När jag var yngre var jag ganska hopplös. låt oss säga att jag var snäppet värre än en 'normal' tonåring. Några snäpp kanske...
Jag var inte en av dem som hade hamnat i fel sällskap och gjorde skit av mitt liv av den anledningen - jag hade världens bästa vänner. Jag mådde bara väldigt dåligt och höll mig för mig själv. Jag söp och tog droger och höll mest till på kyrkogården, för där lät folk en vara ifred om man såg hängig och ledsen ut. Jag skar mig och blev ganska nedgången ganska snabbt. Flytt till GBG var på tal och soc var inblandade. Jag rymde hemifrån och var borta dagar i sträck - ofta. Mina föräldrar var ganska uppgivna och som ett sista försök att få mig tillbaka till verkligheten bestämde de sig för att skaffa en hund till mig.
Det låter kanske som ett sjukt dåligt beslut. Att belöna det betéendet med en egen hund. Att sätta en hundvalp i den sitsen. Att riskera att dra på sig en hund utöver alla bekymmer som redan var aktuella om det inte skulle lyckas. Ja jag kan komma på en massa anledningar till att det skulle vara en urusel idé. Men jag är så himla glad att de bestämde sig för att det var värt de riskerna - det är vi nog alla, så här med facit i hand.
Det var ett mycket smart upplägg. Pappa skulle köpa valpen till mig om jag lovade att ta allt ansvar för den helt själv. För mammas del av avtalet var att låtsats att hon inte alls ville ha något med en hund att göra. Jag fick försörja den själv och stå för allt arbete själv. Annars åkte hunden ut. Så såg dealen ut.
Jag kommer aldrig att glömma det samtalet. När pappa ringde och frågade om jag var med på noterna (mamma protesterade lite lagom men förbjöd det inte). Det var första gången på månader som jag över huvud taget kände någonting. Jag hade slagit av hela känslosystemet och skar mig så fort jag kände att jag höll på att förlora kontrollen men i det ögonblicet föddes en liten bubbla av lycka i bröstet på mig, en svag, svag stråle ljus i en becksvart själ. Jag hade önskat mig en egen hund så länge jag kunde minnas och nu var det alltså dags.
Några veckor senare åkte jag med pappa och brorsan till en liten kennel, mitt ute i skogen i Lilla Edet, en bit bortanför Göteborg, för att hämta valpen som pappa redan hade tingat. När vi klev ur bilen möttes vi av nio pigga, klumpiga och jätteglada golden retrivervalpar som genast kom studsande ut ur skogen bredvid tomten för att kolla in oss, tätt följd av sin mamma. De var underbara! Jag satte mig på huk och valparna trängdes kring oss men de tröttnade ganska snabbt och började brottas med varandra i stället. Då kom en liten rackare fram och klättrade rakt upp i mitt knä med sån självklarhet att jag struntade att de leriga, alldeles för stora tassarna smutsade ner mina nya byxor. Jag hade inte en chans, han hade redan bestämt sig och det enda jag kunde göra var att lägga handen under den daggvåta lilla rumpan och ge honom stöd så han slapp jobba så hårt för att komma upp. När jag väl hade lagt den andra handen under hans bröst och lyft upp honom i famnen var det redan för sent. Jag var helt såld och glömde världen runt omkring. Det enda som existerade just då var jag och den lilla valpen i min famn. Han låg nöjt och tuggade på en slinga ur mitt hår och brydde sig inte alls om att hans syskon hade the time of their life på marken nedanför. Han var helt nöjd hos mig. Uppfödaren hade kommit ut och de for omkring i kaoset av valpar på marken och letade efter den som pappa hade tingat. Det enda jag brydde mig om var att försöka lista ut hur jag skulle övertala dem om att det var just den här valpen som måste följa med mig hem. Det fanns inget annat alternativ. Han skulle med mig hem, allt annat var otänkbart.
- Vilken färg har den där valpen på halsbandet? Frågade en röst mig, jag vet inte vem det var. Jag kollade efter och svarade som i dvala... - Brunt.
- Toppen, då har du ju hittat honom!
Jag kunde inte tro att det var på riktig! Det var för bra för att vara sant! Det gick så lätt! Men så var det... det var Max som valde mig den dagen.
Jag hade redan bestämt att valpen skulle heta Max. Jag hade inte ens funderat på något annat namn. Det bara dök upp i huvudet på mig och fastnade. När jag skrev på ägarbytet såg jag att hans kennelnamn var Dream Max's Expect Obliding. Jag tror egentligen inte på övernaturliga fenomen men jag är helt övertygad om att Max var mitt öde, att vi var menade för varandra.
Med hjälp av Max tog jag mig tillbaka till ett normalt liv igen. För har man en valp som är helt beroende av en så kan man inte köpa droger och sprit istället för hundmat. Så är det bara. Det tog ju tid naturligtvis, den vändningen skedde inte över en natt. Det tog flera år för mig att ta mig tillbaka och jag kommer alltid att vara ärrad. Men Max visade mig att livet kunde vara värt att leva trotts allt. Jag fick bearbeta allt i min egen takt men jag var aldrig ensam. Han fanns där hela tiden, han var beroende av mig men krävde aldrig någonting av mig, han älskade mig ovillkorligt oavsett vad, han vallade hem mig på fyllan när jag hade mina bakslag och han lyckades få mig att skratta genom tårarna. Han visade mig det vackra i att älska och bli älskad. Dessutom var han den ultimata läromästaren, han lärde mig grunderna i hundägande och vi hade många fina stunder ihop. Det var Max och jag mot världen.
När han var ett och ett halvt år fick han diagnosen epilepsi. Han klarade sig ganska bra med hjälp av mediciner och levde ett ganska vanligt hundliv. Men när han blev fyra och ett halvt blev han så sjuk att det inte fanns någonting vi kunde göra för att rädda honom. Han lärde mig nya saker in i det sista och den sista lärdomen han gav mig, gav han mig efter att han hade somnat in. När jag åkte in till Strömsholm för att låta honom somna ifrån sitt lidande var jag livrädd. Jag var helt övertygad om att allt jag hade lyckats bygga upp med hans hjälp också skulle försvinna med honom. Men allteftersom dagarna efter hans bortgång gick upptäckte jag att jag faktiskt skulle klara mig. Jag var så ledsen att hjärtat höll på att gå i tusen bitar, men det var också allt. Ingen panik, ingen ångest, bara sorg. Djup sorg som gjorde ont i varje fiber av min kropp men likväl bara sorg. Inga droger, ingen sprit, Nicklas var kvar och jobbet fanns kvar och allt annat var nästan läskigt vanligt. Det sista han lärde mig var att jag är stark, jag klarar mig själv om det behövs. Min värld kommer inte att rasa samman igen för jag vet att jag kan hantera det mesta nu. Han lärde mig att allt blir bra till slut om man bara kämpar tillräckligt hårt och att jag kommer att klara mig bra genom livet om jag aldrig ger upp.
Jag har Max att tacka för så mycket. Utan honom hade jag förmodligen dött av en överdos, fryst ihjäl i en snödriva eller till slut tagit tillräckligt med mod till mig för att våga göra slut på mitt eget lidande. All den lycka och kärlek jag har och känner idag, har jag tack vare en valp som valde mig, en kylig höstdag i Oktober för snart tio år sedan. Jag är skyldig honom att njuta av varje fint ögonblick som livet bjuder på och jag gör mitt bästa varje dag.
~ Vila i frid ~
~ Tack för att du gav mig livet tillbaka, min älskade, saknade vän ~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar