Ganska så Opepp...

Nu har våran gemensamma semester tagit fart här hemma och tiden bara rusar iväg. Vi har hunnit med en hel del på bara några dagar och nu börjar det bli dags att planera in alla resor så att allt hinns med ordentligt. Göteborg, Hudiksvall och Kungsör är det största och viktigaste som ska planeras in men så ska vi försöka klämma in en del annat skoj också. Plötsligt känns fyra veckor så himla futtigt... 

Nicklas har börjat måla i garaget.

Jag är en sån som behöver en del ensamtid för att må bra. Så igår tog Nicklas med sig Alex ut på äventyr och lämnade mig och Orvar hemma. Det var skönt. Jag hade värsta planerna på att åka till Hedkärrasjön för att bada och meta lite. Det var skönt väder och allting började toppen.
Sen var det något som smällde vid golfbanan och så vare friden störd. Orvar fick panik och drog ner alla extra kläder, filtar och grejer från bryggan. Det blev kallare och kallare ute och där stod jag i blöta, korta, shorts och en halvtorr munktröja. Orvar for runt och ville bara hem och det var svinkallt. Jag ringde min man som kom och räddade oss från kylan och körde hem oss med full sprut på värmen och rumpvärme hela vägen hem. Så gick det med den sommarkvällsdrömmen. Men vi kan ju se fram emot att nästa försök förmodligen kommer att bli betydligt bättre.


Ikväll är det avslutning på kursen och jag är inte det minsta peppad faktiskt. Jag är fortfarande kall sen igår och det ska bli tråkigt att det är slut. Både Orvar och jag är rätt så 'off' och inte så sugna på att jobba just nu. Men det brukar oftast bli kul ändå till slut. Det är det fina med brukshundklubben. Även om jag åker dit lite halvhjärtat så bruka jag nästan alltid cykla hem därifrån med ett fånleende på läpparna. Jag hoppas att det blir så ikväll med.

Om man vill åka till Ingenstans så ligger vägen dit mellan Fagersta och Västerås.

Varför välja bara en smak när man kan ta båda man vill ha? :)

 När Alex bara gnällde och inte vågade åka ner för rutschkanan i Busborgen tröttnade Malva och puttade ner honom. Det var nog det bästa som hände pojken den dagen.

 Det här tänker jag sysselsätta mig med nu och hoppas att jag mår bättre tills ikväll. 

Livet är bra härligt nu!

Jag blev sjukt nöjd med hårfärgen igår. Det blev alldeles lagom, fick bort det ful-ljusa och ser nu ut som mig själv igen.

Ida och Madde färgade också håret och mitt i allt tog vattnet slut! Hallå! Vi bor i lägenhet och ska inte behöva bekymra oss om sånt! Madde fick åka med morsan hem på lunchen och skölja ur efterbehandlingen och Ida lyckades på något sätt klämma ur tillräckligt med vatten ur ledningarna för att lyckas skölja ur både färgen och efterbehandlingen. Skickligt av henne för det fanns inte många droppar att pressa ut. Men det blev bra ändå till slut.

Vi var och hälsade på på systembolaget en sväng igår också. Märklig känsla. Som att kliva in på sitt gamla högstadium ungefär, att kliva in på ett ställe som man har känt till bättre än sitt eget sovrum och upptäcka att man är så sjukt vilse. Haha, då kände jag mig gammal.

Kvällen var trevlig. Vi drack lite gott, spelade sällskapsspel och umgicks. Det var ganska städat och trevligt och ungarna hade nog minst lika kul som oss.

Det blev ganska sent för oss alla igår och jag vaknade långt för grabbarna i morse. Det är nog bland det bästa som finns. Att vakna och kunna lalla runt helt i lugn och ro på morgonen. Gottade mig på balkongen och gav mig på ett nytt försök att måla naglarna. Det är något som jag är grymt dålig på men det blir bättre. Efter en dusch och en diskning så ser det någorlunda okej ut i alla fall. 

Ja, ungefär så avancerad kommer nog fortsättningen av den här dagen att vara. Lite kvallitétstid med mina favoritgrabbar och bara njuta av att ha sommar tillsammans. För nu är vi lediga tillsammans i fyra veckor och kan ägna oss helt åt att bara njuta av tillvaron.

Det är härligt att heta mig igen!

Idag känns allting mycket bättre. Magen har gett med sig, det fläktar skönt i vardagsrummet och jag tycker härmed inte synd om mig själv längre. Jag är faktiskt en aning avundsjuk på mig själv.
Grabbarna sover och det är fortfarande lugnt och stilla här hemma, jag mår toppen och Orvar dör inte av värme när han reser sig och går från ett rum till ett annat och Roger och Roffe verkar ha vaknat till liv.
Idag ska jag fortsätta färga Idas hår och jag säger bara en sak: Just nu kanske hon ser en aning skojig ut men vänta bara, det kommer att bli så himla bra när det är klart! Tänkte även ge mig i kast med mitt eget hår, få bort det dumblonda och få in lite mer brunt. Nicklas och Alex ska till Norberg på nåt biljippo så det blir lite tjejkvallitétstid här hemma.
Min man har för övrigt äntligen börjat sin semester! Han började med att jobba över igår men nu är han alltså min i över fyra härliga veckor! Weehoo!
Och ikväll blir det en kall med goda vänner och sällskapsspel.


Eftersom jag låg utslagen och Nicklas jobbade över igår så kunde vi inte åka ut till brukshundklubben och hjälpa till med bygget på den nya träningshalllen så vi får se om jag kan ta mig ut i morgon en sväng.
Annars ser jag fram emot nästa vecka. Jag ska se till att börja med de där spårövningarna för att få ner tempot och nosen på Orvar och träna en del uppletande. Det ska bli kul!

The pain from HELL!

Igår var det fullt upp. Det var förskolans dag så Alex var på dagis ett tag och hittade på en massa skoj med de andra barnen. Han hade riktigt roligt men det märktes att han har varit ledig ett tag och är ovan med allt tjo och stim för han var galet trött när jag kom och hämtade honom.


På kvällen var vi barnvakt åt Lille Ville och tog med oss honom på trivselkväll med Alexs dagis. Vi var ute i skogen och hann inte ens vara med en timme innan Vilmer blev trött och lite ledsen och Nicklas höll på att dö av allergi. Det var tråkigt att åka så tidigt men det kommer fler gånger. Alex hade ju kul medan vi var där i alla fall.
Eftersom vi inte han vara med och grillade i skogen passade vi på att grilla och ha våran picknick hemma hos Ville medan vi väntade på att Elin och Henke skulle komma hem.














 Grabbarna var nöjda med 'hemmapicknicken' i alla fall.

Det var sjukt varmt igår och det har varit ännu värre idag. Såhär har det sett ut på våran balkong i skuggan hela dagen. Nu tror jag att det har sjunkit ner till tjugonio grader. 

Idag har jag legat omkullslagen på soffan hela dagen med mensvärkarna från helvetet. Det började igår kväll och har hållit i sig sen dess så det borde släppa tills i morgon. Hoppas jag i alla fall för då ska vi ha folk hemma på sällskapsspel  och en kall öl/cider eller två. Det ska bli riktigt trevligt!

Ida kom förbi och hämtade Alex idag. De skulle till stan och handla lite så jag skickade med Alex lite pengar så han kunde handla om han ville. Jag hade räknat med att han skulle komma hem med massor av bilar, bollar, traktorer och diverse annat. Men ack så fel jag hade, han kom hem med några små fyrhjulingar, en liten långtradare och en jättefin bukett blommor till världens bästa mamma (mig) :) Mormor fick också en bukett! Det är min pojke det, så fin och snäll. Vid såna tillfället smälter man hjälplöst.

En ordentlig tankeställare.

Det gick verkligen helt sjukt dåligt på kursen igår kväll.

Vi skulle gå ett spår och göra ett uppletande borta vid Ekorrbackarna. Det var sjukt varmt så vi stack hemifrån redan vid tjugo i fem fast vi inte skulle mötas där fören kvart över sex ungefär. Jag ville ju inte matta ut Orvar totalt innan han skulle jobba så vi gick en härlig pensionärspromenad ut, stannade på vägen och badade lite vid slussarna och sådär. Så mötte vi en ormjävel på cykelbanan upp till Fårbobaren och blev stående ett bra tag innan den behagade flytta på sig så vi kunde komma förbi. Men vi kom fram lite för tidigt ändå vilket var perfekt för då hann vi svalka av oss i skuggan ett tag och klippa klorna i lugn och ro.

Kan ni gissa vad jag har drömt mardrömmar om inatt? Han hade en kompis ute i skogen också men den fick jag inte på bild för då hade jag fullt upp med att träna ett motstridigt pälsmonster.

Första spåret körde vi på som vanligt. Orvar jobbar bäst ostört så jag brukar försöka undvika att dra i honom vilket resulterar i att vi flyger fram genom terrängen. (Det där lät ganska graciöst men låt mig tillägga att det inte är snyggt. Tänk er två skenande bulldozrar istället.) Det är inte snyggt på något sätt över huvud taget men brukar fungera bäst. Om jag försöker hålla emot brukar han stanna upp och undra vad han gör för fel hela tiden, det brukar resultera i att han tappar spåret hela tiden och efter för många 'tapp' kan han tappa intresset och börja lalla runt istället.

Det gick verkligen skitdåligt. Han var så proppfull av förväntan att han for rakt ut med näsan uppe i luften. Efter en bit snubblade jag och vi stannade upp ett ögonblick och han tappade spåret. I vanliga fall brukar han ta upp det ganska snabbt igen men igår sket han fullständigt i det. Han var inte alls intresserad och började fara runt och lukta på 'gofläckar' istället så vi avbröt och gick tillbaka.

På uppletandet gick vi på det ena föremålet och när jag sen släppte honom for han iväg och hämtade det andra istället. Det var väl inte helt fel. Han hittade ju ett föremål så vi gick på det andra föremålet igen. Men han var helt ointresserad av det och för runt och letade efter något bättre så vi avbröt där med.

När vi slutade fanns det ett spår kvar så jag bestämde mig för att försöka igen. Vi gjorde några övningar för att få ner farten och ner nosen i backen innan vi gick på spåret och det gick betydligt bättre. Han jobbade fint i ungefär tio - femton meter men sen släppte han spåret. Inte tappade utan släppte. Från att gå hur bra som helst till att bara ångra sig och börja leta gofläckar istället.

Det är klart att jag var besviken. Jag fattade inte vad som gick fel och grubblade fram och tillbaka hela vägen hem men kunde inte förstå vad problemet var... Han brukar ju både spåra och leta med liv och lust. Jag tror att det till en del berodde på att jag var ganska ofokuserad. Jag oroade mig hela tiden för ormar och vart Orvars värsta hathund befann sig. Så jag kan ju inte klandra Orvar för att han var stirrig. Det var ju mitt fel.

En aning besviken, förvirrad och svettig Nettan efter träningen.

Uppletandet var inte så konstigt att vi misslyckades på när jag tänkte närmare på det. Vi hade bara två övningar på oss och jag tror inte att han hann förstå vad jag ville att han skulle göra. Vi brukar ju gömma saker själva och då brukar vi gå helt annorlunda tillväga så jag tror att om jag bara gör om det ett par gånger med våra egna leksaker som han verkligen gillar så kommer han snart att fatta vinken. Och dessutom så ger jag nog betydligt mer konsekventa och tydliga tecken när vi tränar ensamma och all min uppmärksamhet ligger enbart på honom. Så jag tror att det var delvis mitt fel, delvis förvirring som gjorde att vi misslyckades med uppletandet igår. Det ska vi träna mer på och jag tror inte att det kommer att dröja speciellt länge innan det klickar för oss båda.

Spårningen hade jag lite svårare att komma underfund med men jag tror att jag har förstått vad som gick fel nu.

Jag kopplade inte fören jag började tänka tillbaka till allra första början, när han var unghund och hela vår spårutveckling över huvud taget. Vi lade några lätta spår redan när han var valp och de gick också bra men på almänlydnadskursen vi gick när han var ett år gick det precis lika dåligt. Då  hade de lagt ut korvbitar i spåret och han sökte rätt på korvbitarna med hög nos och sket fullständigt i spåret.

Då kom jag och tänka på en sak: han har aldrig någonsin dragit på ett spår när vi har varit ute i skogen och promenerat. Inget vilt, ingen bärplockare, ingenting. Aldrig någonsin. Det ända han har spårat eller letat rätt på har varit sånt som har luktat mig (med undantag för det spåret som vi fick av mannen vars hund hade sprungit spåret innan och andra hundar är han ju alltid intresserad av på ett eller annat sätt). Men saken är den att Orvar är inte intresserad av folk han inte känner. Inte för fem öre. Han är lycklig och glad så länge de håller sig på avstånd och inte bryr sig om honom. Enda undantagen är väl möjligtvis om de håller på en godbit, men då ska det vara något riktigt gott och det är inte alltid säkert att det hjälper. Men i de fallen är det ju godbiten han är ute efter inte personen som håller i den.

Så min slutsats och gissning är att han helt enkelt inte var speciellt intresserad av spåret eftersom han inte var det minsta nyfiken på vad en främmande människa hade haft för sig i skogen? För jag tror att om han hade varit intresserad av det hade han jobbat lite för att leta reda på spåret när han tappade det, istället för att släppa det helt? För annars brukar han nästan få en aning panik när han tappar spåret och skynda sig att försöka hitta det igen. Det är min teori och jag ska jobba efter den om jag inte blir klokare på något annat sätt.

Så nu gäller följande:

1. Få ner näsan i marken och få ner tempot. Lära honom att motståndet i selen inte betyder att han ska avbryta. Jag har fått bra tips på några övningar som kan hjälpa oss med det och jag ska koncentrera mig på det tills det sitter innan jag avancerar.

2. Få in önskat beteende i varierade spår på varierande platser.

3. Börja låta andra personer som han tycker om lägga spår åt oss. Börja med sambo, systrar och liknande och sedan avancera allt eftersom han förstår och sikta på att han till slut ska spåra främmande personer som han aldrig har träffat.

Och naturligtvis ska jag träna på uppletande på rätt sätt så att han förstår.

Så nu har vi en hel del att jobba på. Tur att vi är lediga i över fem veckor till!

Naturligtvis mötte vi en kopparödla i skogen också. Efter det hade jag lite svårt att släppa tanken på ormar och koncentrera mig på träningen vilket också bidrog en del till misslyckandet. Två ormar på en dag är lite för mycket för mig. Behöver jag tillägga att jag sov som en kratta i natt?

Skogen var i alla fall vacker som vanligt. Har ni börjat tröttna på alla mina skogsbilder kan jag ju meddela att det bara är att vänja sig eller sluta läsa för de kommer fortsätta att ramla in :)

Sommarens sköna dagar är på ingång.

Nu känns det som om sommaren börjar smyga sig på oss på riktigt. Inta bara vädret utan hela stämningen.

Alex, Orvar och jag har fått in en trevlig vana med sovmornar, långa bruncher  och ett allmänt trevligt vardagslunk.

Och så har nedräkningen börjat tills Nicklas semester börjar. Två och en halv arbetsdag (idag inräknat) tills vi är lediga tillsammans i fyra härliga veckor. Resor till Hudik, Mölnlycke och Kungsör är inplanerade tillsammans med besök i Kalvängen, djurparksbesök, bad, cykelturer och inlines, hundräning, ett och annat biljippo, picknick och massa mer. Det kommer att bli så himla underbart!

De få dagar som är kvar kommer att rusa iväg för det känns som att de är fullproppade med grejer.

Idag har jag kurs med Orvar igen. Det känns lite tråkigt att det är den näst sista gången redan men vi ska ut och spåra och det ska bli så galet kul! Det är första gången som någon som vet hur det verkligen ska gå till kommer att vara med och se oss i spåret så jag ser fram emot att få lite kritik, feedback och en massa tips och råd.

Jag har dessutom hittat en jättebra sida med tips på spårövningar och har hittat en som kan hjälpa mig att få ner Orvars näsa i marken ordentligt som jag knappt kan bärga mig tills jag får prova på. Men det får bli när vi tränar själva så att jag har full kontroll på läget.

Men att kursen snart är slut är ingenting att gråta över egentligen, för jag tänker ändå fortsätta att åka ut på onsdagar och träna på HIH-kvällarna. Och så har vi ju anmält oss till en kurs i rallylydnad som kommer att komma igång så fort det kommer in tillräckligt många anmälningar. Så vi kommer nog att ha och göra ändå.

Nu ska jag och Alex baka scones till mellanmål.

En skön Söndag

Igår såg jag något galet... Vi satt i bilen och åkte förbi så jag såg det bara som hastigast men hajade till ordentligt.

Två relativt små hundar hade råkat i slagsmål och satt fastlåsta i varandra. Det var fler människor som trängdes runt dem  och så tog en person och lyfte upp den ena hunden, en annan lyfte upp den andra hunden och så drog de åt varsitt håll! När det inte fungerade ställde de ner hundarna och en person ställde sig på knä och slog på hundarna...

Ja det var ju det perfekta sättet att gå tillväga om man ville se till att det verkligen blev skador på hundarna och för att egga på dem lite mer. Jag såg inte hur det slutade men jag hoppas att det gick bättre än det såg ut att göra.

Det var ett perfekt exempel på varför det borde införas ett krav på förberedande kurs innan man skaffar hund, 'hundkörkort' eller liknande. För hundarnas skull! Nu tror jag inte att de här personerna menade något illa med sitt handlande, de fick förmodligen panik och handlade på ren instinkt. Men det är ett klart bevis på vad okunnighet kan ställa till med för djuren. För ofta är det inte elakhet utan bara ren okunnighet och det är ett problem som går att åtgärda!

Annars var det skönt igår. Jag och Orvar gick upp klockan fem och gjorde oss redo för ett kort lydnadspass ute på klubben. Det var inga andra hundar där så vi passade på att träna löst och det gick superbra! Orvar var skärpt och sugen på att jobba och jag var skärpt och målmedveten. Det ställs lite hårdare krav på mig när jag har Orvar lös för då kan jag inte riskera att tråka ut honom eller vara otydlig så att han inte förstår, för tappar han intresset så har han möjligheten att sticka iväg och hitta på något skojigare. Så det gäller att hela tiden läsa av hunden och ligga ett steg före. Det är väldigt nyttigt för mig!

Så passade vi på att åka och hälsa på mormor och morfar när det var fint väder så vi kunde sitta ute. Det var så underbart att få träffa dem igen! Eftersom Orvar hade gjort ett pass på morgonen så bestämde vi oss för att lämna in honom hos mamma under tiden och ta med oss Caro ut istället. Det tyckte Caro var en alldeles förträfflig ide och han njöt som en kung av att springa lös där ute.

Idag är jag verkligen inte pepp på någonting. Tycker synd om mig själv och skiter i det vackra vädret. Har sjukt ont i magen och tänker tillbringa hela dan i soffan och hoppas på att imorgon blir bättre...

11 timmar på Lidl

Idag har jag tagit en dags paus ifrån all härlig ledighet och jobbat ett långpass. Det var kul! Speciellt att få träffa mina kollegor igen, jag insåg inte hur mycket jag saknade att jobba med dem fören jag träffade dem igen. Det var både superlördag på Lidl och våryra i stan så det var en del folk i alla fall. Det är kul när det är lite röj och händer grejer.

Haha, jag blev satt på att städa innan stängning och det kunde ha gått bättre. (Om du har nåt att klaga på så är det mitt fel chefen, jag lekte mer än samarbetade med Hulda idag.) Jag och Hulda (skurmaskinen) har aldrig dragit riktigt jämnt. Hon är en enveten, tung, ojämnt belastad, svårflörtad, kvinna som oftast suger jävligt dåligt.

Så jag stod där på lagret och förberedde henne för en åktur och tänkte som vanligt lite för mycket. Vi har stora femlitersdunkar med skurmedel och jag brukar ha en förmåga att fylla i för mycket så det skummar skojigt och går att åka kana bakom henne. (Lite med flit, kan vara därför hon är så svårstyrd?) Men idag tänkte jag vara duktig. Det var bara en skvätt på botten kvar och jag tänkte 'TOPPEN! Då kan jag inte ha i för mycket!'. Men som sagt så var det en femlitersdunk (eller är det tio?) och botten är ju ganska stor då så det blev jättemycket! Jag hällde i alla fall i 'skvätten' och körde iväg genom lagret, ut mot butiken. Just innan jag körde ut genom rullporten upptäckte jag att hon inte sög, som vanligt. Så vi hade lämnat ett lååångt, skummande snigelspår genom hela lagret. 'Skit samma', tänkte jag, 'jag tar det på vägen tillbaka'. Efter en del mekande upptäckte jag att jag hade glömt att släppa ner sugen. Det var ju lätt fixat!

Så styrde jag kosan upp mot kassorna men hon gick ju så himla långsamt! Jag fick, bokstavligt talat, trycka fram henne.

Ungefär tio meter senare, uppe vid kassorna gav jag upp, svettig och andfådd efter att ha puttat fram den osamarbetsvilliga tjockisen genom halva butiken. Som tur var så jobbade jag med den av mina kollegor som kommer bäst överrens med Hulda och han kom till vår undsättning. Efter lite om och men så lyckades han lista ut vad problemet var. Han började skratta och utbrast 'Men Nettan! Den sladdar ju! Hur mycket medel hade du i??'. Jodå, det var helt riktigt, hon bara spann för hon kunde inte får fäste för allt skum.

Vi kämpade oss igenom hela butiken med ett ok resultat men en helt O-okej tid. Men det blev väldigt roligt när jag upptäckte att hon sladdade så fort man svängde. Hon brummade och brölade och lät som jag föreställer mig att en brunstig elefant låter ungefär, när hon gick på bredställ. (Det är lugnt Åsa, hon är inte trasig, det var däcken som lät.) Det var en himla skojig städning! Och mitt i allt kommer M ut från lagret och ropar 'Nettan! Du har gjort skum på hela lagret!' :)

Igår gjorde vi en sväng på våryran och Alex kastade bollar och vann två halsband som jag fick. Det är nog dom finaste halsbanden jag har fått i hela mitt liv, bara för att han vann dem själv :) Underbara unge!

Ett besök i samlaget :D

Jag och Madde var uppe vid hunddagisets rastgård här om dagen och upptäckte att de har byggt ut lite. Det var uppskattat. Caro och Orvar for runt som två jubelidioter och det är ett under att inga ben eller tår bröts. De upptäckte dessutom tjusningen med bildäcken som finns där.

Riktiga leksaker till riktiga hundar :)

Idag har vi varit till sandtaget och röjt. Det heter samlaget om ni fråga Alex, han har lite problem med att uttala det rätt. Haha :D

Orvar grävde upp en massa busar och
fick sig ett svalt hål på köpet.

Alex, Nicklas, Caro, Orvar och Madde
på äventyr.

Sliten Senior svalkar sig i skuggan.
Kolla in paddstilen. Det är tur att han
inte har någon pung.

Nu blir det lunch, lite frisering av Idas hår och ett besök i Västerås. Det ryktas om att det kommer att finnas mat där klockan fem. Mmmm :)

Men Nettan då... frivilligt pluggande? Är jag verkligen frisk?

Nyss hemkommen från Fagersta Brukshundklubb. Kursen var... intressant idag. Alla åtta hundarna i våran kurs är olika åldrar, könsmogna, inte könsmogna, gamla (Orvar), ungtuppar, kastrerade och okastrerade. En härlig blandning helt enkelt. Men de har alla en gemensam nämnare - de är alla hanar. I vanliga fall går de riktigt bra ihop. Det är tre hundar (däribland Orvar) som har lite svårt för varandra men det har blivit betydligt bättre.

Det framgick tydligt från att vi klev ut på planen att det var något som inte stod riktigt rätt till idag. Alla var mer eller mindre ofokuserade, gick med näsorna i backen och stämningen var allmänt explosiv och lättantändlig. Jag tror att alla tänkte samma sak - löptik. Alla fick jobba sina hundar ganska hårt idag. Jag tyckte att det var kul med lite utmaning och fick jobba ganska hårt med sånt som annars brukar rulla på ganska lätt för oss och det var nyttigt.

Platsliggningen brukar fungera bra för oss men idag fick vi jobba hårt för att får det att fungera men vi fick till det till slut! Stort tack till mina två kurskamrater som stannade kvar lite extra och ställde upp som störningar! TACK!

Nästa vecka ska vi spåra! WEEEHOO!! Mitt bästa :) Jag längtar!

Och så frågade Ingemar om jag är intresserad av att utbilda mig till instruktör. Naturligtvis är jag det! Men jag vet inte riktigt hur det går till och riktigt vad som krävs av mig. Han tror att jag skulle klara det och jag hoppas att han har rätt. Vi pratade lite om att jag kan börja med att gå med som hjälpinstruktör till att börja med så att jag får känna på det. Jag är till 100% på! Det skulle vara galet kul och så givande. Så jag ska suga lite till på den karamellen och ta reda på lite mer men som det är nu så är jag så himla pepp! Och att han tror på mig är en jättestor komplimang som jag blir så himla stolt och glad över.

Vi cyklade ut idag men eftersom vi var ute och sprang i morse så liftade vi hem med mamma. Nicklas är och hämtar Maggan nu.

Ida, Madde och Caro följde med och hämtade oss så vi passade på att låta hundarna leka lite på den inhägnade agillitybanan. Det var också sjukt kul! Jag och Madde hade nog lika kul som hundarna :)

I  morgon blir det en tidig cykeltur som uppvärmning, sen en tur till sandtaget för muskelbygge och lek. Och så hade vi tänkt höra av oss till Västerås och se om vi kanske är välkomna på ett besök. Det blir så lätt så långt mellan gångerna. De kanske har värsta planerna, man vet ju aldrig men vi får väl ringa och kolla helt enkelt. För det är ju röd dag i morgon så vi är lediga! Tillsammans :D

Då kör vi igång igen.

Gav mig ut och gjorde årets debutlöp för det här året i morse, innan Nicklas drog till jobbet. Det var ganska sent för att vara jag... Annars brukar jag vara ute i samma ögonblick som det blir plussgrader och barmark.
Nu har jag inte sprungit på nästan ett år, Jag tröttnade ju i slutet på förra sommaren, latmasken tog övertaget en kylig, regnig morgon och jag bytte löpningen mot cykelturer. Jag har ju alltid sprungit för Orvars skull tidigare och cykeln gav honom betydligt mer än löpningen.
Jag brukar oftast springa samma runda på 8 km och tycker om den. När man kan varje backe, sväng och grop så kan man låta kroppen köra på själv och ägna sig åt självterapi under tiden. Jag sprang den även idag och slog mitt personbästa på den sträckan med strax över 10 (!) minuter! Som vanligt kändes kroppen ganska lätt men bristen på kondition höll på att suga livet ur mig på vissa ställen.
Av någon underlig anledning verkar jag alltid göra debutrundan bäst varje år. Förmodligen för att jag inte har några krav på mig själv då. Det enda kravet jag har är att jag måste hinna hem innan Nicklas åker till jobbet och då har jag en och en halv timme på mig, så det är ju hur lugnt som helst. Jag skulle kunna gå om jag ville. Ju mer jag springer, ju mer vill jag förbättras och ju större krav jag får på mig själv, ju mer stressad blir jag och kör ofta på för hårt i början så jag är helt död på slutet.
I år springer jag visserligen också för Orvars skull, hade det bara varit jag hade jag varit alldeles för bekväm och bara tagit mig ut någon enstaka gång då och då. Men i år handlar det inte om att ge honom motion. I år handlar det om att jag måste få upp ork och fart till att hänga med honom i spåret, för han presterar bäst ostörd och han spårar sjukt snabbt så jag måste orka springa med fort, i besvärlig terräng i upp emot två, två och en halv kilometer. Det är faktiskt jobbigare än vad det låter. I alla fall om man är jag.
Så i år har jag två grundregler som jag hoppas ska hjälpa mig att inte tappa stinget och faktiskt förbättras utan att ta livet av mig:
1. Att inte springa varje dag! Jag måste ha lite överseende med mig själv och inte ge mig ut om jag inte är sugen. Det funkar inte om jag tröttnar och tycker att det är skittråkigt. Det ska vara kul!
2. Ingen press! Jag kommer att förbättras så jag behöver inte hålla stenkoll på tider och sträckor och sånt. Och håll ett jämnt tempo. Om jag ska rusa kan jag göra det på slutet om jag har ork kvar... Det är faktiskt inte tiden som är viktig. Det är hur jag presterar i spåret som spelar roll!

