Under åren som gått har jag varit med om en del hundincidenter, både med Max och Orvar men även med vänners och familjens hundar. Vissa av dem har bjudit på många skratt, flera år efter att de inträffat och jag tänkte att jag skulle dela med mig av några av dem. Några kära minnen helt enkelt.
Jag tänkte börja med att dela med mig av den med Max och björklövet - naturligtvis. Det är nog en av de saker jag minns bäst. Jag minns skräcken, paniken och chocken som om det var igår:
Det var sensommar, på gränsen till höst och löven hade precis börjat visa tecken på att gulna. Jag och Max skulle gå runt Linjan med Emma och Lorry. När vi kom bort till den lilla viken efter tågbron släppte vi som vanligt hundarna och lät dem bada på det vanliga stället.
Max blev överlycklig och fick ett plötsligt och våldsamt tuppjuck ala bigtime. Han for fram och tillbaka i ren yberglädje. Vi kunde inte låta bli att skratta åt honom, vem blir inte glad av att se en hund så lycklig? Han for fram och tillbaka som en skottspole, upp ur vattnet och så ner igen så att det sprutade om honom.
Efter en liten stund for han plötsligt upp för den branta skogsbacken upp mot banvallen och skrattet stockade sig i halsen. På en sekund gick glädjen över till panik. Men jag hade inte behövt oroa mig, i alla fall inte för järnvägen. Ungefär halvvägs upp blev det för brant och Max tippade över, gjorde en baklängeskullerbytta och rullade ner för slänten med flera tunga dunsar. Det var ett under att han lyckades missa vartenda träd på vägen ner men uppenbarligen var det någonting annat som gick fel för han skrek.
Jag har aldrig hört det ljudet från en hund, varken innan eller efter det. Han lät som ett barn som skrek för sitt liv.
Jag tror att vi alla blev stående i chock för jag kan inte minnas att någon av oss rörde sig en millimeter. När Max väl studsat ner för hela slänten reste han sig upp och kom stapplande fram till mig, fortfarande skrikande, på tre ben. Det ena bakbenet hade han dragit upp till magen och den nedre delen bara hängde där och dinglade. Då släppte den tillfälliga förlamningen och jag började grina. Jäklar vad jag grinade. Och gapskrattade. Fråga mig inte varför för jag har ingen aning. Jag var så sjukt jävla rädd, tankar om brutna ben, avslitna muskler och en hel del annat snurrade runt i hjärnan utan hejd, ändå kunde jag inte sluta asgarva genom tårarna. Det var ett under att jag inte kissade på mig.
Emma lyckades behålla fattningen och började kolla och känna igenom honom och först efter en liten stund lyckades jag få ordning på mig själv och ta över. Så fort jag rörde något av bakbenen, ryggslutet eller svansen så skrek han rätt ut. Det var omöjligt att avgöra vad som gjorde ont för han reagerade lika starkt på all beröring i de områdena.
Medan jag försökte känna mig fram till vad som var skadat och samtidigt lugna ner honom jobbade hjärnan frebilt för att försöka komma på hur jag skulle lyckas få honom till en bil så vi kunde ta oss till veterinären, om veterinären kunde ta sig dit eller hur i all världen vi skulle gå till väga. Jag var helt säker på att det var riktigt allvarligt. När jag hade accepterat att jag inte kunde lista ut vart skadan satt och vilken typ den var av började jag fumla efter telefonen för att ringa. Jag kände över svansen en sista gång innan jag tryckte på grön lur och när jag lyfte lite på den så jag någonting konstigt. Jag tog ett lite stadigare tag om svansen och lyfte den en aning till. Max skrek gällt men rörde sig inte.
Då såg jag ett litet, litet björklöv som hade fastnat just precis på rumphålet. Jag tog bort det och reaktionen var omedelbar. Max kastade sig upp, ruskade på sig och kastade sig glatt i vattnet som om ingenting hänt. Jag och Emma hamnade i lätt chock igen. Det tog några sekunder innan vi förstod vad som hade hänt och så mycket som jag skrattade då har jag nog aldrig skrattat i hela mitt liv.
Ett löv... :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar