Valpsjuka

Jag har precis kommit hem från valpkursen och lider av svår valpsjuka - igen. Det är ju bara att inse att det är ett tillstånd som kommer att drabba mig hårt en gång i veckan tills den här kursen är avslutad. Men då kommer valpsjukan förmodligen att vara så inbiten att den kommer att sitta i tills jag skaffar mig en egen. Valparna är ybersöta och det är underbart att se deras utveckling. När man bara ser dem en gång i veckan kan man se varenda centimeter de har skjutit iväg och alla framsteg som alla ekipagen gör - även om de inte märker det så mycket själva.

En sak som jag har lärt mig om mig själv under den här kursen är att jag tycker att de lugna 'lätta' hundarna nästan är lite tråkiga. Men de där yrvädren med tio tusen ton energi är helt enkelt underbara. Känslan när hunden lägger all den där sprakande energin på föraren och bara väntar på att få hitta på någonting - vad som helst, gör mig alldeles knäsvag. Ja, det är sant. Jag blir helt lycksalig bara av att se den magin, tänk då att få jobba med den. Orvar och Caro är ju precis likadana och det ät någonting med den mentaliteten som tar mig med storm. När man själv är tvungen att jobba, verkligen jobba för att hänga med i hundens utveckling både fysiskt och mentalt. Det blir aldrig långsamt eller tråkigt och man är hela tiden tvungen att använda hjärnan för att ligga på en nivå så ger hunden någonting som den verkligen får ut nåt av, för att hela tiden ligga ett steg före. De hundarna behöver ofta också extra vägledning i att varva ner och slappna av och av någon anledning älskar jag den biten också. Att hitta en balans som fungerar för att hunden ska få ge utlopp förr all energi, få utmanas mentalt och ändå kunna slappna av och varva ner. Det är svårt och fantasin sätts på prov. Man utmanas hela tiden till att utvecklas själv.
Nu har jag ingenting emot lugnare hundar heller men jag personligen finner det inte lika stimulerande att jobba med tonvikt på att hela tiden försöka få igång gnistan och motivera en 'slö' hund gör mig nästan lite slö själv. Jag gillar fart och fläkt helt enkelt och dras nog till mina likasinnade :)

En annan sak som gör mig sådär jätteglad är när ekipagen lyckas. När man ser dem kämpa med någonting speciellt och så plötsligt trillar poletten ner och bitarna börjar falla på plats så att framstegen börjar visa sig. Både hundar och förare blir så glada och stolta och jag står där som en lycksalig hönsmamma och fånler. Att få vara med och ta del av folks framsteg och lycka är helt enkelt så jävla kul!