Folk kan säga vad de vill men jag tycker ändå att årstiderna i Sverige är underbara.
Idag har vi varit ute vid Narnfeldts några timmar. Alex blåste såpbubblor (naturligtvis), de andra plockade inför vintern och fixade lunch och jag spårade lite med Orvar.
 |
| Höstig bonnlunch på landet. Lägg särskilt märke till hörselkåporna, tändvätskan och höstlöven. |
Det blev ett rätt kort åkerspår, ca 5-700 meter. Jag tänkte att vi skulle ta det lite lugnt med tanke på att det var ett bra tag sedan vi spårade (igen, de här uppehållen måste vi göra något åt) och eftersom jag fortfarande är lite mör men jag hade utan tvekan kunnat kräma på lite till. Jag hade absolut orkat längre (åker är ju inte speciellt ansträngande) och Orvar hade tacksamt tagit emot några hundringar till. Han var rätt ivrig och slarvade rätt mycket i början men jag gjorde en hel del mjuka böjar och svängar så efter några tapp (med snabba upptag) blev han noggrannare och på slutet gick han riktigt, riktigt bra. Så i morgon får det bli längre.
Idag körde vi med en leksak ungefär halvvägs och en på slutet. Det gick faktiskt bättre än att lägga flera stycken rätt tätt som jag har fått tips om för att höja hans noggrannhet. Det verkar som att han uppskattar själva spåret mer än det han hittar i dem. Visst blir han glad när han hittar ett föremål men han blir ännu gladare när han inser att spåret går vidare och han får fortsätta. Eftersom vi inte har några ambitioner i att tävla så gör det mig inget att han inte är så intresserad av föremålen utan kör vidare på det han gillar bäst. Varför nöta in ett felfritt föremålsintresse när spåret är belöning nog och det är det skojiga vi är ute efter. Naturligtvis får han alltid ett ordentligt uppskattat spårslut och på längre spår ska han få något föremål i spåret också men jag är inte så noga med att det måste vara just pinnar. Vi kör på med skojiga busar vi. Nu är Orvar inte så mycket för att busa i spåret men han går gärna ett par stolta ärevarv med sin upphittade skatt och tar emot lite klappar och kärlek innan vi fortsätter.
Innan hösten är slut hade jag tänkt att försöka hinna med ett ganska ordentligt långt spår (långt för oss). Först gå ett par-tre kilometer ungefär med ett par roliga busar på vägen för att sluta vid en ryggsäck full i picknick och sedan fortsätta ungefär två-tre kilometer till spårslut.
Idag provade jag på något nytt också. Orvar är ju inte så pigg på att spåra andra än mig så idag lät jag Madde gå bakom mig. På så sätt följde han ju både mig och någon annan. Det gick toppenbra men jag ska låta spåret ligga och dra lite längre nästa gång. Idag låg det bara en och en halv timma och det var uppenbart att det var rätt brett (inte så konstigt, vi var ju två stycken som hade klampat fram där) för han sig-sackade sig fram ganska ordentligt genom hela spåret. Jag ska även försöka få med mig någon som han inte känner nästa gång.
Delar med mig av några av de fina vyerna från spårningen.
Sverige är VACKERT!
När jag gick spåret själv efteråt för att plocka åt mig markeringarna kunde jag inte låta bli att klättra upp i farfars jakttorn (skuggan). Där skulle jag kunna tänka mig att sitta och mysa i gryningen och hoppas på en skymt av en älg eller två.
Vi hann med en snabbvisit hos Kerstin och Conny också och Iris skötte sig fint i skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar