Har tillbringat hela dagen med att ligga medvetslös på soffan. Nej okej, nu överdrev jag en aning - jag har legat på soffan och önskat att jag var medvetslös. Mensvärkarna från helvetet har kommit på sin obligatoriska månadsvisit och plågar vettet ur mig. Har spytt ett par gånger men däremot har jag kommit på vad svimningarna beror på så nu vet jag hur jag ska undvika det i alla fall. Jag är så korkad som inte har kopplat det tidigare...
Så idag och i morgon kommer det inte att hända mycket här hemma. Nicklas kommer hem och räddar Alex och Orvar från tristressen när han slutar så då ska jag försöka passa på sova lite om jag har sån tur att det lugnar ner sig en liten stund. Båda två har varit otroligt snälla och medgörliga hela dagen, mina underbara grabbar.
Hoppas att det värsta hinner ge med sig innan valpkursen imorgon kväll bara...
Lycklig förtidspensionär på godisjakt i skogen.
Förutom det har Orvar fått börja röra sig lite mer igen och han är överlycklig. Vi har börjat så smått att öka på längden på pensionärspromenaderna och lägga in några korta sträckor med rask promenad lite här och där. Vi håller oss till skog eller blandat skog asfalt för att han ska få gå så mjukt som möjligt men ändå få lite omväxling. Jag får fortfarande hålla igen honom en hel del och några så energiexplotioner verkar oundvikliga, jag är faktiskt lite orolig att han ska skada sig när han börjar fara runt men nu när han får röra sig lite mer börjar det även bli lättare att få honom att kunna koncentrera sig mentalt och lägga in lite lydnad, följsamhet, nosövningar och annan hjärngympa så det känns som om vi är på väg mot en lite, lite ljusare framtid. Hans svullnad verkar ha lagt sig och han rör sig lättare än på länge - på både gott och ont, det är ju underbart att han inte verkar ha ont men nu när han inte har ont längre och dessutom är som en uppdämd fors av energi är det desto svårare att få honom att hålla sig lugn. Jag tar det väldigt, väldigt försiktigt än så länge för att inte rusa fram för fort bara för att han verkar bättre. Jag får hålla tillbaka mig själv lika mycket som jag får hålla tillbaka honom för helst av allt skulle vi båda bara vilja rusa iväg, hals över huvud och aldrig stanna upp igen. Men hittills verkar vår strategi fungera bra, ingen stelhet eller hälta har visat sig de senaste dagarna trots att vi har ökat på aktiviteterna.
En skitig hund är en lycklig hund :D
Sjukgymnasten har ju rått oss till att hålla våra promenader på runt fem - sex kilometer max (på mjukt underlag), även sen när han blir bättre och hellre ta tre - fyra såna rundor om dagen än att lägga på längd och fart. Så det kommer att bli ungefär maxlängd på hans promenader för resten av livet vilket är tråkigt. Men jag försöker att tänka att det betyder ju inte att vi inte kan vara utomhus. Det blir ju svårare i vinter när det blir kallt och måste hållas i rörelse för att hålla musklerna varma men annars är det ju inget som hindrar oss från att hitta på lite lugnare saker utomhus hela dagarna så länge vädret tillåter. Det är en stor omställning för oss båda och min fantasi ställs på ordentliga prov nu men snart får vi nog lite mer kläm på vår nya situation. Så länge han mår bra och inte har ont så får resten bli som det blir.
Till helgen har jag i alla fall tänkt att prova på en femkilometersrunda i skogen, i pensionärslunk naturligtvis, om vädret tillåter och Orvar fortfarande svarar fint på de rundor vi tar nu.
Men lössläpp får ta och vänta ett tag till för än så länge vågar jag inte. Han har alldeles förmycket överskottsenergi än och risken för att han exploderar av lycka är ungefär lika med hundra procent säker.
De där smygkilona som kom krypande när vi slutade träna regelbundet så plötsligt har också börjat ge med sig i takt med att vi rör oss lite mer igen. Så nu har jag börjat öka på maten en liten aning mer för jag vill ju inte att det ska gå för fort och att han ska tappa för mycket. Men det gäller ju att ha i åtanke att våra aktivitetspålägg också resulterar i mer godis och belöningar. Det är en fin balansgång det här men det känns som att vi är på rätt spår i alla fall.
Han svarar fortfarande fint på Rimadylen och har inte visat några magbesvär alls vilket är skönt men det betyder inte att det inte dyker upp något senare. Många hundar kan tydligen gå på Rimadyl i veckor och till och med månader innan magen säger ifrån. Men än så länge går det ju bra i alla fall och på torsdag ska vi börja halvera dosen så det känns väldigt bra hittills.
Nu ska jag masa mig upp och fixa lite mat åt Junior så att han är matad och klar när Nicklas kommer hem för att ta med honom ut på äventyr.
Värkarna verkar börja lugna ner sig en aning också så jag kanske kan få lite skriva gjort utan att spy på datorn. Det skulle vara helt awesome!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar