Nu är det inte vår längre, för nu är det FÖRSOMMAR!
För tusenskönor är faktiskt sommarblommor!
Och maskrosor är sommarogräs.
Så det så!
Idag bestämde jag att det faktiskt fick vara nog med tvångsvila så jag och Orvar drog iväg till Ekorrbackarna (? Nicklas säger att det heter så ?) bakom Fårbo, laddade till tusen för att spåra lite. Två korta spår var planen för det är svårt att lägga längre spår när man är ensam och utan bil. Jag är inte så sugen på att lämna Orvar, bunden vid ett träd medan jag går ett kilometerlångt spår.
När vi kom ut i skogen dröjde det inte länge innan det började se ut så här över allt.
En sån här syn kan ge otroligt blandade känslor.
Först och främst blir man sjukt peppad och inspirerad. Det är alltid kul att få bekräftelse på att man har valt ett bra ställe att lägga spår på och det är kul att se hur andra har lagt sina spår. Hur tätt eller långt isär de ligger, böjar och vägval och sånt.
Men. Och det är ett stort men. Ser det ut såhär så är det ganska upptaget. Förmodligen kurs eller tävlingar på gång och då vågar man inte knalla ut och lägga ett eget hur som helst. Dels för att man absolut inte vill förstöra för ett gäng andra och dels för att man inte vill riskera att röra till det för sin egen hund.
Jag tog chansen och fortsatte vidare en sväng för att se hur det såg ut längre bort.
Bäst som jag stod där med snitslarna i högsta hugg och undrade hur jag skulle göra (Det såg ju tomt ut... skulle jag våga chansa? Njaee... neee... Nej jag skiter i det, tänk om jag skulle förstöra något för någon?) kom det en typisk hundbil och stannade. Det var en man som förklarade att dom höll på att förbereda spår för tävlingar som ska hållas den åttonde Maj men att det var lugnt att lägga ett spår eller två nu om jag ville. Sen sa han att jag kunde ta ett 1,2 km långt spår som han hade lagt en bit bort om jag ville. Han hade lagt det klart men hans hund hade smitit och tagit hela spåret på en gång utan att han hann hindra den. Jag tackade glatt och han åkte vidare.
Sen stod jag där ett tag och vägde för och nackdelar. Eftersom han redan hade lagt spåret kunde ju jag inte gå efter och lägga ut pinnar och belöning, för även om han hade snitslat bra så kunde jag ju inte veta exakt hur han hade gått och om jag gick fel skulle det försvåra en hel massa för Orvar och det är ju viktigt att han lyckas. Speciellt som han aldrig har gått ett riktigt så långt spår förut. Så, ett spår som är betydligt längre än han är van vid, utan pinnar eller belöning på slutet. Var det verkligen så smart?
Men å andra sidan kunde jag inte stå emot chansen att få ta ett spår som någon som verkligen kan sin sak hade lagt. Jag tycker själv att det är bättre att gå ett spår som jag själv inte har lagt ut för om jag inte vet exakt hur spåret verkligen går så kan jag inte 'hjälpa' honom omedvetet utan är tvungen att lita helt på honom. Dessutom har vi nått en punkt i vårat spårläggande där Orvar är betydligt bättre än jag. Jag gick en spårkurs med Max för åtta-nio år sedan och kan bara de mest grundläggande reglerna för att lägga ett enkelt spår. Så jag var grymt sugen på att se vad Orvar klarar när jag inte sätter ribban där mina kunskaper och förutsättningar tar slut.
Så jag bestämde mig för att göra det! Jag lade ett lätt spår själv som vi skulle ta efter det långa för att vara säker på att han skulle få lyckas innan vi åkte hem.
Sen käkade vi frukost i det fria medan spåren fick lägga sig ordentligt.
Det långa spåret gick över förväntan! Han gick rakt på det och tog det direkt. Han har en tendens att rusa igenom mina spår men när det här bara fortsatte och fortsatte lugnade han ner sig och började arbeta mer metodiskt. Han har inte förstått tjusningen med pinnarna än och tycker att slutet är det viktigaste så det gjorde inte så mycket att det inte låg någonting på vägen. När vi hade gått nästan hela spåret såg jag att han började bli trött och tappa koncentrationen en aning så när han stod rakt under en snitsel passade jag på att bryta medan jag var säker på att han fortfarande hade spåret. Jag överraskade honom med att bli gladast i hela världen och skyndade fram med hans frukost som jag hade med mig i en påse i fickan. Sen fick han bästa busen och vi vek av, ut på vägen. Orvar var sjukt trött men väldigt nöjd med sig själv.
Nu vet jag att det inte är det mest idealiska sättet att gå ett spår på men det var en grymt häftig upplevelse att se vad Orvar klarar av när jag inte begränsar honom. Så nu vet jag ju vad nästa projekt blir. Det är dags att jag lär mig mer så att jag kan utmana Orvar i spåret och inte tvärt om.
Det korta spåret tog han med glans trotts att han redan var trött i hjärnan och han markerade till och med pinnarna jag hade lagt ut!
Det gick riktigt bra idag!
På vägen hem började han gå och springa ojämnt till och från igen och senare på kvällen har han haltat några steg ibland så vilan får tyvärr lov att fortsätta. Jag överansträngde nog honom lite idag så jag får se till att vara försiktig ett tag. Så det blir till att lifta ut till klubben i morgon igen...
Om han inte blir bättre snart blir jag tvungen att boka in en date med Torkel igen...
Så här fint sommarväder har vi haft idag i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar