Jag har tappat min förlovningsring! I två veckor har jag gått omkring med en ständig känsla av att ha glömt något jätteviktigt och det håller på att driva mig till vansinne. Vi har beställt nya men det blev lite krångel med beställningen och gravyrerna så det har tagit lite tid men i slutet av nästa vecka borde de vara redo för oss. Hemma är det rätt lugnt, då tänker jag inte på det så mycket men så fort jag går ut genom dörren känns det som om jag är mer eller mindre naken. Som om jag har glömt att sätta på mig byxor...
Och underkläder.
Alex tredje och sista gerbil drog vidare till osthimlen förra veckan. De ska ju helst inte leva själva och Roffe dog ju för ett par månader sen så jag har en teori om att Roger dog för att han var ensam och deprimerad efter att ha förlorat brorsan (som han själv bet ihjäl?).
Så i helgen när Alex sov hos Ida åkte jag och Nicklas iväg och hämtade hem denna lilla tös.
Hon heter Fanny och är någon sorts Rysk/Sibirisk dvärghamster.
Hon är inte alls lika atletisk som gerbilerna var så vi behöver inget lock på buren. Det är perfekt för då kan pojken sköta om henne själv. Han är väldigt duktig på att ta hand om henne varje dag och det är ett väldigt bra sätt för honom att tagga ner några hekto och lära sig att vara försiktig.
Hon är sjukt söt och väldigt trevlig att ha och göra med så det kan nog bli riktigt bra det här.
Orvar är sämre igen.
Tanken på hans hälsa mindfuckar mig ordentligt och jag är i lite lätt obalans just nu.
Jag har jobbat förmiddag den här veckan så Orvar har inte fått riktigt samma mängd promenader som han brukar och nu har han svullnat upp lite runt haserna igen. Han är lite stelare än vanligt också. Nu ska vi öka på antalet promenader så att han får röra sig oftare och mer varierat för att hålla leder och muskler i trim. Lugna, korta promenader på så mycket mjukt underlag som möjligt är planen så får vi se hur han svarar på det.
Andra som träffar honom tycker mest att han har blivit lugnare och trevligare men vi som känner honom ser ju att han inte mår riktigt bra... det skär i hjärtat. Vi ger det några dagar och ser om det blir bättre annars får det bli en ny tripp till Vet.
Det går ju lite upp och ner. Han har bra dagar och dagar som är jobbigare. Så länge de bra dagarna väger över och de dåliga dagarna inte innebär mer smärta än att han fortfarande har livsglädje och gnista kvar så kämpar vi på men vi börjar förbereda oss på att vår resa börjar närma sig sitt slut. Förhoppningsvis kan vi räkna tiden som är kvar i år men han ska inte behöva lida sig fram, en dag i taget, bara för att vi inte kan släppa taget.
Men hur fattar man det beslutet? Hur kan vi egentligen veta hur ont han har? Han kanske lider jättemycket redan nu även fast han inte visar det så mycket? Vart drar man gränsen? Hur vet man att det är dags att ta det sista avgörande beslutet? Hur gör man för att inte dra ut på det för länge genom att bara avvakta ett par dar till? Exakt när ska det vara nog? Exakt när kliver man över gränsen mellan hållbart och ohållbart? När är det för tidigt och när har man väntat för länge?
Och de svåraste frågorna av alla:
Hur fattar man beslutet att det är dags för ens bästa vän att dö?
Hur fattar man det beslutet åt någon som inte kan tala för sig själv?
Med Max var det lättare. Med Max gick det fort. Med Max klev vi över gränsen mellan hållbart och ohållbart med jättekliv på bara några timmar.
Men hur vet man när man snuddar vid den hårfina gränsen när det är så utdraget och går så sakta? Och Orvar som är så tapper, han visar sällan hur illa det verkligen är.
Jag hoppas att det beslutet ligger långt fram i tiden men hur man än vänder och vrider på det så är chansen att han kommer att få dö av ålder istället för sina problem ytterst liten och den tanken mindfuckar mig rejält för jag kommer aldrig någonsin bli redo att ta farväl av min älskade, älskade vän...
.jpg)
