Jag har då hållit på och tagit körkort sen jag var sexton... Nu är jag tjugosex. Det går sådär va. Jag tycker helt enkelt att det är sååå jävla tråkigt.
Det går i perioder, ibland kör jag mycket och sen går det en lååång tid när jag inte kör alls. Så varje gång jag börjar igen får jag nästan börja från början. Sen hjälper det ju inte att jag inte är i sådär jättestort behov av ett. Fagersta är ju inte direkt stort. Jag går dit jag vill och i våras lyxade min man till det lite för mig och skaffade Maggan (cykeln). Jag tycker om att gå och det är ju inte så att varken Alex eller Orvar klagar på en promenad. Och ska vi handla eller åka någon stans tillsammans så kör ju Nicklas.
Jag kan i ärlighetens namn inte minnas att jag någonsin verkligen önskat att jag hade körkort. Jag har önskat att jag kunnat åka bil någon gång när det har varit brutalt fulväder eller när jag har fryst arslet av mig halvvägs hem någon gång. Men jag har aldrig önskat att jag haft körkort (vad jag kan minnas).
Sen har vi det där med teorin... Jag har ju aldrig varit något jättefan av att plugga. Faktiskt så har jag sjukt svårt att ta in information bara av att läsa mig till den (såvida det inte är något jag verkligen är intresserad av) och att körkortsteorin är i samma tråkighetsklass som matte för mig underlättar ju inte direkt.
Man kan säga att min körkortsfilosofi alltid har låtit ungefär såhär: Visst, jag skulle gärna ha ett körkort - om någon gav det till mig, men jag är inte beredd att jobba för ett.
Men nu sen Orvar blev sjuk har jag faktiskt önskat ett par gånger att jag hade ett körkort. Nicklas tycker ju inte sådär jättemycket om att hänga på BK (han är lika uttråkad där som jag är på hans biljippon) och Orvar kan inte längre cykla eller gå ut för att träna och sedan ta sig tillbaka igen. Det är alldeles för mycket för hans leder. Och dessutom är det lite besvärligt att böka med skjuts fram och tillbaka till valpkursen.
Så då skulle det ju vara bra att ha ett. Och för BK skulle det faktiskt vara värt att kämpa lite. Men inte allt för mycket...
Så för ett tag sedan kläckte Sara en idé för mig. Något som jag aldrig ens har kommit på tanken att fundera över men som skulle passa mig så himla bra. Varför har lag inte tänkt på det förut? Varför tar jag helt enkelt inte bara körkort för automat?
Det gör ju inte teorin lättare men det blir ju inte riktigt lika mycket kämpande i alla fall. Det är ju bättre att bara kunna köra automat än inte alls. För ska jag fortsätta såhär så har jag redan gett upp för länge sen.
Så nu ska vi byta bil. Volvon ska bort och vi ska istället välkomna en trevlig automat till familjen. Jag ska härmed börja övningsköra igen och för första gången på vääääldigt länge är jag faktiskt ganska peppad (så peppad jag nu kan bli över bilar).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar