Det här med körkortet då...

Jag har då hållit på och tagit körkort sen jag var sexton... Nu är jag tjugosex. Det går sådär va. Jag tycker helt enkelt att det är sååå jävla tråkigt.
Det går i perioder, ibland kör jag mycket och sen går det en lååång tid när jag inte kör alls. Så varje gång jag börjar igen får jag nästan börja från början. Sen hjälper det ju inte att jag inte är i sådär jättestort behov av ett. Fagersta är ju inte direkt stort. Jag går dit jag vill och i våras lyxade min man till det lite för mig och skaffade Maggan (cykeln). Jag tycker om att gå och det är ju inte så att varken Alex eller Orvar klagar på en promenad. Och ska vi handla eller åka någon stans tillsammans så kör ju Nicklas.
Jag kan i ärlighetens namn inte minnas att jag någonsin verkligen önskat att jag hade körkort. Jag har önskat att jag kunnat åka bil någon gång när det har varit brutalt fulväder eller när jag har fryst arslet av mig halvvägs hem någon gång. Men jag har aldrig önskat att jag haft körkort (vad jag kan minnas).
Sen har vi det där med teorin... Jag har ju aldrig varit något jättefan av att plugga. Faktiskt så har jag sjukt svårt att ta in information bara av att läsa mig till den (såvida det inte är något jag verkligen är intresserad av) och att körkortsteorin är i samma tråkighetsklass som matte för mig underlättar ju inte direkt.
Man kan säga att min körkortsfilosofi alltid har låtit ungefär såhär: Visst, jag skulle gärna ha ett körkort - om någon gav det till mig, men jag är inte beredd att jobba för ett.
Men nu sen Orvar blev sjuk har jag faktiskt önskat ett par gånger att jag hade ett körkort. Nicklas tycker ju inte sådär jättemycket om att hänga på BK (han är lika uttråkad där som jag är på hans biljippon) och Orvar kan inte längre cykla eller gå ut för att träna och sedan ta sig tillbaka igen. Det är alldeles för mycket för hans leder. Och dessutom är det lite besvärligt att böka med skjuts fram och tillbaka till valpkursen.
Så då skulle det ju vara bra att ha ett. Och för BK skulle det faktiskt vara värt att kämpa lite. Men inte allt för mycket...
Så för ett tag sedan kläckte Sara en idé för mig. Något som jag aldrig ens har kommit på tanken att fundera över men som skulle passa mig så himla bra. Varför har lag inte tänkt på det förut? Varför tar jag helt enkelt inte bara körkort för automat?
Det gör ju inte teorin lättare men det blir ju inte riktigt lika mycket kämpande i alla fall. Det är ju bättre att bara kunna köra automat än inte alls. För ska jag fortsätta såhär så har jag redan gett upp för länge sen.
Så nu ska vi byta bil. Volvon ska bort och vi ska istället välkomna en trevlig automat till familjen. Jag ska härmed börja övningsköra igen och för första gången på vääääldigt länge är jag faktiskt ganska peppad (så peppad jag nu kan bli över bilar).

Knäppa hundar. Bus & Tokigheter

Jag tänkte dela med mig av några av alla dessa kort som man samlar på sig genom åren. De där korten som man inte kan göra sig av med bara för att de är så skojiga eller påminner om något speciellt men som är så fula så att de ändå aldrig används till någonting och sällan visas upp.

Jag utfärdar en varning för dålig kvallité då några av bilderna är uppemot tio år gamla och har tagits med molikameror av så  dålig kaliber att det är ett under att de fick kallas kameror.

Det här med att sova i sängen:

Max och jag sov bokstavligt talat i hög från och med första natten tillsammans. Han tog med sig sovstilen från valplådan och plötsligt sov jag bättre än någonsin.

Men när Nicklas kom in i bilden, allergisk och inte helt förtjust i att bilda hög i sömnen, började rutinerna sakta ändras. När vi väl flyttade ihop var hunden inte välkommen i sängen under fästingsessongen (fast det farsan inte vet något om lider han ju inte av, hihi) och trängdes Max för mycket åkte han ner (då gick han runt och lade sig på min sida så fick jag trängas med Nicklas för mig kunde han ju inte skicka ner :D ).

När Nicklas väl somnade så sov han
verkligen. Så då passade vi på, som sagt;
det han inte visste något om led han ju
inte av ;)

Ibland fick Max för sig att visa Nicklas att
det faktiskt hade varit Max som hade första
tjing på vår säng från början och att han
var rätt storsint som lät Nicklas sova där.

Orvar har aldrig varit speciellt förtjust i att sova i sängen. Fast det har ingenting med själva sängen att göra, egentligen tycker han mycket om att sova i sängen. Det är den där delen med att trängas som han inte är så förtjust i (till Nicklas stora förtjusning). Där hardet alltså varit lätt att införa hundförbud i sängen, till en viss del. Så fort vi stänger ytterdörren är han nämligen blixtsnabb med att bädda ner sig i våran säng. Japp, verkligen bädda ner sig.

Men han hade ju inte överdrivet
 bråttom ner igen :)

Tagen på bar gärning när vi kommit
 hem någon gång.

Och så var det det där med hundar i möblerna:

Våra hundar har alltid varit välkomna i möblerna - så länge de går med på att flytta sig när vi ber dem. Återigen hade nog Max en aning för mycket friheter och tog det där med möblerna en liten aning längre än vad som kanske är helt normalt.

Att hunden åt med oss vid matbordet
var inga konstigheter alls.

Och det var något som Smilla var blixtsnabb
med att ta efter när hon var hos oss.

Sen var det det där med att försöka få andra att roa en...

...och att roa sig själv när det misslyckas:

För att inte tala om lyckan när man hittar någon som aldrig säger nej och alltid har mer godis än man orkar äta:

Och så har vi alla dessa roliga miner:

  Tuppjuck:

Och en del knäppa idéer:

Så här ser det ofta ut när Orvar vaknar plötslig av något ljud eller om någon råkar nämna kvällsmat, frukost, köttbullar, godis, skogen, gå ut eller något annat lika livsviktigt när han ligger och sover.

Fettischer:

Orvar tycker att det är något extra speciellt med att öppna paket. Sina egna paket, andras paket och paket som egentligen inte alls är paket - alla är lika skojiga.

Innan vi fick Orvar trodde jag bara att hundar grävde ner sina ben på film. Typ Pluto och den där lilla svarta i Lady & Lufsen.

Men uppenbarligen finns det riktiga hundar som gör det också, och det är väldigt noga att ingen ser vad man gör. Om någon ser en får man börja om från början.

 Det är tråkigt att Max aldrig fick träffa Alex och att Alex inte fick chansen att växa upp med Max.

Men Orvar tar på sig rollen som storebrorsa med glans. Alla dessa mindre önskvärda egenskaper som folk trodde skulle bli ett problem när vi fick barn... Men Orvar är ju inte dum heller, han fattar ju att det är stor skillnad på stora, framfusiga människor och hans egen lilla valp till brorsa.

 Och faktiskt så finns det ju en hel del fördelar med att ha en lillebror.

Jag minns när vi fick den ljusa idén att köpa välling till Alex (fråga mig inte varför). Han hatade det men Orvar var överförtjust.

Och jag kommer nog aldrig att glömma Lonja. Tösen som trivdes alldeles utmärkt i väskan när världen kändes lite för stor.

Förbannade hund att skrämma livet ur mig!

Idag har vi en 'snickardag' här hemma. Vi ska snickra ihop lite fönsterluckor, lampor, hyllor och grejer så vi har varit i garaget och mätt upp och sågat plank på förmiddagen. Eftersom Telia ska vara hemma hos oss och installera grejer hela dagen så fick Orvar följa med. Han satt i bakluckan fast vi hade honom kopplad så att han inte skulle hålla på att hoppa ut och in hela tiden med tanke på bakbenen men att vi ändå skulle kunna ha luckan öppen så att han fick ordentligt med luft och fick känna att han var med. Att ha honom inne i garaget bland spik, sågar och alla Nicklas biljox kändes inte helt idealiskt nämligen.
Då plötsligt vädrar han lite i luften och sen far han ut ur bakluckan som om han käkat raketbränsle till frukost. Läderhalsbandet snäppte till och gick av mitt på och så försvann han som ett svart sträck över tomten. Han sprang rakt över vägen, förbi tre hundar av olika ras och storlek och satte kurs rakt mot en stor svart hund med en liten kvinna i kopplet. Kvinnan blev arg (men inte ens hälften så arg som jag skulle ha blivit i hennes ställe och jag medger att jag förtjänade mycket värre än jag fick), hennes hund uppförde sig exemplarisk (tack och lov), Orvar hälsade väluppfostrat (Ööööh, vad hände där liksom?? Måste vara första gången någonsin?) och jag var livrädd och skakade av adrenalinchocken men maskerade det bästa jag kunde (inte jättebra men tillräckligt). Ungefär tre sekunder efter att Orvar börjat nosa den andra hunden i rumpan var jag där och fick bort honom. Han var lite grinig på mig men väldigt fjäskig mot den andra hunden.
Jag bad om ursäkt ungefär tusen gånger på tusen olika sätt och förklarade vad som hade hänt och bad om ursäkt ännu mer. Då började kvinnan be mig om ursäkt för att hon hade blivit så arg och förklarade att hon blev så rädd då det inte var hennes hund och tiken dessutom löpte. Jag förklarade att jag inte alls behövde en ursäkt och att jag hade slagit ihjäl mig om jag var hon. Jag sa att jag också hade blivit jätterädd då det hör till de yttersta ovanligheterna att Orvar inte hatar andra hundar så det hade kunnat gå riktigt illa men hon behövde ju i alla fall inte vara rädd för oönskade valpar för Orvar har inga kulor kvar.
Vilken tur att det gick bra för oss alla! Tiken verkade inte bli rädd utan såg ut tycka att uppmärksamheten var rätt trevlig. Men jag skäms något fruktansvärt mycket!

Förbannade hund! Slita av halsbandet för en löptik, läderhalsbandet som dessutom inte var tunt heller...
Nu när chocken och adrenalinrushen har lagt sig är jag lite orolig för att han har skadat sig. Jag har känt och klämt och han verkar inte ha ont eller så men vi kommer att hålla honom under ordentlig uppsikt den närmaste tiden. Dels för att hålla koll så att han inte skadade sig, dels för att det inte ska upprepas. Nu har det ju bara hänt en enda gång men det var ordentligt läskigt ändå.

Nicklas har just ringt på en annons om ett par hundgrindar men det var ingen som svarade så vi testar om en stund igen.

Valpsjuka

Jag har precis kommit hem från valpkursen och lider av svår valpsjuka - igen. Det är ju bara att inse att det är ett tillstånd som kommer att drabba mig hårt en gång i veckan tills den här kursen är avslutad. Men då kommer valpsjukan förmodligen att vara så inbiten att den kommer att sitta i tills jag skaffar mig en egen. Valparna är ybersöta och det är underbart att se deras utveckling. När man bara ser dem en gång i veckan kan man se varenda centimeter de har skjutit iväg och alla framsteg som alla ekipagen gör - även om de inte märker det så mycket själva.

En sak som jag har lärt mig om mig själv under den här kursen är att jag tycker att de lugna 'lätta' hundarna nästan är lite tråkiga. Men de där yrvädren med tio tusen ton energi är helt enkelt underbara. Känslan när hunden lägger all den där sprakande energin på föraren och bara väntar på att få hitta på någonting - vad som helst, gör mig alldeles knäsvag. Ja, det är sant. Jag blir helt lycksalig bara av att se den magin, tänk då att få jobba med den. Orvar och Caro är ju precis likadana och det ät någonting med den mentaliteten som tar mig med storm. När man själv är tvungen att jobba, verkligen jobba för att hänga med i hundens utveckling både fysiskt och mentalt. Det blir aldrig långsamt eller tråkigt och man är hela tiden tvungen att använda hjärnan för att ligga på en nivå så ger hunden någonting som den verkligen får ut nåt av, för att hela tiden ligga ett steg före. De hundarna behöver ofta också extra vägledning i att varva ner och slappna av och av någon anledning älskar jag den biten också. Att hitta en balans som fungerar för att hunden ska få ge utlopp förr all energi, få utmanas mentalt och ändå kunna slappna av och varva ner. Det är svårt och fantasin sätts på prov. Man utmanas hela tiden till att utvecklas själv.
Nu har jag ingenting emot lugnare hundar heller men jag personligen finner det inte lika stimulerande att jobba med tonvikt på att hela tiden försöka få igång gnistan och motivera en 'slö' hund gör mig nästan lite slö själv. Jag gillar fart och fläkt helt enkelt och dras nog till mina likasinnade :)

En annan sak som gör mig sådär jätteglad är när ekipagen lyckas. När man ser dem kämpa med någonting speciellt och så plötsligt trillar poletten ner och bitarna börjar falla på plats så att framstegen börjar visa sig. Både hundar och förare blir så glada och stolta och jag står där som en lycksalig hönsmamma och fånler. Att få vara med och ta del av folks framsteg och lycka är helt enkelt så jävla kul!

Nya förutsättningar - Nya rutiner - NYA TAG

Det har inte hänt så mycket spännande här på sista tiden. Det känns som att det har varit stiltje i precis allting. Vi har mest koncentrerat oss på att få in nya bra rutiner och vänja oss vid de nya förutsättningarna.

En bra sak med allt det här är att vi har fått in riktigt bra matrutiner för Orvar. Nu när han ska 'banta' och ha både medicin och kosttillskott har alla blivit delaktiga i hans diet och allt runtomkring. Tidigare har han fått frukost efter att vi har ätit (allt mellan 05.00 och 10.00) och kvällsmat efter Att Alex har lagt sig runt halv sju -halv åtta ungefär. MEN nu när han får medicin vill jag ge honom så regelbundet som möjligt, jag vet inte om det har någon egentlig inverkan men det känns bättre i alla fall. Så nu har vi alla bättre koll på hela matproceduren och till och med Alex har stenkoll på när Orvar ska ha mat och hur mycket han ska ha av mat, medicin och kosttillskott.
Orvar har dessutom blivit mycket mer lyhörd gentemot Alex sen Han blev delaktig i hela matproceduren. Jag tror att han börjar se pojken lite mer som en resurs och det är ju toppen! Ett perfekt läge att  utnyttja och låta Alex få vara med och träna lite mer med Orvar.
Alex har vuxit flera mentala decimeter med kunskaperna och sina uppgifter kring matrutinerna. Han har blivit betydligt lugnare och säkrare i hanteringen av Orvar över lag och det märks tydligt på utvecklingen i deras samspel att det här var en riktigt bra vändning för dem. Nu har de plötsligt fått nytta av varandra.
Jag skäms lite över att jag inte har tänkt på det tidigare utan att Orvar skulle behöva bli sjuk för att jag skulle komma på tanken att lägga om de rutinerna och inkludera Alex i dem. Å andra sidan är det ju bättre sent än aldrig. Nu ska jag även se över våra andra vardagliga rutiner och se hur jag kan inkludera Alex i dem och även förbättra vissa saker. Det är konstigt hur invand och delvis mentalt blind man blir efter ett tag... Men nu har jag fått en kalldusch och den tänker jag ta vara på.

Vi har ökat på aktiviteterna lite och han verkar inte ta skada av det.
Han får en lugn morgonpromenad med dikessniffande och rastning som prio ett. Vi passar även på att finslipa lite hund och personmöten när tillfälle ges.
Sen får han en längre runda på ca fem kilometer i varierat tempo där vi även passar på att slipa på lite olika moment, göra några skojiga nosövningar och trix.
Utöver det slänger vi in lite olika saker beroende på tid och väder. Skogspromenader 'offroad' för att bygga lite muskler och förbättra koordination och balans. Det är ett bra sätt att låta honom använda även de små muskelgrupperna och att få honom att röra sig lite mer utan att överanstränga sig eller 'explodera'.
Vi har gjort någon försiktig vända i sandtaget. Långsamt upp och sig- sackat ner. Bara ett par vändor upp och ner med ordentlig uppvärmning och nervarvning. Jag var lite osäker på om det var för tidigt för det men han var lycklig och verkade inte bli stel eller få ont efteråt så det är nog lugnt.
Och nu när vi har semester har han fått följa med oss på lite småturer när vi har åkt någonstans.

Vi har även börjat träna in ett ovillkorligt stopp och finslipar på uthålligheten och störningarna i stanna.

And I am back in the game!

När smärtan släppte i natt somnade jag som en klubbad valross och sov så himla skönt. Eller ja, jag tror i alla fall att jag sov skönt. Först låg jag och vände och vred på mig och försökte hitta en skön ställning, sen hittade jag en som funkade utan att jag ville ta livet av mig och sen vaknade jag. Utvilad, glad och jämförelsevis smärtfri. De här dagarna är underbara! Dagarna när det äntligen börjar släppa. Det känns lite om jag kan tänka mig att det måste kännas att få slippa ut ur fängelse.

Jag är visserligen fortfarande lite mörbultad här och där men det kan jag leva med.

Dessutom kom jag på att det är fredag i morgon också. Vi jobbar ju sista passen i morgon båda två sen går vi på en veckas semester.Den veckan som det var meningen att vi skulle tillbringa i GBG området men som inte blev av. Killarna åker iväg och byter bil så jag och Orvar blir ensamma hela helgen. Det är tråkigt att vi inte kan följa med när vi ändå är lediga allihop. Men så är det, killarna kommer ju hem igen på lördag eller söndag och då har vi ju en hel vecka på oss att hitta på skojigheter. Lugna skojigheter som får lov att anpassas efter Orvar såklart.

Men nu i helgen får Orvar och jag ta och rå om varandra. Jag får nästan lite panik vid tanken på en hel helg ensam och ledig och Orvar får inte överansträngas. Så vad ska jag göra hela dagarna då?? Caro kan jag ju inte heller låna för han är ju också ur funktion för tillfället. Jaja, vi ska i alla fall passa på att känna oss för lite med några nya småövningar och någon lite längre pensionärslunk. 

Självförakt DELUX & Två nya karaktärers födelse.

Just precis nu är valpkursen i full gång ute på BK och här sitter jag, nerbäddad i fåtöljen och mensvärkarna från helvetet har dessutom fått sällskap av huvudvärken från Tartaros. Ja, det är ett jävla gnäll på mig idag. Jag känner mig så sjukt vek och självföraktet hänger tätt just nu. Jag menar... varenda kösnmogen kvinna i hela världen har ju mens, men inte spyr de som kalvar och ligger halvt avlidna i två dagar för det!? Jag menar på allvar, har jag verkligen så himla låg smärttröskel?? Jag klarade ju av att föda barn utan problem! Eller ja, det gjorde ju ont som fan och jag var läskigt nära på att slå till barnmorskan rakt i ansiktet vid ett tillfälle men ändå. Jag fixade det utan bedövning och under hela förvärkarna väntade jag på att det skulle börja göra riktigt, riktigt ont men det gjorde det inte... fören det var för sent. Jag trodde att jag var rätt tålig ändå. Men ändå blir jag totalt, fullkomligt knockad av mina egna hormoner två dagar i månaden... Dåligt Nettan, dåååligt! Och jag kan ju tillägga att om någon annan där ute har förbannat ont när de har mens och någon säger att det blir bättre efter att man har fått barn så ljuger dom för det är inte alls säkert!

Nicklas kom i alla fall hem som en frälsare och räddade oss allihop lite grann efter jobbet. Som den superhjälte han är, min man. Först fick Orvar komma ut en sväng. Han var överlycklig och efter det kunde han finna ro igen. Sen tog han med sig Alex bort till Almvägen 34 så att han fick härja av sig ordentligt. Pojken blev överlycklig och jag fick lida ifred och slippa ha dåligt samvete över att jag är världens tråkigaste mamma. Dessutom fyllde han på förrådet med mjölk till mitt te innan han stack iväg. Ibland undrar jag om jag verkligen förtjänar den mannen, han står alltid ut med mina konstigheter utan att klaga. Jag skulle helt enkelt inte fungera utan honom. Det vore nog en bra ide att komma ihåg att låta honom höra det när han kommer hem ikväll.

This is where the magic happens. Just precis i detta ögonblick.

Jag har försökt få en del skriva gjort mellan varven också. I de små uppehållen mellan de värsta värkarna. Vi upptäckte ett en ganska stor del i kapitel tio kändes helt fel så det var en hel del som rök och som nu ska skrivas om. Det är på gång och känns bra så det var nog helt rätt beslut i alla fall. Två nya karaktärer har blivit födda också. Det var spännande! 

"£?+#"!&%!!!

Nu tycker jag ordentligt synd om Alex och Orvar för jag är helt enkelt skittråkig att umgås med. Jag börjar faktiskt ledsna på mig själv. Det är ju en jävla lättnad att veta att det kommer att ha gett med sig till imorgon i alla fall men valpkursen ikväll är nog bara att glömma... 

Magont och lite uppdatering på Orvarfronten.

Har tillbringat hela dagen med att ligga medvetslös på soffan. Nej okej, nu överdrev jag en aning - jag har legat på soffan och önskat att jag var medvetslös. Mensvärkarna från helvetet har kommit på sin obligatoriska månadsvisit och plågar vettet ur mig. Har spytt ett par gånger men däremot har jag kommit på vad svimningarna beror på så nu vet jag hur jag ska undvika det i alla fall. Jag är så korkad som inte har kopplat det tidigare...
Så idag och i morgon kommer det inte att hända mycket här hemma. Nicklas kommer hem och räddar Alex och Orvar från tristressen när han slutar så då ska jag försöka passa på sova lite om jag har sån tur att det lugnar ner sig en liten stund. Båda två har varit otroligt snälla och medgörliga hela dagen, mina underbara grabbar.
Hoppas att det värsta hinner ge med sig innan valpkursen imorgon kväll bara...

Lycklig förtidspensionär på godisjakt i skogen.

Förutom det har Orvar fått börja röra sig lite mer igen och han är överlycklig. Vi har börjat så smått att öka på längden på pensionärspromenaderna och lägga in några korta sträckor med rask promenad lite här och där. Vi håller oss till skog eller blandat skog asfalt för att han ska få gå så mjukt som möjligt men ändå få lite omväxling. Jag får fortfarande hålla igen honom en hel del och några så energiexplotioner verkar oundvikliga, jag är faktiskt lite orolig att han ska skada sig när han börjar fara runt men nu när han får röra sig lite mer börjar det även bli lättare att få honom att kunna koncentrera sig mentalt och lägga in lite lydnad, följsamhet, nosövningar och annan hjärngympa så det känns som om vi är på väg mot en lite, lite ljusare framtid. Hans svullnad verkar ha lagt sig och han rör sig lättare än på länge - på både gott och ont, det är ju underbart att han inte verkar ha ont men nu när han inte har ont längre och dessutom är som en uppdämd fors av energi är det desto svårare att få honom att hålla sig lugn. Jag tar det väldigt, väldigt försiktigt än så länge för att inte rusa fram för fort bara för att han verkar bättre. Jag får hålla tillbaka mig själv lika mycket som jag får hålla tillbaka honom för helst av allt skulle vi båda bara vilja rusa iväg, hals över huvud och aldrig stanna upp igen. Men hittills verkar vår strategi fungera bra, ingen stelhet eller hälta har visat sig de senaste dagarna trots att vi har ökat på aktiviteterna.

En skitig hund är en lycklig hund :D

Sjukgymnasten har ju rått oss till att hålla våra promenader på runt fem - sex kilometer max (på mjukt underlag), även sen när han blir bättre och hellre ta tre - fyra såna rundor om dagen än att lägga på längd och fart. Så det kommer att bli ungefär maxlängd på hans promenader för resten av livet vilket är tråkigt. Men jag försöker att tänka att det betyder ju inte att vi inte kan vara utomhus. Det blir ju svårare i vinter när det blir kallt och måste hållas i rörelse för att hålla musklerna varma men annars är det ju inget som hindrar oss från att hitta på lite lugnare saker utomhus hela dagarna så länge vädret tillåter. Det är en stor omställning för oss båda och min fantasi ställs på ordentliga prov nu men snart får vi nog lite mer kläm på vår nya situation. Så länge han mår bra och inte har ont så får resten bli som det blir.
Till helgen har jag i alla fall tänkt att prova på en femkilometersrunda i skogen, i pensionärslunk naturligtvis, om vädret tillåter och Orvar fortfarande svarar fint på de rundor vi tar nu.
Men lössläpp får ta och vänta ett tag till för än så länge vågar jag inte. Han har alldeles förmycket överskottsenergi än och risken för att han exploderar av lycka är ungefär lika med hundra procent säker.

