Jobbade första veckan förra veckan. Det ...gick. Inte så fort, inte helt smärtfritt och inte helt utan missöden men det gick i alla fall. Nu kan det ju bara bli bättre. Så länge jag inte slår omkull och bryter upp mig på nytt men jag är försiktig så det ska nog gå att undvika.
Jag jobbade ett öppningspass i tisdags och konstaterade att det var smärtsamt men nu har jag bara eftermiddagar och kvällar en tid framöver så det är lugnt. Tillsammans med en del värktabletter, någon smärtstillande och en hel del rehab så kommer det snart att ordna upp sig.
Eller ja, i morgon börjar jag ybertidigt men då är det räkning och möte som gäller så då är mina pingvinmongotendenser ingenting som kommer att sinka någon annan i alla fall. Att jag suger på siffror är ju ingenting som skiljer sig från någon annan inventering så i morgon kommer det nog att vara rätt som vanligt på jobbet. Inventeringsvanligt.
Jag har kommit igång och kunnat börja gå lite igen. Har gått runt Linjan och dragit Alex på snowracern, mycket bra arbete för de borttappade benmusklerna - och den borttappade kondisen.
Min man är helt fantastisk. Han har ställt upp och pulsat runt i djupsnön i skogarna omkring gruvorna i Ludvika och Norberg med mig fast han egentligen tycker att det är ungefär det tråkigaste i hela världen. För första gången på fem år är det han som hela tiden får vänta på mig i stället för tvärt om men snart ska jag nog kunna pulsa på med lite tempo igen. Jag jobbar på det. Stenhårt. Förhoppningsvis bygger det där pulsandet på lite muskler över brottsplatserna (höhö) så att det gör mindre ont att belasta. Det skulle vara fantastiskt att komma tillbaka till mitt gamla jag igen - utan en ständig ström av piller.
För att inte tala om de extrakilon som har smugit sig på mig under den senaste tiden, de lär ju få sig lite stryk också. Först började de lite försiktigt smyga sig fram när Orvar blev sämre och vi inte rörde på oss i samma utsträckning längre sen fick de en explosion av kompisar när mina ben blev oanvändbara. Men det är egentligen ingenting som oroar mig speciellt mycket. Jag vet ju att det kommer att få sig en omgång så fort jag är tillbaka i matchen igen. Men de är ju rätt jobbiga att släpa runt på så de får gärna börja ge sig av redan nu...
Ludvika
Norberg
Norberg
Min fantastiska, uttråkade karl.
Vi försöker välja så oupptrampade vägar som möjligt. Ju mer pulsande, desto bättre för mina ben.
Norberg
Vi har varit upp till Högbyn också. Nu är det någon som har varit där och fixat till lite. Den gamla hoppbacken är uppkörd till en fin pulkabacke, vägen upp är plogad och någon har fixat dit bord, två grillplatser och till och med en ordentlig soptunna. Nicklas vet vem denne någon är men jag har ingen aning. Men vem du än är: Tack så mycket! Det är helt fantastiskt att se en liten del av Högbyn vakna till liv igen!
Jag vågade mig på ett par åk på snowracern med Alex. Vi var duktiga och nöjde oss med att åka från halva backen bara men ett gupp gjorde att sitsen klappade till mig i röven och efter det var jag inte lika kaxig längre. Så jag får nog nöja mig med att titta på när de andra åker ett tag till.
Så efter att mitt bäcken fick sig en omgång av backen nöjde jag mig med att försöka få Madde att inse hur härligt det är att åka bräda. Hon var duktig. När jag lärde mig åka så tillbringade jag inte många sekunder stående men Madde vurpade förvånansvärt lite. Hon är lite försiktigare än vad jag är och det kanske inte är så dumt ändå... hon kom ju hem utan blåa, svullna knän och det är ju mer än vad jag lyckades med när jag lärde mig åka. Fast jag har svårt att förstå hur hon kan låta bli att bli helt galen av adrenalinkicken. Själv så kunde jag inte hålla igen utan var tvungen att töja på gränserna så mycket det bara gick, kosta vad det kosta ville. Mitt sätt gick snabbare men hennes sätt gör mindre ont. Båda sätten är bra men jag håller fast vid att mitt är roligare :)
När vi var upp för några veckor sedan såg det ut så här. Parkeringen var oplogad och tom och Hela högbyn var så tyst att vartenda steg knarrade kusligt högt, även mitt på dagen i fullt solljus.
Nu är det, inte fullt i folk kanske men i alla fall en del, backen är fin, ungarnas skratt ekar och det luktar grillat. Mycket trevligt! Jag saknar högbyns glansdagar.
Maddes första åk, hon stannade stående. Sjukt bra! Fast jag tycker fortfarande att det är roligare med lite fartvind och adrenalin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar