Svärmor och hennes karl hade, ganska så nyligen, skaffat sig Smilla. En liten, yberbusig goldentik. Max och hon var som ler och långhalm. Max tog på sig rollen som mentor på fullaste allvar och Smilla tyckte att världen var som allra mest spännande där Max befann sig, även om han inte orkade busa med henne precis hela tiden.
Den här gången, som jag ska berätta om nu, var svärmor och familjen bortrest och Smilla fick tillbringa några veckor hos mig, Nicklas och Max.
Det var just i början på vintern, Smilla var ungefär ett halvår gammal och snön hade kommit men inte hunnit lägga sig särskilt tjockt ännu. Nicklas var ute någonstans och jag tog med mig båda hundarna på en kvällsrunda. Vi gick upp mot Kolarbysjön, jag hade tänkt gå så långt som gatubelysningen tillät och sedan vända hem igen. Max gick lös som vanligt men eftersom det var mörkt ute och jag inte hade full koll så fick Smilla vara kopplad. Jag var lite för bekväm eftersom jag litade fullt ut på Max och jag visste att Smilla följde honom som en liten, luddig magnet så kopplet hängde väl mest lite löst i fingertopparna. Vi gick och strosade på cykelbanan, jag småpratade med hundarna och de gick och luktade på gofläckar, allt i vanlig ordning.
Plötsligt försvann Smilla, rakt in i skogen, som om hon hade käkat raketbränsle till frukost. Jag hade inte varit speciellt uppmärksam så hennes spurt överraskade mig totalt och kopplet gled hjälplöst ur fingrarna innan jag ens han reagera. Kallsvetten började bryta fram när jag ropade gång på gång utan att ens höra en kvist brytas inne i skogen. Toppen... Jag hade tappat bort svärmors valp. Jag funderade på att följa efter henne in i skogen men det var för mörkt för att jag skulle kunna följa hennes spår och risken för att jag skulle irra bort mig själv på köpet vågade jag inte ta. Dessutom hade jag en känsla av att hon visste exakt vart jag befann mig och jag kunde bara hoppas att hon snart skulle komma tillbaka. Om inte till mig så till Max i alla fall.
Då försvann Max också. Ja, jag vet - Varför kopplade jag inte den hunden jag hade kvar så fort jag bara kunde när den första stack? För att vara ärlig så hade jag inte en tanke på det. Jag blev mer chockad över att Max följde efter henne än vad jag blev över att Smilla överrumplade mig. Jag stod där i skogskanten och kunde knappt förstå vad som hade hänt. Hade Max verkligen stuckit till skogs? Bort från mig?
Naivt och otroligt korkat, jag vet. Men Max var min första egna hund, jag var ung och oerfaren och Max hade aldrig någonsin stuckit ifrån mig tidigare. Det är ingen ursäkt men i alla fall en förklaring till varför jag reagerade som jag gjorde. Eller inte reagerade, det är en tolkningsfråga.
Där stod jag i alla fall. Ropade och var tyst och lyssnade, om vartannat. Ingen hund kom, inget ljud hördes och minutrarna tickade iväg. Det var på den tiden när jag hade en grön Nokia 5110 så som ni förstår hade jag den sällan med mig. Jag stod där och väntade. Och väntade. Nojan steg tillsammans med minutrarna och till slut visste jag inte vart jag skulle vända mig. Gå hem och ringa efter hjälp eller stå kvar och hoppas att de skulle komma tillbaka?
Efter vad som kändes som en evighet kunde jag höra ljudet av tassar i snön. Men det gick sakta. Jag hoppades för allt jag var värd att det var båda hundarna som kom och att ingen av dem var skadad men det var svårt att avgöra någonting, enbart på ljudet. Att urskilja två vita hundar i snön var omöjligt.
Till slut kunde jag se dem. Max kom först och släpade med sig en mycket motsträvig Smilla i kopplet. Det förklarade ju varför det lät så konstigt och gick så långsamt.
Max hade alltså jagat rätt på Smilla i skogen, fått tag på kopplet och släpat med henne tillbaka. Jag har ingen aning om vad som rörde sig i hans hjärna och varför han agerade som han gjorde. Jag vet bara att jag var sjukt tacksam och att jag fortfarande blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det.
Max gick ofta omkring och höll min kompis papillon i kopplet när vi var ute och gick tillsammans. Det var ingenting vi lärde dem. Max gick alltid lös och han gillade att bära saker. Lorry var en liten fryslort och brukade passa på att gotta ner sig i pälsen på Max rygg när det blev kallt eller blött så det liksom bara blev så. Jag antar att den vanan var en starkt bidragande faktor till varför han gjorde som han gjorde.
Upplevelsen var i alla fall helt fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar