär. Och jag kommer aldrig ut därifrån tomhänt, men oftast betydligt fattigare än jag gick in. Den här gången har jag införskaffat dubbla fästingskydd. Samma pulver som alltid plus en jättepraktisk bricka som man sätter på halsbandet. En godisväska som man hakar fast på byxorna och ett midjebälte. Och så en massa nödvändigt ont såklart... Men jag har fortfarande en lång lista på saker jag skulle vilja ha men jag får nog ta och hejda mig lite...

Denna praktiska lilla grej skickat ut vågor med ultraljud som håller färstingarna borta. Den går utmärkt att kombinera med andra fästingmedel utan någon risk och batteriet håller i ungefär ett år. Den överlevde dessutom ett oplanerat bad i Kolbäcksån utan att ge upp så om den fungerar så bra som jag har hört att den ska göra så får den en klar tia i betyg av mig. De finns även för människor.

Jag försökte mig på att låta Orvar dra mig på cykeln idag. Det gick inget vidare... Jag hade ett koppel fäst i selen och ett i haltin. Planen var att växla mellan kopplen så att han drog när han kände att jag lade tyngden på selen och sakta in och gå fint när jag släppte på det kopplet och tog haltin istället. Det var egentligen inget problem, Orvar fattade vad jag ville utan problem men det var ingen barnlek att parera två separata koppel som skulle användas på två helt olika sätt med en hand och hålla styret med den andra. Jag som inte ens är sådär jättebra på att cykla än... Så jag tröttnade och köpte det här midjebältet. Jag är så sjukt nöjd! Ikväll ska vi testa det ordentligt. Det lär ju vara perfekt att ha när man springer och har hunden med sig också. Jag är helt klart supernöjd.

När vi skulle ge oss iväg ut idag och jag tog fram hundbyxorna stank de verkligen. Efter ett tag upptäckte jag att jag hade glömt en påse med korv i ena fickan sist vi var ute på brukshundklubben - det var två veckor sen! Och det är inte första gången jag hittar gammalt hundgodis i fickorna så jag tröttnade och köpte mig en ordentlig godispåse. Nu jävlar är det slut på ruttna korvar i fickorna!

Det här året verkar vara ett helt sjukt bra ormår. Ett helt sjukt dåligt ormår för mig med andra ord. Jag brukar se ungefär en eller två ormar om året i vanliga fall men i år har jag sett hur många som helst. Idag har jag visserligen bara sett döda ormar men de är snuskiga ändå. Först en platt snokbebis på övergångsstället vid lasarettet. Mitt på vägen. Finns det ormar där lär de ju finnas vart som hellst... euw...

Sen såg vi en bit av en kopparödla i skogen. Ännu mera euw...

Fast jag kan inte låta bli att tycka lite synd om dem fast jag tycker så illa om dem, det är ju inte deras fel att de är så äckliga. Det får gärna finnas hur mycket ormar som helst om jag bara slipper se dem...

Risbro har skolavslutning idag, Brinell imorgon och studenten är på lördag. Snart springer ungarna lösa över hela stan igen och midsommarblomstren blommar. Så även om det är kallt går det inte att missa att sommaren faktiskt är här. Jag gillar svensk sommar för jag gillar inte när det är stekhett ute.

Jag har en plan...

Nu gäller det. Idag ska jag och Orvar börja jobba på våra spårproblem och jag har en plan.

Steg 1: Få ner nosen i backen (jag vill att han ska gå som en dammsugare).

Lära honom att ett motstånd i selen inte betyder att han gör fel som drar och ska stanna utan att det är helt okej och att han ska jobba vidare så att jag kan hålla emot och få ner tempot en aning. Då kommer han automatiskt att bli noggrannare och jag slipper skena fram och bli utskrattad.

Lösning: För att få honom att köra ner nosen i spårkärnan ordentligt ska jag börja med att lägga flera korta raka spår som vi ska gå med ca 30 minuters mellanrum. Spåren ska vara ca 100 - 200 meter med tätt mellan pinnarna. Jag ska börja med 100meters spår som får ligga ganska länge (ca två timmar brukar fungera för oss) och öka längden på spåren och korta ner liggtiden allt eftersom vi utvecklas.
När vi sen går spåret ska jag låta honom gå framåt så länge han har nosen i marken men så fort han lyfter huvudet ska jag stanna och göra ingenting tills han sänker nosen igen, då släpper jag fram honom.
Jag ska inte lägga något slutföremål utan ha med mig bästa busen i fickan och belöna med den (alltid vid en pinne) när han går bra, så att jag har möjlighet att bryta mitt i spåret om det behövs. Det är jätteviktigt att bryta när det går bra då kommer han snabbare att koppla vad det är jag vill att han ska göra. Låg nos = Belöning. Hög nos = Nada. Så fort han kopplar så kommer ju själva spåret att vara belöningen och jag kommer att sluta belöna mitt i.

Att få honom att förstå att motstånd i selen inte betyder att han måste stanna borde inte vara så svårt. Han kan ju redan dra och vi använder ju samma sele då så det borde ju bara vara att få honom att förstå att samma sak gäller i spåret.
Jag ska börja med att låta honom dra mig på cykeln efterson det är några månader sen han drog över huvud taget nu, bara för att färska upp känslan lite. Sen ska jag flytta ut träningen i skogen. Först med cykeln på stigar sen kliver jag av och går bakom honom medan jag ber honom dra när vi går. Jag tror att när han har vant sig vid att det är ok att dra när man har selen på sig, även om jag går bakom honom kommer han till slut att koppla ihop det med selen och det kommer att falla sig helt naturligt.
Den träningen ska jag göra helt separat, paralellt med spårträningen och under tiden ska jag bara använda halsband och koppen när vi spårar.

När båda övningarna klaffar ska jag sätta ihop dem och börja med att låta andra människor lägga ut de där 'dammsugarspåren' så han får upp intresset för att spåra andra människor än mig. Jag ska börja med syrran och sedan fortsätta med att gå ner på hans intresseskala tills han spårat folk han aldrig har träffat förut.
Allt eftersom han kopplar sen kommer jag att lägga till böjar, svängar och andra utmaningar tills vi är tillbaka på riktigt igen.

Jag tror att min plan kommer att fungera. Jag kommer säkert att ändra på småsaker under träningens gång men planen i det stora hela känns bra. Jag tror att det kommer att gå bra.

Hemma igen

Det var så himla segt att åka hem idag. Det kändes som om vi aldrig skulle komma fram, dels för att vi tog en omväg på ca tio mil för att hämta hem Orvar igen. Vi var sega, uttråkade och allmänt opeppade hela vägen. Nog för att det är en resa på många mil men så oändlig brukar den inte kännas...
Fast nu är vi hemma, Orvar är hemma och ordningen är återställd.
Vi har hunnit packa upp allt, packa om och packa ner nytt så nu är Alex och Nicklas redo för en tripp till Hudik i morgon bitti. Jag skulle ha följt med men det blev ändrat så jag blir hemma med Orvar i stället. Lite skönt och mycket tomt efter en så lång vistelse hos min gigantiska familj. Från att precis ha börjat vänja sig vid kaoset till att bli helt ensam i flera dagar - omställning Delux.
Men jag har planerat in en massa träning med Orvar så det kommer nog att kännas bra ändå. Nu ska vi ta tag i de där spårproblemen på allvar.
Men först ska jag se till att få en natts sjukt bra sömn i min egen säng och njuta av min mans sällskap innan han försvinner igen. God Natt :*

Göteborg - Fagersta, 42 mil

Då var vi på väg hem igen då, med blandade känslor. Det är alltid tråkigt att åka hem och inte veta när vi kommer att träffas nästa gång. Men den här gången får det ta mig fan inte ta ett helt år innan vi ses igen! Det är alldeles för lång tid. Barnen växer så fort och snart har min yngsta lillebror växt om mig. Det är helt galet!

Å andra sidan så ska det bli skönt att komma hem. Min egen säng, lugnet och duschen är nog det jag har saknat mest.

Och Orvar! Jag har haft brutal hundlivsabstinens till och från och det första jag ska göra i morgon, när Nicklas och Alex åker till Hudik, är att ta med mig Orvar och försvinna ut i skogen några timmar. Lite kvallitétstid och kanske träna lite kontakt, balans och uppletande. Jag har en stark känsla av att den strikta regeln om att hunden får hålla sig på golvet under fästingsesongen kommer att bli tillfälligt upphävd ikväll. Jag saknar att promenera, känslan av päls och lukten av hund så mycket att det gör ont i magen. Men nu är det bara ungefär tjugo mil kvar tills vi är i Kungsör för att hämta upp honom. Iiiiiih!! :)

Det här är ett godisstopp i min smak :)

Ett besök på

Idag har familjen Eriksson - Nordström - Mazloom varit inne i Göteborg och gjort Liseberg osäkert. Det var helt sjukt kul och ungarna var helnöjda.

Alex som annars är så orädd och framåt var en riktig liten fegis, speciellt i början medan Mimmis största problem är att hon är alldeles för kort för att få åka de riktigt skojiga grejerna. Men Flume Ride gick i alla fall hem hos de båda kusinerna och det blev naturligtvis en repris på den direkt när de klev ur den första vändan. Det åktes även Farfarsbilar, Knatterally, Rabalder, Kaninresan, Sagoslott och en gammal hederlig rund karusell med guppande hästar och diverse annat. Alex åkte svan för hästarna var för läskiga.

Vi har även spelat bort en jäkla massa pengar och vunnit lite grejer. Brorsan och farsan vann en sån där jättestor Toblerone och Alex vann en traktor, en liten Lisebergskanin och en liten Marabouask som han delade med sig till alla av. 

Nicklas och Alex åker farfars bilar.

 Mimmi blev prinsessfin.

Shirin var så himla snäll och tålmodig hela tiden fast hon var för liten för att kunna åka så mycket. Hon satt så snällt och tittade på och åt Toblerone. Underbara lilla unge.

 Hela Flume Ride gänget ungefär tre sekunder efter fjorton meters fallhöjd.

Alex sitter och kollar in den stora berg och dalbanan med loopen och med klubborna i högsta hugg. 

När Alex köpte en nappklubba till sig var han väldigt noga med att köpa till Malva som missade Liseberg idag. Och till Lova så att hon inte skulle bli ledsen. 'Den svarta är till Lova för hon är rockig och tuff, den rosa är till Malva för hon gillar rosa och den grön-rosa är Alex egen för den var den enda som blev kvar.' Det är ett barns logik :) 

Alex vann en kanin helt själv på nummer som han själv hade valt. Han är galet stolt och älskar den så himla mycket.

Två dagar på Långenäs.

Igår firade vi Nicklas hemma på Långenäs. Med mat, tårta och trevligt sällskap. Barnen lekte och hade skoj och jag har upptäckt (igen) att ett barn är ungefär vad jag orkar med. Jag älskar alla barn i familjen men efter några timmar kryper pensionärsfasonerna fram. Hjärnan domnar bort och all tankeverksamhet går ner på halvfart och tankarna börjar lindas in i bomull.

Det är en väldigt stor omställning, vi är ju vana vid att vara bara vi tre och hunden och så kommer vi hit där vi är ca 15 - 20 personer till middagen. Och då snackar vi bara familjen. Pappa, mamma, barn och barnbarn. Eventuellt hemhjälp och mormor och morfar. Man kan ju i alla fall ärligt påstå att vi somnar ovaggat på kvällarna. Som tre klubbade sälar.

Idag kom pappa, Brorsan och min bästa svåger hem från Sweden Rock Festival i Sölvesborg. Det var underbart att få träffa dem igen. Få krama dem och njuta av Alis matlagning. Jag kan inte låta bli att bli lika chockad över hur mycket mina bröder växer för varje gång vi träffas. Jag minns när de var små kottar och snart är min minsta lillebror längre än jag.

Min fina, stora, lilla systerdotter Mimmi. 

Mimmi och Alex är ute och blåser såpbubblor. Kusiner på äventyr.

Alex gungar hemma hos morfar.

Min andra fina lilla systerdotter Shirin.

Alex och Nicklas vinner gräsklippsrace mot farsan, Mimmi och Amanda. Lyckliga grabbar.

Hova tur och retur

Idag var det meningen att vi skulle åka hem till farsan för att leka, bada i poolen, äta och umgås. Istället tar vi en sväng till Hova för att lämna av Malva som har hemlängtan. Henrik ska möta upp oss där och hämta sin lilla tös sen åker vi tillbaka mot Göteborgsområdet igen. Förhoppningsvis hinner vi svänga in och leka lite innan det blir läggdags och dags att åka hem till kära syster för natten. Men bad får vänta tills en annan dag.

Det är väldigt synd att Malva missar Liseberg, hon som har längtat så. Men vad gör man? Det är inte lätt att vara fyrtiotvå mil hemifrån med en massa nya människor, platser, regler och rutiner när man inte ens har fyllt fyra år än. Och det värsta av allt - att behöva dela med sig av sin morbror Nicklas till en massa andra barn.

Jag måste ju tillägga att jag är sjukt avundsjuk på Pappa, Ali och brorsan som är på Sweden Rock Festival just nu. Börjar känna att jag skulle vara redo att ge mig i kast med festivalupplevelserna igen och saknar det massor, speciellt när det är fint väder och jag vet att de är där och har skoj just i detta ögonblick. Det är ju i alla fall en liten tröst att det enda bandet jag verkligen hade velat se som spelar i år är Twisted Sister och dom har jag ju redan sett. Hoppas på att det blir många bra band som spelar nästa år och påbörjar operation övertalning på min man så får vi se om vi kanske åker då.

För jag vill ha med mig Nicklas. Det känns liksom som om jag har vuxit ur askalas-stadiet och är mer ute efter en veckas rent livsnjutande med min man, bra livemusik, fint väder, en öl eller två och eventuellt några medlurade vänner.

Just exakt nu höll vi för övrigt på att krocka med ett rådjur. Det är viltstängsel här men hon kom springande från ingen stans ändå. Det var oväntat. Så nu är vi på alerten igen. Det är nog hon med.

Dagen efter 50 mils bilresa

Idag har varit en skön dag. En typisk 'dagen efter långkörning'. Vi har varit ganska sega, lekt och mest ägnat oss åt att umgås. En liten utflykt till lekparken och en massa bus hemma.

Och så har vi hunnit med en sväng till Allum så nu har jag ett par hela jeans igen. Det är förmodligen de skönaste byxor jag har haft i hela mitt liv. Sitter som ett extra skinn och är sjukt mjuka och följsamma. Och tacka fan för det för de var lika dyra som tre par (!) tillsammans av de vanliga jag brukar köpa på HM.

Alex har lyckats hitta lite fina kläder också. Lite byxor och några linnen. Naturligtvis blev det något med Bärgarn på :)

 Sparkcykling på altan. Det har vart ett stort race där idag :)

Malva har också shoppat loss idag. Den här fina Hello Kitty väskan i plåt fick följa med hem idag. Hon är galet nöjd. 

Nu har barnen somnat och det är lugnt och skönt för tillfället. Lilltösen har lite hemlängtan så hon ligger i soffan och sover med morbror nu. Jag tror att morbrorn har somnat också. Nu ska vi vuxna kolla på film och äta choklad. Mmmmmmarabou!

I morgon hoppas vi på sol så vi kan bada i poolen.

På väg :)

Just nu sitter jag, Nicklas, Alex och Malva i bilen på väg ner mot Göteborgstrakterna. Vi har kommit strax över halvvägs och jag känner mig som ett barn. Om jag inte visste att jag skulle riskera att bli avsläppt och lämnad efter vägen skulle jag börja med det obligatoriska "Är vi framme snart? Är det långt kvar?" som hör till när man har barn i bilen.

Alex och Malva däremot är väldigt duktiga och tålmodiga. Just nu sitter de och räknar vindkraftverk.

 Två brutaltaggade kusiner på väg mot äventyr. Det tjatas om Liseberg och hajar. Vi får väl se vad som händer :)

Vi lämnar fulvädret bakom oss och styr mot solen.

Idag är det Sveriges nationaldag och jag måste säga att det här är det bästa sättet jag någonsin har firat Sveriges egen dag på. Att bila genom landet och se hur vackert Sverige faktiskt är, speciellt under försommaren när allting är grönt och nytt. Kossor, hästar, får, älgar, rådjur, vildsvin, blommor och ett och annat roadkill. De tidigaste bönderna har hunnit slå första vändan hö, det luktar kobajs och rapsfälten börjar lysa gula. Nu är sommaren här. Och dessutom verkar hela Sverige flagga idag. Bra jobbat kompisar!

Vi har även hunnit med lite lek och mat.

Nu rullar Tom & Jerry i baksätet, barnen kommer nog att somna snart och solen lyser från en härligt blå himmel. Inte för att skryta eller så men vi har det himla bra just nu :) Semester är bra underbart!

Malva har fått tag i kameran och ville visa mamma och pappa en JÄTTEstor svamp som växer i skogen bakom lekparken.

♥ Hem till dit halva mitt hjärta bor ♥

Det blev aldrig någon avslutning på brukshundklubben för oss. Jag hade sjukt ont i magen och har haft i flera dagar så det blev inte mycket vettigt gjort förra veckan. Mest soffhäng och självömkan.

MEN nu är jag tillbaka i matchen igen, med buller och bång!

Tillbringade hela gårdagen med att paniktvätta allt jag kunde (har lite kvar) och försöka övertala strassen på mitt nya linne att stanna där de skulle. Det är därför jag håller mig till t-shirts och brottarlinnen - de vet man i alla fall vart man har. Det gör sitt jobb och tjänar en troget utan en massa pjolt. Blev bittert påmind om att jag är totalt värdelös med nål och tråd. Förnedrad av strass... toppen.

Idag ska jag avsluta kampen med strassen och vinna, Tvätta det sista och packa. Mhm för i morgon gäller det! I morgon bitti styr vi kosan mot Göteborg!

Det är nu ett år (!) sen jag träffade min familj. Ett år!

Det är konstigt, jag saknar dem naturligtvis hela tiden men nu när det bara är ett dygn kvar tills jag får krama dem igen känns det helt oändligt långt...

Men i morgon får jag äntligen träffa dem igen och vi ska stanna i en hel vecka. Jag längtar så det gör ont i magen.