Mycket nytt att tänka på.

Nu ska Orvar gå på medicin tills... ja så länge det behövs. Först full dos i två veckor sen minskar vi ner till halva. Därefter får vi köra lite på känn och minska lite allteftersom han känns bättre men öka på igen om han blir sämre. Vissa hundar går på medicin hela livet och några klarar sig delvis utan. I alla fall i perioder men eftersom artros är en kronisk inflammation i leden kommer han aldrig att bli helt bra och risken för att han kommer att bli sämre med åren är rätt så säker. Så med största sannolikhet kommer han att behöva medicin hela livet, åtminstone till och från. Dessutom kommer han att få kosttillskott också, tur att han tycker att dom smakar godis för han kommer att få dras med dom för resten av livet också.
Eftersom han har haft ont i haslederna har han felbelastat hela kroppen under flera månaders tid. Han har försökt belasta bakdelen så lite som möjligt vilket har gjort att han är för klent musklad bak och har överbelastat musklerna i framkroppen. Så nu ska vi massera och massera så att han mjuknar till ordentligt i hela kroppen, men huvudsakligen fram eftersom det är där han är som mest stel.
Så fort inflamationen ger med sig lite i haserna så att han inte har ont längre ska vi försiktigt börja träna upp musklerna i bakkärran och försöka komma åt att stärka även alla små muskelgrupper som man inte kommer åt riktigt utan lite lirkande.
Vi kommer även att lägga lite extra energi på att förbättra balans och koordination för att minska skaderisken.
För tillfället är det vanliga promenader, gärna i skogen och på mjuka,lite ojämna underlag som står i fokus. Dels för att få bort de där två extrakilona han har lagt på sig nu när vi inte har kunnat träna som vanligt, dels för att hålla musklerna och grundkonditionen i så bra trim som möjligt. Annars blir det mest hjärngympa och lite lätta lydnadsmoment så att han inte blir helt galen av tristress. Ska åka ut till klubben och träna lite lätt någon dag, då kommer han att bli glad och planen är ju mjuk och bra.
Vi måste även komma ihåg att hålla honom torr och varm! Jag köpte ett tunt regntäcke åt honom här om dagen. Ett Hurrta. Det är hur bra som helst, sitter som gjutet och täcker även hela magen - ett stort plus! Det var dyrt men absolut värt vartenda öre. En bild kommer imorgon.

Veterinärbesöket.

Det var som jag trodde, Orvars problem sitter bakändan. Höftledsdyplasi och hasledsartros blev diagnosen. Ryggen är i alla fall hel och fin, tack och lov.
Så nu går han på medicin på obestämd framtid (så länge det behövs, för alltid om det vill sig illa) och kosttillskott. Han är ordinerad helvila från alla ansträngande aktiviteter tills den värsta inflammationen har gett med sig och ska masseras ut ordentligt och regelbundet. Naturligtvis ska han fortfarande röra sig men med ordentlig måtta och under kontrollerade former. När inflammationen börjar ge med sig är det korta promenader (ca 5 km), muskla upp bakhalvan, koordination och balansövningar som gäller.
Det blir lite omställning för oss alla och det tar nog ett litet tag innan vi får ordentlig kläm på allting men det ska nog gå bra. Det kunde ju ha varit betydligt värre! Inga operationer är nödvändiga och jag upptäckte det riktigt tidigt så nu är ju chanserna för att han ska hålla sig i relativt bra form länge rätt bra i alla fall.
Nu är det ett kvällspass på Lidl och en ordentlig natts sömn som gäller!

Anabolastinna Tjenobylmygg & söta valpar.

Just hemkommen från BK. Jag gjorde ju min debut som hjälpinstruktör idag och det gick väl ungefär som förväntat. Jag blev en aning nervös när det var ett par timmar kvar och duschade Orvar för att fördriva tankarna (och för att slippa skämmas allt för mycket hos veterinären i morgon).
I bilen ut fick jag lite lätt panik och undrade vad fan jag höll på med!? Jag kan ju ingenting om själva träningen när det gäller hund! Ja visst, jag har väl gått ett par valp och allmänlydnadskurser, men sen då? Nej, inte mycket... Normal vardagslydnad, javisst men det har ju liksom stannat upp där, jag har ju provat mig fram till det mesta jag kan. Hur ska jag kunna hjälpa till att lära ut någonting som jag själv inte är 100% säker på? Och valprelaterat dessutom, det är ju över sex år sen jag hade en valp sist!
Paniken släppte i samma ögonblick som jag klev ur bilen men nervositeten hängde kvar ett tag och det var en liten incident av okontrollerat babbel när jag skulle presentera mig för kursdeltagarna. Jag är verkligen sjukt obekväm i klassrummet - även när jag sitter framför 'klassen' uppenbarligen... Det är något jag måste ta tag i om jag ska göra allvar i planerna på att utbilda mig till instruktör.
Men så fort vi klev ut på apellplanen slappnade hela jag av och allt flöt på precis som det skulle. Jag kommer att lära mig så sjukt mycket av det här! Och fördelen med att jobba så nära två riktigt duktiga instruktörer är ju obetalbar! Jag ska suga åt mig så mycket jag bara kan!
Och så var det ju det här med valpkurs. Det var ju rätt lätt att komma av sig och bara stirra på de små undren när de tultade runt i gräset och upptäckte världen med stora ögon. Jag drabbades hårt och brutalt av valpsjuka delux. Så jag tvingar mig själv att fortsätta tänka: nästa sommar... (Istället för: nu,nu,nu.) 
Det gick bra och jag klarade mig undan utan några större missöden. Men jag glömde en viktig sak: Myggorna ute på BK är anabolamygg som härstammar från Tjenobyl. kolla in praktbettet jag fick mitt i pannan. Läckert... :D

Nu börjar lyckan över att ha klarat av upptakten utan några jättemissar övergå i nervositet inför veterinärbesöket imorgon bitti. Jag önskar så att det gör ont att problemen inte är jättestora och relativt lätta (och billiga) att åtgärda eller i alla fall lindra. Så nu håller vi tummarna!

Instabil Much?

Man skulle kunna kalla mig skapligt instabil just nu. Hade jag varit sexton år hade det här varit helt normalt men tjugosex...?

Ödet verkar inte inse att jag inte har klivit över trettioårsstrecket än. Det verkar ha otroligt bråttom med att trycka på mig grej efter grej. Man skulle ju kunna tro att det hade vett nog att låta svullnaden efter det ena slaget hinna lägga sig lite innan det pucklar på en igen men det var tydligen en naiv tanke. Det är tur att jag har en stabil man som kan pussla ihop mig med jämna mellanrum :D

Just nu sitter jag och väntar på att det ska bli dags att trampa iväg till jobbet för personalmöte. Ja, jag vet... varför gick jag upp så tidigt att jag måste sitta och fördriva tiden klockan fem på morgonen? Men faktiskt så har jag inte ens gått och lagt mig än... Eller ja, horisontellt läge - Check! Sömn - under working progsess. Jag kommer förmodligen att domna av på soffan när jag kommer hem.

Nu har HÖSTEN kommit till mig!!!

Vaknade orimligt tidigt i morse och fick det mesta av dagens göromål fixade innan klockan hann bli halv sex ens.

Så vid halv sex tog jag och Orvar morgonpromenaden och upptäckte att det inte ens var fem plussgrader ute! Frisk luft och frost! UNDERBART!

Annars går allt mer eller mindre segt här hemma. Vi har varit sjuka och börjar nu komma ikapp med allt efter att ha legat på latsidan hela förra veckan.
Nicklas och Alex har hunnit med en snabbvända till Hudik i helgen för att fixa lite med gammelbilen inför försäljningen och hämta hem gammelmormor.

Igår var jag ute på BK och tittade på Madde och Caro när de hade kurs. Det känns helt fel att åka ut dit utan Orvar, som att gå till lekparken utan barn liksom... Men just nu får Orvar nöja sig med vanliga pensionärspromenader, någon lat skogspromenad, hjärngympa, lite vardagslydnad och någon vända till badstranden när vädret tillåter. Vi håller lite låg profil tills vi vet vad som är fel på honom. Jag vill ju inte förvärra något innan vi vet hur illa det är och hur mycket fysisk ansträngning som är okej.
Madde och Caro var i alla fall jätteduktiga. Caro är verkligen en fröjd för ögat när poletten trillar ner och han lägger fokus på Madde. De har båda utvecklats något enormt under det här året!

Jag fick även ett samtal och en förfrågan om ifall jag fortfarande är sugen på att gå som hjälpinstruktör. Ja naturligtvis är jag det! Så min debut som hjälpinstruktör börjar med en valpkurs imorgon. Spännande! Fast lite läskigt också...

Veterinärtid på torsdag.

Har fått en tid hos vet. till Orvar nu!
Faktiskt så ska jag testa ett helt nytt ställe som jag aldrig har hört talas om tidigare. I Västerås. De verkar ha allt som jag vill ha på samma ställe. Det är en liten klinik med några olika veterinärer med olika specialinriktningar, en sjukgymnast, en 'tandläkare', en ögonkonsult, röntgen, rehab, ultraljud och möjlighet att utföra de flesta operationer. Samtalet ingav en bra magkänsla så vi får väl se. Det är lite läskigt att inte ha några omdömen alls att gå på men å andra sidan kan det vara en väldigt bra sak att komma dit med öppna ögon och kunna göra en bedömning helt på egna grunder.
Och att jag inte har hört talas om dem tidigare kan ju mycket väl bero på att jag aldrig har varit intresserad av någon annan veterinär än Torkel. Jag har varit på Strömsholms någon gång när det har varit akut på jourtid då det alltid går att få tag på dem och till Avesta någon gång när Torkel inte har gått att få tag på men annars har jag varit rätt så insnöad så vi får väl se vart denna nya erfarenhet tar oss... Men jag hoppas naturligtvis att de är bra!
Vi lyckades få en tid när tandläkare, veterinär och sjukgymnast kunde närvara samtidigt! Perfekt!
Det ska bli skönt att få tänderna fixade samtidigt som vi gör utredningen om artrosen, två flugor i en smäll och lite mindre stress för Orvar.
Jag hoppas att de är lugna och fina med honom. Mitt lilla hjärta...

Jag är helt säker på att det är någonting som inte står rätt till så jag hoppas att de hittar felet och att det finns en lösning som gör att han kan leva vidare utan smärta och problem i många år till. Han förtjänar många lyckliga år till.

Men hur vi än vänder och vrider på det så är det ju rätt så uppenbart att vi inte kan hålla samma takter som tidigare. Längre turer på cykel och riktigt långa promenader kommer ju med all säkerhet att uteslutas helt.
Vi får väl se hur domen lyder och vad åtgärderna blir men det känns som att de där planerna på en hund till plötsligt ligger lite närmare i tiden än om ett par år i alla fall... Det kliar redan i fingrarna på mig. Nästa sommar kanske...

Magsjuka & Artros?

I morse när jag och Orvar var ute på en snabb morgonpiss i skogen hittade jag GULD. Skogen verkar ha exploderat nu. Jag fick ge mig när fickorna blev så fulla att kantarellerna började ramla ur och jag insåg att Nicklas skulle komma försent till jobbet. Men om jag är i skick när Nicklas kommer hem ska jag ta med mig Orvar ut i skogen och rensa mina bästa ställen innan någon annan hittar dem. Någon som är plocksugen och inte är rädd för ormar och eventuell magsjuka? Hör av dig i så fall! (Jag behöver en hjälte/hjältinna i ormskogen.)

Sen årsskiftet har ju Orvar lätt blivit stel och någon gång även lätt halt efter lite hårdare fysiska träningspass eller längre promenader. Jag har inte tänkt så noga på det, jag blir ju också lite lätt stel ibland och Orvar blir ju inte yngre direkt. Men ju mer jag har tänkt på det, ju konstigare har det verkat - han är ju ändå inte ens sju år än. Sju år är väl ingen ålder på en vältränad, pigg och frisk hund? Så jag har kollat runt lite och fått tipset om att kolla upp så att han inte har artros.

Så nu ska det bokas en tid för en ordentlig genomgång. Ska passa på att få in höft/armbågsröntgen, en ordentlig hälsoundersökning, vaccination och tandstensskrapning på en och samma gång så vi får allt avklarat i ett svep. Det kommer att svida i plånboken men det kommer att kännas jäkligt skönt efteråt.

 Kolla in dom här liljorna då! Fina eller hur? De slår ut några i taget och har nu stått i konstant blom sedan i torsdags förra veckan och det finns fortfarande en massa knoppar kvar. De kommer från Lidl naturligtvis! :D

Alex debut i att vara ensam hemma.

Så var det dags igen då, Alex är magsjuk. Tempen far upp och en som en studsboll med koncentrationssvårigheter. Pojken vill kräkas hela tiden men kan inte och magkvallitén behöver vi ju inte ens gå in på... Så det ser ut att bli några tråkiga dagar till här hemma framöver. Så jag beställer fulväder och höstmys.
Och jag som skulle träffa Sandra i morgon...

Jag borde ha hunnit med en hel jävla del idag. Bland annat att jobba de sista tre timmarna av mitt kvällspass men eftersom det visade sig vara magsjuka så är jag inte så välkommen på jobbet just nu. Dessutom har jag varit helt sjukt slö hela dagen så jag har inte gjort någonting annat än att pyssla om Junior, mata oss, ge Orvar någon piss och suttit nerbäddad med datorn medan Alex har kollat på tv och sovit om vart annat.

Jag måste passa på att skryta lite också. Vi tog sovmorgon idag och vaknade inte fören vid halv tio -tio någon gång, låångt efter att Nicklas hade åkt till jobbet och alltså upptäckte alldeles för sent att det rådde brist på både Alvedon och mobilpengar hemma. Så vad gör man med en sjuk fyraåring hemma? Jo, jag bäddade om Junior i soffan, ställde fram ett stort glas kall cola, satte på bästa barnprogrammen och plockade fram en skål full med choklad, platsade Orvar på sovrummet och ställde grinden för (för säkerhetsskull, jag ville inte lämna Alex helt utan vakt men inte riktigt heller lämna dem helt ensamma hemma bara sådär). Sen gav jag Alex stränga order om att stanna i soffan, låta Orvar vara och absolut inte öppna dörren för någon sen sprang jag till Servus och köpte mobilpengar och flytande Alvedon. Sju minuter senare stod jag utanför dörren igen och tänkte att jag måste testa grabben så jag vet om jag vågar göra om det igen om det skulle behövas någon gång. Så jag ringde på dörren - nervös som tusan. Orvar börjar som väntat skälla och efter några sekunder hör jag Alex: "Orvar, ligg."
Orvar tystnar sånär som på ett par små gruffanden. Ännu några sekunder senare kikar pojken ut genom brevlådan och säger: "Min mamma kommer snart, du får vänta där. Jag vill vara ifred för jag är sjuk." Sen försvann han igen. Orvar gav ifrån sig ett varningsskall till och tystnade.
Han kan vara duktig ibland, våran grabb :) Och Orvar gjorde ett bra jobb han med!

Jag är en sån jävla mes...

Det har varit dåligt med hundrelaterade inlägg på sista tiden. Det beror på att vi inte har haft så mycket spännande för oss. Vi har jobbat, Nicklas har varit i Holland och Alex har varit sjuk så det har mest blivit soffmys och vardagliga promenader. Trist men så är det ibland. Trisstressen börjar hänga tät här hemma med andra ord.

Idag blir det i alla fall jobb och dagis så nu händer det i alla fall någontng. Det blir kort arbetsvecka den här veckan; tisdag och onsdag eftermiddag det är allt så förhoppningsvis blir det lite mer action den här veckan än den förra.

På tal om action förresten, Igår kollade vi på The Hunger Games. Den har fått mycket bra kritik och böckerna ska tydligen vara helt sjukt bra så jag har velat se den ända sen den kom på bio. Inte så mycket att jag har gått och tänkt på det men när den har kommit på reklam har jag liksom hajat till och tänkt att; Just det, den skulle jag ju se ju. Och igår lånade vi den:

MEN den var ju så sjukt läskig! Jag är en sån jävla mes när det gäller tv! (Jag kan inte kolla på tv utan att leva mig in till 100%, jag grinar skrattar, skäller på rollfigurerna och tappar all verklighetsuppfattning - en riktig mardröm att ha med sig på bio med andra ord.) Den var inte speciellt blodig eller ens otäck så, men den var så sjukt... spännande och jag klarar inte av att inte veta vad som ska hända. En film är alltid bäst när man har sett den minst en gång tidigare så man faktiskt vet när det är dags att blunda eller passa på att gå på toaletten.

Men den var bra och jag tror ju helt klart att böckerna är bättre så nu har jag en ny serie att lägga på min boklista för hösten och vintern:

1. Först ska jag ta och masa mig igenom den där boken jag lånade av Johanna. Den är seg men jag kommer inte att kunna släppa den om jag inte tar mig igenom den.

2. Starcrossed och Dreamless. Starcrossed har jag läst förut men det var länge sen och på svenska (Helena) så jag tänker ta och läsa den på engelska också för jag tror att den är betydligt bättre i orginalversionen. Och sen ska jag sluka fortsättningen på både svenska och engelska.

3. The Golden Lily och The Indigo Spell. Naturligtvis. Två olästa böcker av min favoritförfattare så det är ju givet. Men dessa ska jag njuta av och läsa när jag verkligen har tid.

4. The Hunger Games - alla böckerna. (Jag är inte helt säker på hur många de är men jag tror att det är tre?)

Listan kommer förmodligen att växa men hösten har ju knappt börjat än och vintern är ju lång :)

Alex om Decibel:

Alex undrade vad pappa gör när han är borta så länge så jag visade honom en video på youtube från ett tidigare år med lite musik och lite vimmel.
Alex kollade med förtjusning och när det var slut tittade han på mig och utbrast:
"Men mamma, dom där människorna är ju alldeles galna! Kommer pappa också att vara sådär knäpp när han kommer hem?"

Här befinner sig min man just nu

Foto från Google

I Holland på en festival för dunka-dunka musik. Säkert helt jävla amazing om man inte avskyr musiken :)

Så nu är det rätt tomt här hemma.

Junior svajar fram och tillbaka i feber så det händer ju inte direkt mycket skoj här. Lite flytande Ipren håller febern i schack och han är snorig som tusan, fast bara när han ska sova, annars är han rätt så pigg. Men vi håller oss inne och sysselsätter oss med lite allt möjligt smått och gott.

Våran lilla 180säng blir alltid så gigantisk när Nicklas är borta, även fast jag försöker fylla upp den med både unge och hund. Och vad trist det blir att laga mat... Ja, det mesta blir ganska tråkigt när han är borta faktiskt.

MEN jag hoppas att han har sjukt kul! Det är hans festivaloskuld som ryker nu och jag hoppas att han har the time of his life där nere. Att han blir aprak, glömmer bort att han hatar att dansa, hoppar bungyjump och blir så hög på adrenalin att han går på lyckorus i minst en vecka efter att han har kommit hem. Åh ja, jag hoppas att han njuter av musiken också, fast inte så mycket att jag blir tvungen att leva med den för resten av livet :D

Bara han kommer hem lycklig, välbehållen och utan några större men är jag nöjd. Jag ler vid tanken på hur kul han förhoppningsvis har just i detta ögonblick och mitt ego längtar tills på Söndag natt när jag får krama honom igen.

En ganska (O?)vanlig lördag.

 Jag duschade Orvar igår morse. Han blev frisläppt ur badrummet ungefär två sekunder innan jag blev klar och gick ut, då möttes jag av den här synen. Han hittar sällan på riktiga bus nuförtiden men det betyder inte att jag har glömt bort att det oftast betyder trubbel när han ser ut sådär.

Ögonblicket efter förstod jag varför han såg ut som han gjorde:

Vi har varit en snabbis vid Landsberget och utkiksplatsen också.

Nästan alla vågade sig en bra bit upp i tornet men jag höll mig till tryggheten på marken tillsammans med Jenny och Orvar.

Ida, Nicklas och Alex vågade sig hela vägen upp. Min fega lilla pojk! Han som är så rädd för allt som alla andra tycker är kul men dit upp kom han minsann utan problem.

Jag önskar att jag inte var så feg för den här synen hade jag gärna velat se med egna ögon.

Junior börjar bli sjuk också.

Jag har ju gått och väntat på att den bomben ska smälla och nu har alltså nedräkningen börjat. Så nu återstår det bara att se hur stor själva smällen blir. Har vi riktig, riktig tur så slocknar stubinen innan gnistan når hela vägen fram, någon gång ska ju vara den första. Eller?

(Och så har vi varit och kollat på hemligheter, eller snarare en stor hemlighet, också. Vi får väl se hur det hela utvecklar sig.)

FBK, kusinbus & FREDAGSMYS!

Idag tog vi oss faktiskt ut till brukshundklubben. Det gick lite sådär. Alex tjatade hål i huvudet på gubbarna som var där. Orvar ville ha ihjäl en BC och var allmänt vimsig men annars så.

Vi hann med en snabb promenad i skogen och hittade ett omkullfallet träd.

Junior var överlycklig och sjukt imponerad.

Senior grävde ner sig i mossan och svalkade av sig efter cykelturen.

Vi hann vara där i ca 40 minuter innan vädret började pissa på oss.

Vi har hunnit med att busa lite med kusinerna också.

Och hemmagjord pizza.

FREDAGSMYS!

HAHA! Ett sånt där ögonblick...

Igår hade jag ett sånt där ögonblick när munnen kastar ur sig någonting utan att över huvud taget överlägga med hjärnan först:
Jag kom gående genom butiken med en lång metallstång, som vi brukar använda till att sätta fast plakat i taket med, i handen. Jag hade rivit ner ett plakat just precis när jag skulle sluta så jag var rätt fokuserad på att se till att få upp det så jag kunde ta helg sen. När jag kommer gående genom godisgången står två killar i ungefär min ålder där och diskuterar någonting. När jag just är på väg att gå förbi dem säger den ena killen:
Oj, du såg farlig ut.
Min mun öppnar sig och säger: Ja, jag brukar köra upp den här i röven på folk som snattar, då gör dom bara det en gång.
Tack och lov så tog killarna inte åt sig och de visade sig ha lite av min humor för de skrattade rått efter att den första sekunden av chock hade lagt sig.
(Jag hade tankarna på BPs när jag gick där, så då kanske ni förstår hur min mun resonerade.)

Jag älskar den här skylten! 

Vi var vid Billsjön och plockade kantareller med Lova och Nicklas lillasyster Ida här om dagen. Då åkte vi förbi denna skönhet och för en gångs skull hade jag faktiskt kameran med mig. 

Nu sitter vi och äter morgon frukost (I Alex värld existerar inte frukost och kvällsmat, det heter morgonfrukost och kvällsfrukost.) och snart ska vi packa oss iväg ut till brukshundklubben. Bara vädret håller sig torrt!

Stora lilla Junior.

Stor Junor på väg till dagis.

Nu när Alex har börjat på avdelningen för de stora barnen på dagis (Tallen) så har han officiellt blivit stor. Speciellt enligt honom själv.

Han har gått på Tallen i ungefär två veckor (lite mindre) och han resonerar redan såhär: Nu är jag störst på heeela dagis så nu är det jag som bestämmer!

Bra inställning...? Som bäddat för problem...

Förutom det så har han faktiskt blivit stor på den korta tiden han har varit där. Från att hellre ha gått naken än att försöka sätta på sig byxorna själv till: "Nej mamma, jag kan själv för jag är ett Tallenbarn nu."

Han går i skåpen själv och fixar fram mjölk och macka (utan smör för han når inte smöret på översta hyllan och har inte tålamod att hämta en stol), hämtar vatten och lite allt möjligt annat han vill ha.

Det är väl både bra och dåligt. Det blir ju mindre servande, han utvecklas uppenbarligen en del ändå och sist men förmodligen störst och bäst; han känner att han kan klara saker själv = en otrolig egoboost och självförtroendekick! Han är så stolt, glad och nöjd.

Fast nu gäller det att jag börjar tänka på vad vi har i skåpen, hittar nya ställen att gömma mitt godis och diverse annat på och se till att han inte äter hela tiden - bara för att han kan.

En annan sak som han har lärt sig är: "Om det kommer bovar och banditer, då säger man bara såhär: Fuck Off!" och så visar han fulfingret (pekfingret för han har inte lärt sig att kontrollera det riktiga fulfingret än).

Jag vet att jag inte borde men jag kan inte låta bli att dö av skratt!

Och plötsligt så är han inte det minsta farträdd längre, han tycker inte att jag cyklar tillräckligt fort hur mycket jag än trampar på ner för Servusbacken.

Han har även blivit otroligt duktig på det där med knivar. Så idag har vi gjort en fruktsallad tillsammans för att överraska Nicklas när han kommer hem från jobbet. Ett litet snedsnitt och ett plåster senare blev det så här gott. Så nu väntar vi bara på att pappan ska ta och pallra sig hem så vi får moffa i oss.

Helt Crazy!

Magnus och Nicklas fixade min telefon igår så nu är jag kontaktbar igen. Jag kan dock säga att dessa två månader utan telefon har varit mycket lugna och sköna så jag kommer utan tvekan att stänga av den med jämna mellanrum. Däremot är det jävligt skönt att veta att jag är lätt att nå om det skulle hända Nicklas, Alex eller Orvar något. Eller någon annan med för den delen. Jag saknar att prata med mina vänner och familj och det är ju faktiskt tryggt att ha med sig en telefon när man ska ut, vare sig det är kvällsrundan med Orvar, en långtur i skogen eller hem från jobbet efter ett kvällspass. Men det jag har saknat mest är nog klockan.
I morse ringde klockan halv fel precis som den skulle - Det var bara det att jag hade ställt in tiden en timme för tidigt igår så klockan var egentligen halv fyra - vilket jag naturligtvis upptäckte alldeles för sent! Så nu har Orvar och jag varit ute en och plockat lite kantareller.

Snart hägrar ett öppningspass på jobbet och jag undrar hur mycket röj det blir idag? Igår vet jag inte vad som hände - en helt vanlig måndag mitt i månaden och ALLA verkade bestämma sig för att storhandla samma dag. Gårdagen på jobbet går bara att beskriva på ett enda sätt: It's been a crazy, crazy, crazy, crazy day *sjunger*

Oro, lite ångest & dåligt samvete över mitt stora ego.

'Min' veterinär har dragit ner på sin verksamhet. Falu Djursjukhus har tagit över veterinärversamheten i Smedjebacken och Ludvika och jag tror (men är inte helt säker) att kliniken här i Fagersta har lagts ner helt.
Det är jättetråkigt. Jag har gått hos honom i snart tio år och han har alltid varit underbar med mina hundar. Först Max som hade epilepsi och därav träffade Torkel ganska ofta och sen Orvar -som är som han är.
Torkel är den enda veterinär jag och Orvar har träffat som har tagit sig ett par minuter extra för att Orvar ska hinna bli tillräckligt bekväm i kläderna för att slippa munkorg under ett veterinärbesök. Orvar som alltid är lättstressad och stingslig på främmande platser med främmande människor har legat utan större svårigheter i väntrummen och väntat på sin tur. Det är endast efter besöken hos Torkel som det inte har tagit ett par månader för att han ska sluta blänga på folk och försöka fly eller försvara sig när vi möter folk på promenaderna.
Så vad ska vi nu ta oss till?
Han ska visserligen fortsätta som konsult åt Falu Djusjukhus (fast ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt vad det innebär) och bedriva den lilla kliniken i Säter så mycket/länge han orkar och av vad jag har förstått kommer resten av den gamla personalen stanna kvar på klinikerna och det är ju bra. Men jag kommer ändå att sakna Torkel. Han är den enda veterinär jag har någonsin har känt full tillit för. Jag hoppas att jag kommer att hitta en ny veterinär som känns så bra en dag.

Det var mina ångestfyllda egotankar. Men nu lägger jag dem åt sidan för ett ögonblick och säger:
TACK, Torkel Östman för all hjälp, råd och stöd jag, Max och Orvar har fått under de här tio åren!
TACK för att du alltid har varit ärlig och inte pjoltat med oss!
TACK för att du gav mig en positiv start på veterinärfronten när jag kastade mig in i hundlivet!
TACK för att du har gett Orvar de där extra minuterna han behöver, de har varit ovärdeliga!
Och ett stort tack för allt annat som jag inte kommer på nu men förmodligen kommer att komma på så fort jag har publicerat det här inlägget.

Och sist men inte minst:
Vi kommer att sakna att komma till dig.
Ta väl hand om dig & Krya på dig.
Kram från Nettan & Orvar. (Och Max i himlen)


Jag bifogar länkarna ifall jag har missuppfattat eller missat något viktigt:

http://www.veterinarservice.se/files/eb5b169fc2dd5ed60f005398f2d7e405-27.html

http://www.dt.se/djurliv/1.4871213-falu-djursjukus-tar-over-populara-veterinarkliniker

http://www.dt.se/nyheter/ludvika/1.4874659-djursjukhuset-satsar-pa-ludvika

Måndag Morgon I Bilder...

 Morgonpromenad med Orvar.

En daggvåt gubbe i sina bästa år.

Massor av dagg. Snart ser det ut såhär fast av frost!

God Morgon Kompis :)

Morgonpromenad i skogen med Junior. 

Vi plockade blåbär till frukost. 

Junior är grymt stolt över morgonens fångst.

Nu är hösten på väg till mig!

Trädet utanför vårt köksfönster börjar bli fullt av rönnbär.

Kantarellerna ploppar fram precis överallt.

Det börjar bli mörkare på kvällarna så nu är det dags att börja köpa nya glödlampor till alla lampor som har sagt upp sig under sommaren. De har ju mestadels stått oanvända de senaste månaderna men nu börjar vi behöva dem igen.

Det är även dags att fylla på förråden med ljus, tesorter och Oboy och ladda för mörka, mysiga kvällar.

Om inte allt för länge är det dags att ta fram fingervantar, halsdukar, fordrade regnkläder och en tunn mössa.

Höstens kurser startar snart på FBK.

Ormarna och myggen börjar snart dra sig tillbaka.

Jag längtar efter frisk luft, vackra färger, frost och lukten av snö!

Jag älskar hösten!

Jag hade planerat att åka ut till brukshundklubben och träna idag. Nicklas åkten en vända, tur och retur till Hudik för att hämta sin lillasyster så jag skulle ta med mig Alex. Men så såg vädret rätt oberäkneligt ut och Juniors regnkläder hängde kvar på dagis så jag vågade mig inte på att cykla iväg. Skulle det börja ösregna är det ju inte klockrent att ha fyrtiofem minuters cykeltur hem, inga regnkläder med sig och ingen möjlighet till skjuts hem. Så vi tog en dag med brutalt soffhäng istället.

När Nicklas kom hem tog vi en tur ut i skogen och plockade lite kantareller. Junior fick köra en bit på grusväg och han var helnöjd. Nicklas hjälpte till lite grann förstås men pojken hade förvånansvärt bra koll på styrningen. 

 Orvar var sjukt pepp och galet ouppmärksam. Inte ett spår av tröttheten från gårdagens spårning märktes av idag. 

 Ungefär fem liter, färdigrensat och klart blev det på mindre än en timmes plockande och inte en enda orm mötte vi på. UNDERBART!

Dagens spårträning.

Nu är vi totala gröngölingar på spår så jag vill bara påpeka att jag vet om att allting inte alltid går till som det kanske borde när Orvar och jag ger oss ut för att spåra. Vi gör helt enkelt vårt bästa och som med allt annat får vi lov att prova oss fram och lära oss av våra misstag och lyckoträffar. Tips och råd mottages mycket tacksamt men spydiga kommentarer klarar vi oss bra utan.

Jag har hittat en sida med jättemycket bra tips och råd angående spårövningar. Det är en kvinna som förklarar otroligt bra och ger många olika alternativ beroende på hur hunden beter sig i olika situationer i spåret - och även förklarar hur föraren borde hantera de olika situationerna för att underlätta för hunden och vägleda den på rätt sätt. Jag har läst igenom det hon har skrivit och sållat ur det som verkar användbart för just oss, just nu.

Som jag har berättat tidigare så är Orvar otroligt het i spåret. Han bokstavligt talat rusar fram och när jag har försökt hejda honom och hållit emot för att dra ner tempot lite har han automatiskt stannat upp och tittat på mig. Han har reagerat på minsta lilla motstånd i selen och stannat upp omedelbart. Så tidigare har jag helt enkelt rusat efter honom. Vi har älgat fram genom skogen och plöjt oss igenom allt i vår väg utan att reflektera så mycket över det egentligen - han har ju alltid markerat alla föremål klockrent och har även klarat av spår på över två km utan större problem. Haha, ett tag var jag inne på att börja terränglöpa för att klara av att hänga med honom i spåret.
Men så började jag fundera. Det måste ju finnas något sätt att lösa det på. Jag har frågat några personer om råd men även om de är jättebra på att spåra själva så har de inte lyckats förklara så att jag förstår fullt ut.

Så började vi ju cykla med selen och jag försökte få honom att dra lite för att vänja sig vid att det kunde vara tillåtet att dra i mig. Det har gått lite sådär. Han har ändå inte börjat dra ordentligt men ibland har så bråttom att han i alla fall lägger lite kraft i selen och jobbar framåt lite mer än han har gjort tidigare.
Och tydligen har det hjälpt! Idag stannade han inte upp en enda gång fast jag höll tillbaka riktigt ordentligt ibland!

Jag lade fyra stycken raka åkerspår på mellan trettio och femtio meter med tätt mellan föremålen.

Spår 1:
Eftersom det var ganska länge sen vi spårade sist så gjorde jag ett väldigt lätt, rakt spår i medvind som fick ligga i ungefär två timmar. Ca femtio meter långt med fem föremål inklusive slutföremålet. Eftersom jag mest ville få honom att bli lite varm i kläderna först så använde jag samma gamla välanvända skogspinnar ('stinkbomber') som vi brukar använda när vi spårar så att han skulle veta vad jag ville. Som vanligt drog han väldigt hårt framåt. Han missade den första pinnen i ren iver, markerade nästa, missade den tredje och markerade den fjärde och slutföremålet klockrent.
Det var ungefär vad jag hade räknat med då han spårar väldigt slarvigt när han har så bråttom och när han inte är van vid att föremålen kommer så tätt så är det inte konstigt att han missade dem.

Så läxa nummer ett till mig: Japp, det är en väldigt bra idé att lägga föremålen tätt. Förhoppningsvis kommer det få honom att bli mer noggrann och ta ner tempot lite om han förväntar sig att de kan dyka upp lite när som helst. Och längre liggtid kan nog också hjälpa lite.

Efter att Orvar hittade slutföremålet i första spåret bjöd jag på frukost på ängen. Jag har läst att vissa hundar gillar lite lugnare belöningar än tjo och stim när de spårar och det fungerar Mycket bättre på Orvar så det tänker jag fortsätta med. Dessutom tror jag att påhittigheten med föremålen och belöningarna håller nyfikenheten och därmed spårlusten uppe.

Jag lade spår två och tre i samma veva och använde rätt så små föremål i olika material så för att förbereda honom på det tränade vi lite föremålsintresse medan de låg och drog.
Jag trampade upp en ruta på ca två gånger två meter och 'tappade' ett antal föremål. Sen tog jag honom i koppen och ställde mig i rutan. Varje gång han markerade ett föremål belönade jag honom och han verkade fatta vinken.

Spår 2:
Ca 40 meter långt i motvind. Liggtid: ca två och en halv timme Jag tänkte att eftersom föremålen var så små så gjorde det inget om vinden låg på mot oss så han kunde känna dem bättre. Han missade alla fyra föremål och hade fortfarande väldigt bråttom men han gick med näsan lägre än han brukar ändå och han hittade slutföremålet som var lite större, utan problem.

Jag undrade om jag verkligen skulle gå spår tre med tanke på att han missade alla föremål i spårtvå och föremålen i spår tre var snäppet mindre. Men så satte han sig och sket så jag tänkte att det kanske var därför han hade så bråttom att han missade föremålen så jag chansade och gick spå tre ändå.

Spår 3:
ungefär samma som spår två fast med fler föremål och mindre till storleken och av olika material. Han missade alla föremål utom slutet.

Jag tror att jag måste träna mer föremålsintresse med föremål av olika material och storlekar vid sidan av spårträningen och fortsätta använda träpinnar i spåren till det sitter ordentligt. Däremot tänker jag använda mindre storlek på pinnarna och fortsätta lägga dem tätt och lite oregelbundet så han är tvungen att jobba lite mer och är tvungen att vara noggrannare.

Spår 4:
ca 30 meter, rakt med en svag vinkel på slutet. Medvind. fem föremål, tre träpinnar och två leksaker som var nya som han aldrig har sett tidigare. Han missade den första träpinnen och markerade alla andra föremål tydligt. Den här gången hade jag fått Nicklas att gå spåret och gömt sig på slutet med en påse korvbitar. Mycket lyckad överraskning! Orvar blev så paff att han bara satte sig ner och tittade på Nicklas först. När hjärnan väl kom ikapp och han förstod vad som hände blev han överlycklig. Toppenbra sätt att hålla motivationen uppe! Dessutom var det första gången han spårade någon annan än mig och faktiskt intresserade sig för spåret.

Min karl posar med allehanda föremål inför sin debut som spårläggare. Det kanske var hans spåroskuld men han kommer snart att bli en erfaren man :D

Första föremålet i Nicklas första spår markeras. Orvar uppskattade detta spår mycket.

Jag ska fortsätta att använda Nicklas varvat med mig själv och sen ska jag försöka använda andra personer han gillar. När det väl fungerar ska jag gå neråt på hans 'gillaskala' tills han spårar folk han aldrig träffat förut lika glatt som han spårar oss. 
Vi har en hel del arbete framför oss men jag har lärt mig en hel del idag och nu har jag i alla fall lite hum om hur jag ska gå vidare. Jag kommer naturligtvis att göra fel tusen gånger till men nu är vi i alla fall up and running så att säga.

Orvar ligger fortfarande utslagen på balkongen. Det märks tydligt att han har fått använda hjärnan mer idag än när vi har spårat tidigare.

  Och så tänkte jag passa på att klargöra att jag och Nicklas fortfarande hänger ihop. Vi har inte gått isär och vi är inte osams. Vi har det faktiskt väldigt bra och planerar att bli gamla tillsammans. Dock inga husplaner men en sommarstuga har vi i alla fall tänkt oss. - Bara för att bringa ljus i vissa missförstånd.

Lägre tempo & högre koncentration.

Idag hägrar en heldag ute vid Narnfeldts med familjekvallitétstid, spårövningar och grillade hamburgare.


Det var meningen att Nicklas och Alex skulle åka till Hudik i helgen men när de kom till Hofors ballade hjullagren (?) ur så de vände om och kom hem igen. Jag hann få ungefär en halvtimme som gräsänka innan Junior stod och hetsringde på dörren och ville bli insläppt. Hade jag inte blivit släppt från jobbet en timme tidigare och fått lift hem hade jag kommit hem till samma kaos som vanligt, fast med lite mer packning i hallen. 
Fast jag klagar inte, nu kan jag ju lura min man att agera slutapport för att höja motivationen i spåret lite.
Som det är nu behöver Orvar inte så mycket mer motivation men idag har jag tänkt lägga fokus på att få ner tempot och höja koncentrationen så det kan nog vara bra att han får något extra skoj på slutet efter den 'tankenöten'.