De där smygkilona som kom krypande när vi slutade träna regelbundet så plötsligt har också börjat ge med sig i takt med att vi rör oss lite mer igen. Så nu har jag börjat öka på maten en liten aning mer för jag vill ju inte att det ska gå för fort och att han ska tappa för mycket. Men det gäller ju att ha i åtanke att våra aktivitetspålägg också resulterar i mer godis och belöningar. Det är en fin balansgång det här men det känns som att vi är på rätt spår i alla fall.

Han svarar fortfarande fint på Rimadylen och har inte visat några magbesvär alls vilket är skönt men det betyder inte att det inte dyker upp något senare. Många hundar kan tydligen gå på Rimadyl i veckor och till och med månader innan magen säger ifrån. Men än så länge går det ju bra i alla fall och på torsdag ska vi börja halvera dosen så det känns väldigt bra hittills.

Nu ska jag masa mig upp och fixa lite mat åt Junior så att han är matad och klar när Nicklas kommer hem för att ta med honom ut på äventyr.

Värkarna verkar börja lugna ner sig en aning också så jag kanske kan få lite skriva gjort utan att spy på datorn. Det skulle vara helt awesome!

Ett litet ihopplock från de senaste dagarna.

 Hittade de här härliga bilderna på Nicklas och Vilmer.

Jag fick ju vårkänslor tidigt i år. Tror att jag plockade fram blomlådan och köpte frön som skulle planteras redan i slutet av februari. Sen hände det inget mer. Den där sorgliga lådan har hängt på balkongen med bara jord i, hela sommaren. I våras någon gång åkte en sån där vindsnurra som Alex köpte på en marknad, ner där i och några veckor senare slängdes ett par myggljus i men annars har den gapat tom och öde i flera månader. Men nu i helgen hände det grejer! Då köpte jag ljung på jobbet så nu, lagom tills balkonghängsvädret börjar ge sig, är den äntligen lite tillpiffad. Bättre sent än aldrig :D

På vägen hem från affären idag hittade Alex en sån här skönhet. Jag hade fel inställningar på telefonen så bilderna jag tog blev... mindre bra. Så jag snodde en bild på en likadan från google.

Min lilla fegis börjar tuffa till sig lite. Han gnäller fortfarande som en liten tjej men man kan ju inte kasta sig in i det tuffa livet hur brutalt som helst heller så vi börjar så smått med lite hederlig trädklättring.

GRATTIS!! På födelsedagen Pappa/Morfar/Svärfar!!

Hoppas att din dag har varit alldeles underbar.

Här är tårtan som Alex gjorde till dig. 

Marängbotten och gräddglass med krossad choklad toppad med grädde, smält choklad och olika (väldigt noga utvalda) sorters strössel.

Jag berättade för Alex att morfar fyller år idag. Då skulle han bestämt göra en tårta, för det ska man ju ha när man fyller år.

Sen gick det upp för pojken att morfar bor jättelångt bort och inte kunde komma hit och äta upp tårtan så då ville han ge den till faster Elin. 'För hon tycker ju om prinsesströssel'. Då blev det så. Har Alex bakat en tårta (nästan helt själv) så får Alex bestämma vad vi ska göra med den. Så vi var lite busiga och åkte till faster Elin, faster Henrik och kusinerna, fast det egentligen var för sent, och avnjöt denna härliga glasstårta sådär på kvällskvisten - Till Morfars och Faster Elins ära :) 

Valpkurs, lektion nr.2 avklarad utan missöden.

Valparna blir bara finare ju mer man lär känna dem och valpsjukan gnager mig hårt. Ju mer jag ser dem jobba och utvecklas (ja de utvecklas otroligt snabbt) ju mer vill jag ha en egen att jobba och utvecklas med. MEN den här gången ska jag hålla känslorna i schack och tänka logiskt så jag får hålla mig, minst tills i vår. Just nu ska vi fokusera på att få in lite vana på alla nya rutiner med Orvar och koncentrera oss på att få läget under så mycket kontroll som bara möjligt innan vi ger oss i kast med nya utmaningar. Men sen så.. 
Lyckades få ett nytt praktmyggbett i pannan idag igen. Och ett strax under ögat, det ser ut som om jag har åkt på stryk.
I morgon ska vi åka ut till klubben en sväng så att Orvar får komma ut lite för det blev inget idag.

Överskottsenergi & Målkänningar

Orvar är verkligen rastlös nu. Det märks tydligt att han har ordentligt med myror i kroppen. Den drastiska minskningen på fysisk aktivitet gör sig ordentligt påmind vid det här laget och de som säger att det går att åtgärda med mental träning känner helt enkelt inte min hund och har aldrig träffat någon som liknar honom. Visst, mentala övningar gör det hela lite lättare och fungerar i viss mån men problemet är att han har väldigt svårt att fokusera hjärnan när kroppen spritter som om den var en skakad colaflaska. Jag har till exempel alltid haft som rutin att cykla eller gå ut till brukshundklubben när vi ska träna för att kunna få så bra koncentration som möjligt på planen. Det har fungerat utmärkt och de gånger vi av någon anledning har åkt bil ut har skillnaden varit avsevärd - så pass tydlig att folk reagerar och säger "Jaha, ni har åkt bil idag?" och ler överseende. Det ska bli skönt när vi kan börja röra oss lite mer men det får dröja minst en vecka till. För tillfället fortsätter vi med pensionärspromenaderna.

En annan sak som han lider illa av är att matransonerna, till följd av den minskade aktiviteten, har blivit betydligt mindre. Och att jag numera har blivit stenhård med att Junior inte får sticka till honom sina halvätna mackor och kvarblivna matrester längre - vilken anses som både barnaga och djurplågeri av AD och HD. Det är inte fören nu jag har upptäckt hur mycket smågrejer vi egentligen sticker till honom. Det har ju inte gjort någonting tidigare men nu gäller det att tänka sig för tills vi har hittat en bra balans. Extrakilon och artros är ju en ordentligt dålig kombination och nu jobbar vi på att få bort de två kilona som har kommit krypande när vi tappade balansen mellan motion och mat när han blev dålig.

Idag ska jag ut och ha valpkurs igen och jag tänker åka ut lite tidigare och låta Orvar få känna av stämningen lite och göra några lätta moment. Han kommer förmodligen att ha huvudet bland molnen och hjärnan fylld av lyckorus så speciellt mycket diciplin räknar jag ju inte med men han kommer nog att bli väldigt glad i alla fall.

Och efter lunch tänker jag ta med mig AD och HD bort till hundrastgården ett tag. Då kan Junior få klättra på stenar och Orvar kan få strosa runt och lukta på gofläckar ett tag medan jag passar på att få lite skriva gjort.

Nu har vi nått fram till en stor punkt i vårt skrivande. När det senaste kapitlet blev klart förändrades allt. Plötsligt börjar slutet på boken göra sig påmint och nu ligger en stor del av koncentrationen på att förbereda inför slutet. Klara ut vissa trådar, lite smått inleda några av de trådar som kommer att gå genom bok två och tre, ge läsarna några svar som kommer att leda till ännu fler frågor och börja bädda för den första delfinalen. Finalen som kommer att vara avgörande inför fortsättningen. Nu kan vi börja vädra första delmålet helt enkelt - att få det första utkastet klart. Första halvlek innan första delmålet är planerat att avklaras inom de två kommande veckorna om inte någonting stort dyker upp emellan.

Det är läskigt, spännande och alldeles underbart!

Nu händer det grejer!

En typisk dag på kontoret. Te och Varma Koppen-soppor är en klar livlina under den här resan.

Boktips (fast jag har inte läst den själv än)

Aveline Johansson, 22 år, lever med ett hjärta skört som glas. Det stillasittande livet har gjort henne till en enstöring som umgås mer med rollkaraktärerna i sina böcker än med verkliga vänner. Men efter att ha råkat höra ett samtal mellan sina föräldrar, ett samtal hon vet att hon aldrig borde ha hört, förändras hela livet. Plötsligt befinner hon sig på flykt med den enda personen som vet vem och vad hon egentligen är. Men kan hon lita på Billy? Eller är hon i större fara med än utan honom?

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=918701503X

Min kollega led av absolut bokbrist och råkade snubbla över den här boken i ren desperation. Hon rekommenderade den varmt till mig och då vi har väldigt liknande smak på läsning litar jag helt och fullt på hennes omdöme. När jag sen kollade upp den på Adlibris blev jag lite besviken, den beskrevs inte alls på ett sätt som får mig att vilja kasta mig över den ögonblickligen. MEN den länkade sidan med en annan recension fångade upp mig igen och därmed får den här boken en given plats på min lista över böcker som ska läsas. Den hamnar rätt högt upp till och med. Två andra saker som verkligen tilltalar mig är att den är 662 sidor lång (jag gillar böcker som inte tar slut i samma ögonblick som man öppnar dem) och den är planerad som en triologi (jag gillar även när historien inte tar slut bara för att boken gör det, fler böcker gör att man kommer närmare karaktärerna och får ett större djup i handlingen).

Plockade med citaten från Adlibris som fångade mig och bifogar länken till sidan de kommer ifrån:

"Halvblod" är den första delen i en vampyrtriologi som tar med dig på en hisnande resa mellan gott och ont. Men vad är egentligen vad?

"Jag älskar hur Sofie Johansson suddar vid gränserna för gott och ont och hur Aveline tillåts gå över dem vid upprepade tillfällen."

Helena Hagelin, Fiktiviteter http://www.fiktiviteter.se/

http://www.fiktiviteter.se/2011/11/30/halvblod/

Nya täcket och en snabb lägesrapport.

Hihi, han ser för skojig ut. Det ser rätt fånigt ut att ha täcke på en så stor, 'välpälsad' hund när det inte ens är särskilt kallt ute. MEN vad gör man inte? Blir han blöt så blir han kall och blir han kall så blir både muskler och leder stelare = skaderisken ökar och allt förebyggande vi håller på med försvåras. Dessutom har han väldigt snedfördelad underull. Det är ju ingenting som syns men om man börjar pilla på honom märks det tydligt. Han har nämligen nästan ingen underull alls på ryggen men en hel massa (och nu snackar vi så mycket att det växer ut över täckhåren) bak på låren. Han har även en hel del på bogen och fram på bringan. Så om det regnar rinner det rätt igenom pälsen in till huden på ryggen och rinner utmed hela kroppen och kyler ner honom rejält. Så detta täcke var verkligen värt pengarna.

Medicinen verkar ha gjort lite nytta nu. den enda reaktionen man får om man känner på de onda ställena på haserna nu, är att han 'glappar till' någon sekund i andningen.

Han äter både medicin ock kosttillskott utan problem också. Tabletten tuggar han glatt i sig och när vi tar fram kosttillskotten dreglar han av förväntan trotts att de stinker så illa att jag inte kan förstå hur han ens vill komma i närheten av dem. Fast det är väl så; snusk för oss människor är ofta väldigt delikat för en hund.

Massagen börjar också ge resultat. Han har mjuknat upp en hel del och de flesta knutarna är nästan helt utbakade. Men vi har en del jobb kvar ändå.

Vi hade ju planerat att åka till GBG nu i September. Det har varit planerat i över ett år nu... Vi har tagit semester och allt. Min svåger fyller nämligen 30 år och det skulle vara så kul att vara där och fira honom. Men nu när Orvar är dålig får den resan lov att bli inställd. Vi kan inte lägga över ansvaret med medicinering, massage och strategiskt upplagd träning på hundvakt i en vecka. Dessutom skulle resan krocka med tidpunkten för ändring av dosen på medicinen och då måste vi hålla koll på hur han reagerar på förändringarna. Sen ska träningen trappas upp lite mer i samma veva och det är inte heller något jag vill lägga i händerna på hundvakterna, den biten vill jag vara med på själv så att jag han se hur han svarar på övningarna.

Det är jättetråkigt... Men vad gör man?

Skenet bedrar, vilken luring!

Om ni brukar åka förbi Almvägen 34 vet ni att det brukar se ut ungefär såhär på uppfarten. Men skenet kan bedra....

För i garaget bor numera denna dam... 

Mannen i huset har skaffat sig en ny älskarinna och frun i huset ser inte ut att klaga.

Första åkturen med 'den andra kvinnan'.

Och frugan är inte sen med att hjälpa till att skjuta på.

Haha okej, nu är det slut med sjuk humor.

Henrik verkar nöjd och Nicklas säger att de där saabarna är rätt dyra, även i det där skicket så Henke verkar ha gjort ett kap ändå. Och den kan nog bli rätt frän när den är klar.

Tro det eller ej men senare på kvällen hoppade faktiskt motorn igång. Jag vet inte hur mycket eller lite övertalning hon krävde men jag tycker ändå att det är bra jobbat av en tjej utan röv.

Den lättaste flytten jag någonsin har varit med om.

Idag flyttar vi in Ida i sin nya lägenhet. Säkert sjuttio meter ska hon flytta, om man räknar med trapporna upp och ner så det är inte sådär jättejobbigt. För mig är det faktiskt inte jobbigt alls för jag sitter hemma i min fåtölj och pillar på datorn medan pastan kokar upp och köttfärsåsen står och puttrar. Jag var supersnabb med att erbjuda mig att inta utfodringstjänst medan de andra kånkar möbler. Så när allt det tyngsta är avklarat och folket är matat ska jag hjälpa till med fingörat. Man får väl inte vara dum heller. Och ja, de får äta på plast och papper för är inte så sugen på att diska idag heller.

Naturligtvis hängde jag med till IKEA i alla fall. Sånt är ju kul! Vi spenderade inte många hundralappar den här gången. Första gången någonsin som vi kommer ut därifrån utan att ha med oss halva butiken ut. En liten fåtölj till Alex, ett litet bort dill honom, nya långskaftade skedar (för våra har försvunnit helt mystiskt) och ett gosedjur åt Alex.

Ida däremot, handlade en hel del. Fast det kanske inte är så konstigt.

Den enda anledningen till att Alex ens går med till att följa med till IKEA är för att vi alltid lovar honom att han ska få köpa ett gosedjur och leka en stund på barnavdelningen. Denna tvättäkta IKEAkanin har officiellt blivit döpt till Hare-skutt.

Kolla den här vackra synen! Hösten börjar synas nu!