Promenadsällskap och fjällförberedelser

Vacker vy, eller hur? Jag säger ju det, vintern är fantastisk. Den där bron är däremot inte lika fantastisk på nära håll... Det är högt. Eller ja, ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig tagit mig fram till den på speciellt nära håll, jag fastnar liksom i trappen som leder ner till stigen som leder till bron. Men man kan ju föreställa sig...

Dagens promenadsällskap. Det var fantastiskt att ha med sig en hund ut igen. Caro verkade också tycka att det var fantastiskt, fast det var nog mer snön än promenadsällskapet som gjorde hans lycka. Precis allt är skoj och spännande om man heter Caro och är ett och ett halvt år sprallig. Till och med snön, även fast den har legat där som ett pålitligt täcke varenda gång han har gått ut de senaste tre månaderna. 

I morgon ska vi packa och preppa i ordning bilen för på lördag åker vi till fjällen. Jag kommer inte ens ihåg exakt vart vi ska någonstans... Fast spelar den någon roll? Alla fjäll ligger ju ungefär åt samma håll, det är snö och helt fantastiskt på dem alla. Det som är så speciellt med just det fjället (Vilket det nu är?) som vi ska till är att stora delar av mina familj kommer att befinna sig där. Det är nästan ett år sedan vi träffades och det ska bli helt fantastiskt att få krama dem på riktigt igen! Telefonen är ju bra men ingenting går upp emot verkligheten.

I morgon ska jag ta reda på exakt vart det är vi faktiskt ska, det kan ju vara bra att veta. Och Nicklas som tycker att jag har lite för stort behov av att planera saker och ting och lite för svårt att slappna av och bara ta allt som det kommer. Nu är det han som tjatar om att vi måste komma ihåg att kolla vart det är vi ska och jag som säger "jaja, jag ringer i morgon".
Sug på den du älskling! ;)

Nu var det längesedan... Skärpning Nettan!

Jobbade första veckan förra veckan. Det ...gick. Inte så fort, inte helt smärtfritt och inte helt utan missöden men det gick i alla fall. Nu kan det ju bara bli bättre. Så länge jag inte slår omkull och bryter upp mig på nytt men jag är försiktig så det ska nog gå att undvika.

Jag jobbade ett öppningspass i tisdags och konstaterade att det var smärtsamt men nu har jag bara eftermiddagar och kvällar en tid framöver så det är lugnt. Tillsammans med en del värktabletter, någon smärtstillande och en hel del rehab så kommer det snart att ordna upp sig.

Eller ja, i morgon börjar jag ybertidigt men då är det räkning och möte som gäller så då är mina pingvinmongotendenser ingenting som kommer att sinka någon annan i alla fall. Att jag suger på siffror är ju ingenting som skiljer sig från någon annan inventering så i morgon kommer det nog att vara rätt som vanligt på jobbet. Inventeringsvanligt.

Jag har kommit igång och kunnat börja gå lite igen. Har gått runt Linjan och dragit Alex på snowracern, mycket bra arbete för de borttappade benmusklerna - och den borttappade kondisen.

Min man är helt fantastisk. Han har ställt upp och pulsat runt i djupsnön i skogarna omkring gruvorna i Ludvika och Norberg med mig fast han egentligen tycker att det är ungefär det tråkigaste i hela världen. För första gången på fem år är det han som hela tiden får vänta på mig i stället för tvärt om men snart ska jag nog kunna pulsa på med lite tempo igen. Jag jobbar på det. Stenhårt. Förhoppningsvis bygger det där pulsandet på lite muskler över brottsplatserna (höhö) så att det gör mindre ont att belasta. Det skulle vara fantastiskt att komma tillbaka till mitt gamla jag igen - utan en ständig ström av piller.

För att inte tala om de extrakilon som har smugit sig på mig under den senaste tiden, de lär ju få sig lite stryk också. Först började de lite försiktigt smyga sig fram när Orvar blev sämre och vi inte rörde på oss i samma utsträckning längre sen fick de en explosion av kompisar när mina ben blev oanvändbara. Men det är egentligen ingenting som oroar mig speciellt mycket. Jag vet ju att det kommer att få sig en omgång så fort jag är tillbaka i matchen igen. Men de är ju rätt jobbiga att släpa runt på så de får gärna börja ge sig av redan nu...

 Ludvika

Norberg

Norberg

 Min fantastiska, uttråkade karl.

 Vi försöker välja så oupptrampade vägar som möjligt. Ju mer pulsande, desto bättre för mina ben.

 Norberg

Vi har varit upp till Högbyn också. Nu är det någon som har varit där och fixat till lite. Den gamla hoppbacken är uppkörd till en fin pulkabacke, vägen upp är plogad och någon har fixat dit bord, två grillplatser och till och med en ordentlig soptunna. Nicklas vet vem denne någon är men jag har ingen aning. Men vem du än är: Tack så mycket! Det är helt fantastiskt att se en liten del av Högbyn vakna till liv igen!
Jag vågade mig på ett par åk på snowracern med Alex. Vi var duktiga och nöjde oss med att åka från halva backen bara men ett gupp gjorde att sitsen klappade till mig i röven och efter det var jag inte lika kaxig längre. Så jag får nog nöja mig med att titta på när de andra åker ett tag till.
Så efter att mitt bäcken fick sig en omgång av backen nöjde jag mig med att försöka få Madde att inse hur härligt det är att åka bräda. Hon var duktig. När jag lärde mig åka så tillbringade jag inte många sekunder stående men Madde vurpade förvånansvärt lite. Hon är lite försiktigare än vad jag är och det kanske inte är så dumt ändå... hon kom ju hem utan blåa, svullna knän och det är ju mer än vad jag lyckades med när jag lärde mig åka. Fast jag har svårt att förstå hur hon kan låta bli att bli helt galen av adrenalinkicken. Själv så kunde jag inte hålla igen utan var tvungen att töja på gränserna så mycket det bara gick, kosta vad det kosta ville. Mitt sätt gick snabbare men hennes sätt gör mindre ont. Båda sätten är bra men jag håller fast vid att mitt är roligare :)

 När vi var upp för några veckor sedan såg det ut så här. Parkeringen var oplogad och tom och Hela högbyn var så tyst att vartenda steg knarrade kusligt högt, även mitt på dagen i fullt solljus.

 Nu är det, inte fullt i folk kanske men i alla fall en del, backen är fin, ungarnas skratt ekar och det luktar grillat. Mycket trevligt! Jag saknar högbyns glansdagar.

 Maddes första åk, hon stannade stående. Sjukt bra! Fast jag tycker fortfarande att det är roligare med lite fartvind och adrenalin.

Smilla och Max på rymmarstråt.

Svärmor och hennes karl hade, ganska så nyligen, skaffat sig Smilla. En liten, yberbusig goldentik. Max och hon var som ler och långhalm. Max tog på sig rollen som mentor på fullaste allvar och Smilla tyckte att världen var som allra mest spännande där Max befann sig, även om han inte orkade busa med henne precis hela tiden.

Den här gången, som jag ska berätta om nu, var svärmor och familjen bortrest och Smilla fick tillbringa några veckor hos mig, Nicklas och Max.

Det var just i början på vintern, Smilla var ungefär ett halvår gammal och snön hade kommit men inte hunnit lägga sig särskilt tjockt ännu. Nicklas var ute någonstans och jag tog med mig båda hundarna på en kvällsrunda. Vi gick upp mot Kolarbysjön, jag hade tänkt gå så långt som gatubelysningen tillät och sedan vända hem igen. Max gick lös som vanligt men eftersom det var mörkt ute och jag inte hade full koll så fick Smilla vara kopplad. Jag var lite för bekväm eftersom jag litade fullt ut på Max och jag visste att Smilla följde honom som en liten, luddig magnet så kopplet hängde väl mest lite löst i fingertopparna. Vi gick och strosade på cykelbanan, jag småpratade med hundarna och de gick och luktade på gofläckar, allt i vanlig ordning.

Plötsligt försvann Smilla, rakt in i skogen, som om hon hade käkat raketbränsle till frukost. Jag hade inte varit speciellt uppmärksam så hennes spurt överraskade mig totalt och kopplet gled hjälplöst ur fingrarna innan jag ens han reagera. Kallsvetten började bryta fram när jag ropade gång på gång utan att ens höra en kvist brytas inne i skogen. Toppen... Jag hade tappat bort svärmors valp. Jag funderade på att följa efter henne in i skogen men det var för mörkt för att jag skulle kunna följa hennes spår och risken för att jag skulle irra bort mig själv på köpet vågade jag inte ta. Dessutom hade jag en känsla av att hon visste exakt vart jag befann mig och jag kunde bara hoppas att hon snart skulle komma tillbaka. Om inte till mig så till Max i alla fall.

Då försvann Max också. Ja, jag vet - Varför kopplade jag inte den hunden jag hade kvar så fort jag bara kunde när den första stack? För att vara ärlig så hade jag inte en tanke på det. Jag blev mer chockad över att Max följde efter henne än vad jag blev över att Smilla överrumplade mig. Jag stod där i skogskanten och kunde knappt förstå vad som hade hänt. Hade Max verkligen stuckit till skogs? Bort från mig?

Naivt och otroligt korkat, jag vet. Men Max var min första egna hund, jag var ung och oerfaren och Max hade aldrig någonsin stuckit ifrån mig tidigare. Det är ingen ursäkt men i alla fall en förklaring till varför jag reagerade som jag gjorde. Eller inte reagerade, det är en tolkningsfråga.

Där stod jag i alla fall. Ropade och var tyst och lyssnade, om vartannat. Ingen hund kom, inget ljud hördes och minutrarna tickade iväg. Det var på den tiden när jag hade en grön Nokia 5110 så som ni förstår hade jag den sällan med mig. Jag stod där och väntade. Och väntade. Nojan steg tillsammans med minutrarna och till slut visste jag inte vart jag skulle vända mig. Gå hem och ringa efter hjälp eller stå kvar och hoppas att de skulle komma tillbaka?

Efter vad som kändes som en evighet kunde jag höra ljudet av tassar i snön. Men det gick sakta. Jag hoppades för allt jag var värd att det var båda hundarna som kom och att ingen av dem var skadad men det var svårt att avgöra någonting, enbart på ljudet. Att urskilja två vita hundar i snön var omöjligt.

Till slut kunde jag se dem. Max kom först och släpade med sig en mycket motsträvig Smilla i kopplet. Det förklarade ju varför det lät så konstigt och gick så långsamt.

Max hade alltså jagat rätt på Smilla i skogen, fått tag på kopplet och släpat med henne tillbaka. Jag har ingen aning om vad som rörde sig i hans hjärna och varför han agerade som han gjorde. Jag vet bara att jag var sjukt tacksam och att jag fortfarande blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det.

Max gick ofta omkring och höll min kompis papillon i kopplet när vi var ute och gick tillsammans. Det var ingenting vi lärde dem. Max gick alltid lös och han gillade att bära saker. Lorry var en liten fryslort och brukade passa på att gotta ner sig i pälsen på Max rygg när det blev kallt eller blött så det liksom bara blev så. Jag antar att den vanan var en starkt bidragande faktor till varför han gjorde som han gjorde.

Upplevelsen var i alla fall helt fantastisk.

Fyra månader - TILL . . . !

Jag trodde ju att allt skulle gå med räcerfart nu. Att det bara skulle säga tjopp tjopp så skulle jag bli bra nu. Allt har ju gått rätt fort hittills och jag trodde väl att de här sista två veckorna skulle vara allt som krävdes för att komma tillbaka till mitt gamla vanliga jag igen. Att jag kanske till och med skulle kunna åka en försiktig liten vända på brädan om två veckor när vi ska på skidsemester.
Men under de senaste två veckorna har det hänt i princip ingenting...
Jag går fortfarande som en pingvin till och från. Det gör ont att gå helt enkelt. Jag härdar ut och trisstressen är värre än smärtan men vafan... det är snart två månader sen jag vurpade. Så jag började fundera på hur lång tid sånt här tar egentligen. Kollade runt lite och allt jag hittade säger ungefär såhär:

"Smärtan minskar gradvis och de flesta kan komma igång att försiktigt röra sig efter en vecka. Efter 1-2 månader upplever de flesta att belastningssmärtan är acceptabel. Det brukar ta 3-4 månader innan bäckenbrottet är läkt."
http://www.hemmetsjournal.se/Experterna/doktorn/Hur-snabbt-laks-en-backenfraktur/

3-4 MÅNADER!?! Fan också! kollade med 1177 och ja, det betyder alltså att även om jag kan gå så är det en sjukt dålig idé att göra något som gör att jag riskerar att smälla i backen än på ett tag. För även om det är stabilt och fungerar att belasta så håller det inte för en smäll - än. Så jag får vackert låna ut min bräda till brorsan och hålla mig i pulkabacken med Nicklas, Alex och mina två yngsta systrar under veckan i fjällen...
Åh ja, jag kan ju räkna med att vara stel och fortsätta att ha ont i ungefär fyra månader till... Fyra månader till!!!

Semmeldagen

Jag: "Alex, kolla här." (Sträcker fram semlan)

Alex: (ser skeptisk ut men kollar, lite på avstånd.)

Jag: "Du måste kolla närmre."

Alex: "Vad är det? (Sträcker fram huvudet lite, lite till.)

Jag: "Men kolla då, det är ju jättehäftigt! Du måste kolla riktigt, riktigt nära."

Alex: (Blir nyfiken och kolla närmare.)

= SMACK!

 Observera vaniljproppen i näsan.

Max och Björklövet

Under åren som gått har jag varit med om en del hundincidenter, både med Max och Orvar men även med vänners och familjens hundar. Vissa av dem har bjudit på många skratt, flera år efter att de inträffat och jag tänkte att jag skulle dela med mig av några av dem. Några kära minnen helt enkelt.

Jag tänkte börja med att dela med mig av den med Max och björklövet - naturligtvis. Det är nog en av de saker jag minns bäst. Jag minns skräcken, paniken och chocken som om det var igår:

Det var sensommar, på gränsen till höst och löven hade precis börjat visa tecken på att gulna. Jag och Max skulle gå runt Linjan med Emma och Lorry. När vi kom bort till den lilla viken efter tågbron släppte vi som vanligt hundarna och lät dem bada på det vanliga stället.

Max blev överlycklig och fick ett plötsligt och våldsamt tuppjuck ala bigtime. Han for fram och tillbaka i ren yberglädje. Vi kunde inte låta bli att skratta åt honom, vem blir inte glad av att se en hund så lycklig? Han for fram och tillbaka som en skottspole, upp ur vattnet och så ner igen så att det sprutade om honom.

Efter en liten stund for han plötsligt upp för den branta skogsbacken upp mot banvallen och skrattet stockade sig i halsen. På en sekund gick glädjen över till panik. Men jag hade inte behövt oroa mig, i alla fall inte för järnvägen. Ungefär halvvägs upp blev det för brant och Max tippade över, gjorde en baklängeskullerbytta och rullade ner för slänten med flera tunga dunsar. Det var ett under att han lyckades missa vartenda träd på vägen ner men uppenbarligen var det någonting annat som gick fel för han skrek.

Jag har aldrig hört det ljudet från en hund, varken innan eller efter det. Han lät som ett barn som skrek för sitt liv.

Jag tror att vi alla blev stående i chock för jag kan inte minnas att någon av oss rörde sig en millimeter. När Max väl studsat ner för hela slänten reste han sig upp och kom stapplande fram till mig, fortfarande skrikande, på tre ben. Det ena bakbenet hade han dragit upp till magen och den nedre delen bara hängde där och dinglade. Då släppte den tillfälliga förlamningen och jag började grina. Jäklar vad jag grinade. Och gapskrattade. Fråga mig inte varför för jag har ingen aning. Jag var så sjukt jävla rädd, tankar om brutna ben, avslitna muskler och en hel del annat snurrade runt i hjärnan utan hejd, ändå kunde jag inte sluta asgarva genom tårarna. Det var ett under att jag inte kissade på mig.

Emma lyckades behålla fattningen och började kolla och känna igenom honom och först efter en liten stund lyckades jag få ordning på mig själv och ta över. Så fort jag rörde något av bakbenen, ryggslutet eller svansen så skrek han rätt ut. Det var omöjligt att avgöra vad som gjorde ont för han reagerade lika starkt på all beröring i de områdena.

Medan jag försökte känna mig fram till vad som var skadat och samtidigt lugna ner honom jobbade hjärnan frebilt för att försöka komma på hur jag skulle lyckas få honom till en bil så vi kunde ta oss till veterinären, om veterinären kunde ta sig dit eller hur i all världen vi skulle gå till väga. Jag var helt säker på att det var riktigt allvarligt. När jag hade accepterat att jag inte kunde lista ut vart skadan satt och vilken typ den var av började jag fumla efter telefonen för att ringa. Jag kände över svansen en sista gång innan jag tryckte på grön lur och när jag lyfte lite på den så jag någonting konstigt. Jag tog ett lite stadigare tag om svansen och lyfte den en aning till. Max skrek gällt men rörde sig inte.

Då såg jag ett litet, litet björklöv som hade fastnat just precis på rumphålet. Jag tog bort det och reaktionen var omedelbar. Max kastade sig upp, ruskade på sig och kastade sig glatt i vattnet som om ingenting hänt. Jag och Emma hamnade i lätt chock igen. Det tog några sekunder innan vi förstod vad som hade hänt och så mycket som jag skrattade då har jag nog aldrig skrattat i hela mitt liv.

Ett löv... :D

~ En saknad svart Ängel ~

I helgen har Nicklas och Alex varit bortresta. Då blev det genast extra påtagligt att Orvar fattas. Det är tyst, tomt och inte alls lika trevligt att vara hemma. Speciellt inte ensam. Så Madde och Caro har sovit här hela helgen, det hjälper men det är ändå så uppenbart att någonting grundläggande och väldigt viktigt saknas. 

Jag saknar min vän. Min coach, min terapeut, min bodyguard, min pepp, min sängkamrat, min kudde, min andra teamhalva.

Jag saknar mitt pälsmonster - eller pälsmongo, det berodde lite på tillfället.

Jag saknar ljuden - de typiska ljuden av just Orvar.

Ljudet av tassarna när han staplade, nyvaken eller halvsovande, från en sovplats till en annan.

Ljudet av hans 'röst' när han pratade i sömnen.

Skönstönet när han gottade ner sig och hittade en extra skön ställning, sträckte på sig eller när man klappade honom och prickade precis rätt.

Det tuggummiliknande ljudet när han gick omkring och tuggade på den bästa gummibollen.

Ljudet av hans andetag på nätterna.

Och pipandet klockan sju, både på morgonen och kvällen, som talade om att han höll på att svälta ihjäl och att det var dags för frukost/kvällsmat.

Jag gick den första promenaden på sex veckor igår. Bara en kortis men ändå. Vi gick bort till återvinningen och sen vidare till hundrasthagen så att Caro skulle få busa lite i snön. Det var ordentligt härligt att få komma ut och röra på sig lite men det var inte alls lika fantastiskt som jag hade tänkt mig. Madde och Caro är ett fantastiskt sällskap, det är inte det. Men det var ju meningen att det skulle vara Orvar och jag på den promenaden.

Orvar och jag som skulle busa i snön...

Alex saknar Orvar och för ett tag sedan frågade han om Orvar aldrig kommer att komma tillbaka till oss igen. Jag kunde inte med att säga nej, jag kunde heller inte med att ljuga så jag sa att så länge vi minns honom kommer Orvar alltid kommer att finnas där, även om vi inte kan se honom. Att han ser efter Alex på natten, jagar bort onda spöken och skyddar honom från mardrömmar. Och att vi alltid kan prata med honom om vi vill för han kan alltid höra oss. Vart vi än är.

"Aha, som en svart vaktängel?"

"Ja, precis. Våran egen, älskade, svarta vaktängel."

Jag saknar våra promenader, vår träning och vår egentid. Det var då jag varvade ner, bearbetade allt jobbigt och laddade om som bäst. Jag har inte riktigt samma aptit på livet utan honom.

Det har aldrig varit en dans på rosor med Orvar. Mycket har varit svårt och det mesta har krävt mer tid, tålamod, mod, självmedvetenhet, eftertanke och planerande än vad en 'vanlig' hund skulle ha behövt.

Vi har verkligen offrat blod, svett och tårar - bokstavligt talat, för att över huvud taget få en fungerande relation och det har varit så värt varenda droppe. Hade vi inte fått kämpa så hårt så tror jag inte att vår relation hade kunnat bli, ens i närheten av, så bra som den faktiskt blev.

Våra nästan sju år tillsammans har bjudit på mycket kämpande men det har bjudit på så mycket skoj, skratt och kärlek också.

Ett av Orvars typiska särdrag var hans kraftiga övertygelse om att det var bäst att gräva ner allt som man inte vill dela med sig av - för säkerhets skull. Jag trodde bara att det beteendet existerade på film och i sagor - tills jag mötte Orvar. Under hela barmarksperioderna gick han omkring med skrapsår eller ärr på nosen efter att ha grävt igen otaliga hål. 

Och så var det det där med att bada. Det bjöd på många skratt under årens gång. Gick det att bada i så skulle det badas i. Var det för grunt fick man lägga sig ner och eventuellt rulla runt om det behövdes. Det fanns ingenting som var för smutsigt.

Men det var även något som gav oss ett antal hjärtstillestånd. För is var en bagatell som Orvar enkelt åtgärdade. Det var ju bara att hoppa eller gräva tills man tog sig ner till det härliga badet som skvalpade där under. Även om det var snorkallt ute.

Mormors bil var bland det bästa som fanns. Öppnades en dörr, ett fönster eller bakluckan så antog Orvar att det var för att släppa in honom. De gångerna som han slängde sig in genom förardörren när mamma skulle kliva ur bilen, och lade sig i knät på henne, är oräkneliga.

Allting blev lugnare och lättare med åren och även om det fortfarande krävdes en hel del arbete och planerande så var det lätt att glömma hur kämpigt det faktiskt var i början.

Men även om han blev mer tolerant med åren så blev han aldrig speciellt lättflörtad. Det krävdes mer än en korv, någon klapp och lite bus för att vinna Orvars förtroende. Han tyckte inte om folk utan att de förtjänade det först och de som lyckades kände sig nog lite speciella.

Många såg Orvar som besvärlig, jobbig, krävande och lite skrämmande.

Men för mig var Orvar precis vad jag behövde, precis när jag behövde det. För oss var Orvar en familjemedlem på både gott och ont. Visst medförde det begränsningar men det var begränsningar jag med glädje skulle ta tillbaka om jag fick chansen. Utan att tveka en sekund. 

Älskad och saknad.

~ Vår svarta ängel ~

~ Vila i frid ~

Öh? Haha!

Jag har hittat en del roliga och knäppa sökord som folk har hittat min blogg under, i statistiken under det här året som jag har haft den. Bland annat så är "bilder på små skogspinnar" en favorit. Men dagens tog ju priset:

Denna stackare lär ju ha blivit galet besviken :D

En heldag i Västerås.

Igår tillbringade vi dagen i Västerås medan Nicklas kompis gjorde riskutbildningarna på körskolan.

Vi hälsade på David, lekte på Leos Lekland och pojken fick göra slut på en del av vårt tillgodokonto på Mediamarkt.

Ibland är det helt fantastiskt att ha en son.

Inte en enda Hello Kitty eller prinsessfilm så långt ögat når.

Jag var sjukt avundsjuk på Nicklas som kunde busa loss med pojken på Leos. Jag försökte men fick ge upp rätt fort eftersom bäckenet började värka av att klättra runt och leka. Jag var sjukt sugen på brutalrutschkanan på vulkanen men fick nöja mig med att kolla på Grabbarna medan dom åkte.

♪ ..."nu ska jag berätta för dig, om en märklig sak"... ♪

Okej, kompisar. Nu ska ni få höra någonting som ni nog aldrig hade trott...

Som de flesta kanske vet så är ju hundar en av mina största passioner. Det är en livsstil för mig och jag har svårt att tänka mig att någonsin kunna leva utan hund. Det skulle vara om Nicklas eller Alex blev akut allergiska då, men annars är det otänkbart...
Som sagt så är det till största delen min passion och mitt val av livsstil. Nicklas har tack och lov aldrig protesterat. Han har alltid älskat våra hundar och de har varit lika mycket familjemedlemmar för honom som för mig. Men, han har aldrig varit speciellt intresserad av allt arbete kring hundarna. Han har älskat dem och gjort det som behövs men inte varit speciellt insatt i själva hundgörat.
Men nu har min man hittat sin tappade hundsjälshalva och det ser ut som att han kommer att bli hundägare om en tid. Det är en del som ska fixas runt omkring då det är en omplacering, vi ska åka på den sedan länge inbokade skidsemestern först och dessutom måste vi hinna krama ut pengarna som försäkringskassan sitter inne på och verkar ha jävligt svårt att vilja släppa ifrån sig. 
Men det verkar onekligen som att min karl kommer att få sig sin första egna hund inom en, inte allt för avlägsen, framtid.

Mitt ego är lite kluvet. Nicklas har sagt tvärnej till att ha mer än två hundar här hemma och det innebär ju att jag måste välja mellan en Hundstallshund eller en valp från en uppfödare. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig.
Men å andra sidan skulle jag aldrig kunna säga nej till Nicklas. Inte när jag ser hur såld han är på den här hunden.
Så finns det ju en stor fördel som överglänser den lilla detaljen om att jag måste välja mellan en valp och en omplacering: Jag kommer ju att få en träningskompis! För även om Nicklas inte är lika sugen på träning som jag är (och 'hans' hund inte har samma aktivitetsnivå som min nästa är planerad att hamna i) så är han inställd på att lite måste den ju få jobba. Något pass på BK, lite lätta spår, något uppletande och en ordentlig skogspromenad här och där lär det ju bli i alla fall. Det ska bli så sjukt kul!
Det är ju fantastiskt att min man är så lycklig och peppad över någonting som jag också är intresserad av och både kan och vill vara delaktig i (bilar har ju aldrig varit riktigt min grej, liksom).

Jag vill inte säga för mycket då allting inte är helt klart än och det ligger ju i alla fall någon månad framåt i tiden, minst. Men så fort vi vet mer kommer ni att få er en uppdatering på den fronten.

Under tiden som jag väntar på att hitta ett eget, passande pälsmonster och en tidpunkt som inte sätter käppar i hjulen för mina planer så fortsätter jag att låna Maddes pälsmongo när abstinensen blir för svår.

Så jävla nära.

Nu har jag nog förbrukat hela familjens tur för resten av 2013 i ett enda svep.

Gick in i köket för att släcka lampan i fönstret innan vi skulle gå och lägga oss igår kväll, klampade rätt i en stor, blöt pöl, tappade balansen och kände hur benen försvann under mig.

Under de få millisekunderna innan jag återfick balansen hann helt sjukt många tankar passera hjärnan i räcerfart:

1. Jag kommer att bryta upp mig på nytt!

2. FUCK!

(Sist jag åkte in på akuten hade jag inte direkt räknat med det när jag klädde på mig och jag hade ju inte kunnat välja sämre underkläder att glida omkring i på sjukan.)

Den här gången hade jag pyjamas på mig och inga underkläder över huvud taget...

3. Om jag ringer till jobbet på måndag och säger att jag ramlat och blir hemma minst lika länge till kommer de tro att jag bryter saker med flit för att slippa jobba.

4. Undrar om de skrev SEM eller ledig på mig i fredags? För om de skrev SEM och jag blir sjukskriven på nytt får väl jobbet betala en ny sjukperiod? Skaplig miss...

5. Mina chefer kommer att slå ihjäl mig och gör de inte det så kan det mycket väl hända att jag gör det åt dem.

6. Jag kommer säkert att få läkaren jag lyckades smita undan från sist och den här gången lär jag ju inte komma undan lika lätt.

Nicklas hade inte satt i vattenbehållaren på kaffebryggaren ordentligt så allt vatten hade runnit ner på golvet.

I morse var det jag som stod för kaffekokandet...