Knäppa hundar. Bus & Tokigheter

Jag tänkte dela med mig av några av alla dessa kort som man samlar på sig genom åren. De där korten som man inte kan göra sig av med bara för att de är så skojiga eller påminner om något speciellt men som är så fula så att de ändå aldrig används till någonting och sällan visas upp.

Jag utfärdar en varning för dålig kvallité då några av bilderna är uppemot tio år gamla och har tagits med molikameror av så  dålig kaliber att det är ett under att de fick kallas kameror.

Det här med att sova i sängen:

Max och jag sov bokstavligt talat i hög från och med första natten tillsammans. Han tog med sig sovstilen från valplådan och plötsligt sov jag bättre än någonsin.

Men när Nicklas kom in i bilden, allergisk och inte helt förtjust i att bilda hög i sömnen, började rutinerna sakta ändras. När vi väl flyttade ihop var hunden inte välkommen i sängen under fästingsessongen (fast det farsan inte vet något om lider han ju inte av, hihi) och trängdes Max för mycket åkte han ner (då gick han runt och lade sig på min sida så fick jag trängas med Nicklas för mig kunde han ju inte skicka ner :D ).

När Nicklas väl somnade så sov han
verkligen. Så då passade vi på, som sagt;
det han inte visste något om led han ju
inte av ;)

Ibland fick Max för sig att visa Nicklas att
det faktiskt hade varit Max som hade första
tjing på vår säng från början och att han
var rätt storsint som lät Nicklas sova där.

Orvar har aldrig varit speciellt förtjust i att sova i sängen. Fast det har ingenting med själva sängen att göra, egentligen tycker han mycket om att sova i sängen. Det är den där delen med att trängas som han inte är så förtjust i (till Nicklas stora förtjusning). Där hardet alltså varit lätt att införa hundförbud i sängen, till en viss del. Så fort vi stänger ytterdörren är han nämligen blixtsnabb med att bädda ner sig i våran säng. Japp, verkligen bädda ner sig.

Men han hade ju inte överdrivet
 bråttom ner igen :)

Tagen på bar gärning när vi kommit
 hem någon gång.

Och så var det det där med hundar i möblerna:

Våra hundar har alltid varit välkomna i möblerna - så länge de går med på att flytta sig när vi ber dem. Återigen hade nog Max en aning för mycket friheter och tog det där med möblerna en liten aning längre än vad som kanske är helt normalt.

Att hunden åt med oss vid matbordet
var inga konstigheter alls.

Och det var något som Smilla var blixtsnabb
med att ta efter när hon var hos oss.

Sen var det det där med att försöka få andra att roa en...

...och att roa sig själv när det misslyckas:

För att inte tala om lyckan när man hittar någon som aldrig säger nej och alltid har mer godis än man orkar äta:

Och så har vi alla dessa roliga miner:

  Tuppjuck:

Och en del knäppa idéer:

Så här ser det ofta ut när Orvar vaknar plötslig av något ljud eller om någon råkar nämna kvällsmat, frukost, köttbullar, godis, skogen, gå ut eller något annat lika livsviktigt när han ligger och sover.

Fettischer:

Orvar tycker att det är något extra speciellt med att öppna paket. Sina egna paket, andras paket och paket som egentligen inte alls är paket - alla är lika skojiga.

Innan vi fick Orvar trodde jag bara att hundar grävde ner sina ben på film. Typ Pluto och den där lilla svarta i Lady & Lufsen.

Men uppenbarligen finns det riktiga hundar som gör det också, och det är väldigt noga att ingen ser vad man gör. Om någon ser en får man börja om från början.

 Det är tråkigt att Max aldrig fick träffa Alex och att Alex inte fick chansen att växa upp med Max.

Men Orvar tar på sig rollen som storebrorsa med glans. Alla dessa mindre önskvärda egenskaper som folk trodde skulle bli ett problem när vi fick barn... Men Orvar är ju inte dum heller, han fattar ju att det är stor skillnad på stora, framfusiga människor och hans egen lilla valp till brorsa.

 Och faktiskt så finns det ju en hel del fördelar med att ha en lillebror.

Jag minns när vi fick den ljusa idén att köpa välling till Alex (fråga mig inte varför). Han hatade det men Orvar var överförtjust.

Och jag kommer nog aldrig att glömma Lonja. Tösen som trivdes alldeles utmärkt i väskan när världen kändes lite för stor.