Men jag är ändå rätt nöjd med mig själv... 10 minuter på 8 km är fan inte dåligt!

Ikväll blir det kurs på brukshundklubben. Det ska tydligen regna men det skiter vi i och tar cykeln ändå för både Orvar och jag är på topp just nu!

Nu ska de små kycklinglåren biffas till!

Igår var det fulväder så vi var inne hela dagen, plockade, grejade och lekte så när Nicklas kom hem från jobbet var Alex och Orvar skapligt speedade. Vi packade in Alex, Orvar, Ida, Madde och Caro i bilen och åkte till ett sandtag för att härja loss lite och för att bygga lite muskler på Orvars små kycklinglår. Jag skämtar inte, från där revbenen slutar och bakåt är han verkligen klen. Vi röjjde på rätt bra och jag hade väntat mig att han skulle ha träningsvärk idag men han verkar inte känna av någonting. Jag vet inte om jag ska bli nöjd eller besviken... Men uppenbarligen så är han inte så klen i bakbenen som han ser ut att vara och det är ju en bra sak.

Nu är jag lite sugen på att ta Alex och Orvar och cykla ut till brukshundklubben och träna lite. Vi har kört en del fysiskt men dåligt med mentalt på sista tiden så det skulle behövas. Vi får se hur vädret ser ut när vi är klara här hemma. Hur peppade vi är och vad klockan hinner bli.

För idag ska jag laga god mat och det vill man ju inte missa! Kan hända att det får bli lite lydnad på Risbroplan...?

Snuskiga ORMJÄVEL

1. Människor

2. Ormjävlar

3. Höjder

Det är topplistan över saker jag är totalt livrädd för.

Människor? Undrar du nu... Ja människor ligger som en klar etta. Nu springer jag ju inte för livet så fort jag ser en människa men bara tanken på vad människor utsätter andra människor för, många gånger bara för sitt eget nöjes skull är så sjukt läskig. Oftast ser man inte på en person vad den är kapabel till. Min allra största fasa är att min son ska råka i klorna på en sån.

Ormar är väl inte så ovanligt att vara rädd för... bara hur de rör sig och helt saknar ett kroppsspråk som går att läsa av skrämmer vettet ur mig. Och naturligtvis hade jag Oturen att träffa på årets första orm igår när vi var vid Hedkärrasjön. Den kom simmade och var sådär äckligt obehaglig som bara en orm kan lyckas med och jag tog tillbaka alla mina planer på årets andra dopp. Dessutom har jag sovit som en kratta i natt. Japp, det är så stark inverkan de har på mig. Det känns som om de kryper runt överallt och jag drömmer mardrömmar som känns så sjuk verkliga. Min man kom ju hem igår kväll, vi har inte setts på hela helgen och jag sov med mysbyxor, strumpor och en tjock luvtröja på mig. Tack för den ormjävel!

Härliga dag!

Vädret är underbart!

Tog en härlig pensionärspromenad runt Linjan med Orvar i morse. Jag har kört ganska hårt med honom den här veckan och han har definitivt gjort sig förtjänt av en lugn morgonpromenad i skritt och lat-trav.

Fick skäll aven gubbe för att jag inte tränade min hund ordentligt, för hundar behöver minsann mer än bara långsamma morgonpromenader. Blev arg och ville skrika alla fula ord jag kunde men grabbade tag i min yrkesroll och log fånigt istället.

Upptäckte dessutom att Orvar är ordentligt dålig i magen, stackarn. Så det blir till att tillbringa den här dagen utomhus för att slippa torka olyckor.

Jag hade tänkt plocka och greja idag men det är så fint väder att jag skiter i det. Det ska regna i morgon så jag tar det då istället.

Nu ska jag ta med mig Ida och Orvar och gå iväg för att njuta av lite sol, en bok och kanske lite bad.

En dag på språng.

Igår inveg jag min ensamma långhelg med att inte göra ett skit egentligen. Satt bänkad i soffan och halvkollade på tv, satt inloggad på FB hela dagen som en annan utböliing (Men jag hann med en ordentlig catchup med älskade syster), drack några groggar och körde lite terapi (både för mig själv och syster nr.2.)
Idag känns det det bra trots att nästan hela flaskan med Bacardi Mojito försvann ner i min mage igår. En aning uttorkad kanske men det råder en Resorb och lite vatten snart bot på.


Idag har jag en känsla av att det kommer att bli en bra dag! Hela Dagen är inbokad men bara med sköna grejer så jag ser fram emot att komma igång. Ungefär såhär ser planen ut:
* Morgonpromenad med Orvar i härlig pensionärstakt. Kort och med mycket dikessniffande.
* Frukost. Nyttig frukost med tanke på vad jag hävde i mig igår. Lite balans är aldrig fel. Och jag ska äta i lugn och ro!
* Dusch. En lååång, varm dusch med spotify och tända ljus. (Livskvallité)
* Pälsvård, klovård och lite balansövningar med Orvar.
* Smita upp till mamma och rasta Maddes Caro vid 13-tiden för Madde jobbar hela dagen.
* Cyckeltur med Orvar. En ganska kort en med 2,5 kg i klövjeväskan för att trotsa uthållighetsträningen och bygga lite muskler på de små kycklinglåren istället. En vända över stan hade jag tänkt så blir det lite terapiarbete samtidigt.
* Mat! Sallad med stekt svamp,oliver och soltorkade tomater. Mums.
* Ta cykeln upp till mamma en sväng runt 16-17-tiden och ge Caro en vända sen hem och byta Maggan mot Orvar, ta båda hundarna och gå och möta upp Madde på jobbet när hon slutar 18.15.
* Utnyttja Madde och Caro som störningar och göra några platsliggningar.
* Sen ska jag göra precis vad jag vill med gott samvete! Kanske fortsätta på tredje sesongen av Gilmore girls?


På klart.se ser det ut som om det kommer att spricka upp och bli fint runt tvåtiden och det skulle ju passa mig perfekt!

Lite semester i semestern.

Imorgon åker Nicklas och Alex till Hudik och jag blir alldeles ensam kvar hemma. Eller ja, Orvar är ju hemma med mig. Det ska faktiskt bli grymt skönt. Missförstå mig inte nu... jag älskar min familj. Men, Alex och jag går varandra på nerverna just nu. Dessutom har jag har alltid haft ganska stort behov av att få vara för mig själv och en sån här långhelg med jämna mellanrum är rena lyxen. Jag vet... jag är bortskämd.
I vanliga fall när de åker iväg och jag stannar hemma brukar det bero på att jag jobbar men den här gången är jag heeeelt ledig. Jag ska ta mig en drink på balkongen, lyssna på en massa musik, träna en massa med Orvar, duscha i lugn och ro, äta vad jag vill när jag vill om jag vill, läsa, ta sovmorgon och bara rå om mig själv (och Orvar). Det känns som en bra plan!
Jag ska även passa på att träffa mormor och morfar lite nu när jag inte har ett halvsjukt barn hemma.
Och snart har Nicklas semester och då blir det en hel massa flängande med hela familjen så den här helgen ska jag ta vara på.
Jag blir nästan lite avundsjuk på mig själv :)

Egoboost!

Vi åkte bil till och från brukshundklubben idag. Dels för att vädret inte var underbart, dels för att jag har kört ganska hårt fysiskt med Orvar både igår och i förrgår och jag vill inte överanstränga honom.

Det märks tydliga skillnader på honom när vi inte cyklar ut. Han har svårare att koncentrera sig, exploderar lättare och tappar fokus med jämna mellanrum. Jag får jobba mycket hårdare för att behålla hans uppmärksamhet och för att få honom att prestera.

Men träningen idag har gått jättebra ändå. Det är bra med dåliga dagar ibland för då kommer bristerna fram tydligare och det är lättare att urskilja vad man behöver jobba på och vad som faktiskt har sjunkit in.

Vi har gjort en del framsteg:

* Positionerna sitter lite bättre. Jag vill fortfarande ha in honom närmare mig och få upp hans mentala uthållighet mer men det går åt rätt håll i alla fall.

* Vi har fått ner ivern i inkallningen alldeles lagom. Han mejjar inte ner mig längre men han kommer fortfarande glatt, tveklöst och snabbt. Med lite mer jobb kan vi nog få in ett bra sättande i momentet också.

* De gånger han exploderar och är svår att få kontakt med är han ändå mycket bättre än han var när han exploderade tidigare och jag kommer åt honom lättare för varje gång.

* Hans uthållighet i platssittningen och platsliggningen har förbättrats avsevärt - även med störningar.

Vi har även en del, nya och gamla, saker vi behöver jobba mer på:

* Finslipa positionerna. Alltid dessa positioner.

* Bitchstilen. Jag är fortfarande för trevlig. Minska ögonkontakten Nettan!

* Mitt belöningssystem behöver ses över, finslipas och trappas ner lite.

* Personmöten. Våran största utmaning just nu är att träna personmöten. Där har vi två situationer att ta tag i.

1 - Främmande människor. Jag måste hjälpa honom att lita på mig och få honom att hålla sig lugn i alla möten med främmande människor även om han tycker att de är läskiga.

2 - Människor han gillar. Jag måste få honom att hålla sig lugn när han får syn på en person han älskar och se till att han inte kastar sig över dem.

De gamla rävarna där ute (Mina förebilder och inspirationskällor) styr allt oftare in samtalen på tävlingar. Men de verkar inte riktigt ha bestämt sig för i vad än :)

Själv tycker jag att vi har en hel del kvar att jobba på innan vi är redo för tävlingsplanen i någon gren över huvud taget men bara att de tar upp det ger mig en kick och en egoboost som gör mig en aning yr i huvudet. Jag har dessutom blivit erbjuden att få träna med dem och den chansen är helt otrolig! Bara tanken på att få chansen gör mig hög av ren lycka. Tänk allt jag skulle kunna lära mig!

Idag är jag så sjukt lycklig, speedad och tillfredsställd. Jag känner mig oövervinnerlig och rätt så jävla bäst i hela världen!

Som vanligt när det är lite halvkasst
väder var jag läckrast på hela klubben.
(Lägg märke till sarkasmen.)

Skogen är så underbar när det regnar.
Alla färger blir så fina och det luktar
så himla gott.

Och en snabb uppdatering från igår:

Tog en vända på cykel med Madde och hundarna. Sen gick vi en härlig promenad, cyklade hem igen och bäddade ner oss i soffan med Gilmoore Girls och Marabou. Vädret var härligt och hundarna var ovanligt ouppfostrade men de var väldigt trötta och härliga när vi kom hem.

Madde och Caro i skogen.

Bäverhydda.

 Orvar njuter av livet.

DÖ idiotiska utslag, DÖ!

Jag är lite orolig för Junior... Det ser ut som om en släng av nässelutslag är i antågande. Sist han åkte på den skiten var han sjuk i två (!) månader. Så jag håller tummarna hårt.

Orvar är lite stel efter cykling igår och i förrgår så vi får se hur pepp han är på träning ikväll. Dessutom är det fulväder ute så det lutar åt att vi lämnar Maggan hemma och raggar skjuts till och från brukshundklubben...

Resten av dagen kommer att avnjutas i soffan med glass, tecknat och en bok. Förhoppningsvis slipper vi åka till sjukan... 

Årets första kvällsdopp

Orvar och jag har just kommit hem från Hedkärrasjön. Det var inte så kallt som jag hade tänkt mig (jag föreställde mig scenen ur Titanic där Rose tänker hoppa  från aktern på båten och Jack talar om för henne hur kallt det är i vattnet) så jag vågade mig på tre dopp innan jag gav upp. Orvar badade hela tiden och jag fick lura upp honom när vi skulle hem. Jag hade inget val, jag var tvungen att bada för det var någon som kallade mig feg... HA! Nu har du bildbevis på hur Ofeg jag är! :D

Det här med att vara tjej...

Att vara tjej är inte min starkaste kvallité här i livet.

Igår var jag ute i Björsbo med Ida, Madde, Alex och hundarna. Jag gick hårt ut för att jobba på mig en anständig solbränna, körde med alla knep jag kunde komma på. Nu känner jag ju inte till så många tjejiga knep men man tar vad man har. Bland annat har jag hört att man ska smörja in sig med barnolja - check. Men det funkade inte alls. Kanske skulle ha använt matolja? Solen tar inte alls på mig, jag blir inte ens lite röd... Det har nog gått så långt att min vithet reflekterar bort all sol innan den hinner fram. Men nu har jag i alla fall försökt och insett att det är kört så nu kan jag fortsätta att vara blek i lugn och ro.

Jag gav mig dessutom på ett försök att måla naglarna. Färgen var fin men det är väl meningen att det ska sitta på naglarna och inte på hela fingertopparna...? Jag ger upp det också och tänker skaffa mig ett genomskinligt istället.

Dessutom tycker jag att boxeshorts är de skönaste underkläderna som finns.

Det enda smycket jag använder är förlovningsringen, inte guld eller silver där inte - nej den är gjord i stål.

Jag har försökt ta hål i öronen ett par gånger men min kropp tycker inte att det är en bra idé så jag har gett upp.

Fick jag välja mellan en shoppinghelg i Stockholm och en helg under bar himmel med ett metspö i handen skulle jag välja bort Stockholm på en gång.

Den här helgen har jag insett att jag inte är så bra på att vara tjej så jag får helt enkelt bara fortsätta att vara det jag är allra bäst på - Nettan.

~ Sagan om Max ~

När jag var yngre var jag ganska hopplös. låt oss säga att jag var snäppet värre än en 'normal' tonåring. Några snäpp kanske... 
Jag var inte en av dem som hade hamnat i fel sällskap och gjorde skit av mitt liv av den anledningen - jag hade världens bästa vänner. Jag mådde bara väldigt dåligt och höll mig för mig själv. Jag söp och tog droger och höll mest till på kyrkogården, för där lät folk en vara ifred om man såg hängig och ledsen ut. Jag skar mig och blev ganska nedgången ganska snabbt. Flytt till GBG var på tal och  soc var inblandade. Jag rymde hemifrån och var borta dagar i sträck - ofta. Mina föräldrar var ganska uppgivna och som ett sista försök att få mig tillbaka till verkligheten bestämde de sig för att skaffa en hund till mig.
Det låter kanske som ett sjukt dåligt beslut. Att belöna det betéendet med en egen hund. Att sätta en hundvalp i den sitsen. Att riskera att dra på sig en hund utöver alla bekymmer som redan var aktuella om det inte skulle lyckas. Ja jag kan komma på en massa anledningar till att det skulle vara en urusel idé. Men jag är så himla glad att de bestämde sig för att det var värt de riskerna - det är vi nog alla, så här med facit i hand.
Det var ett mycket smart upplägg. Pappa skulle köpa valpen till mig om jag lovade att ta allt ansvar för den helt själv. För mammas del av avtalet var att låtsats att hon inte alls ville ha något med en hund att göra. Jag fick försörja den själv och stå för allt arbete själv. Annars åkte hunden ut. Så såg dealen ut.

Jag kommer aldrig att glömma det samtalet. När pappa ringde och frågade om jag var med på noterna (mamma protesterade lite lagom men förbjöd det inte). Det var första gången på månader som jag över huvud taget kände någonting. Jag hade slagit av hela känslosystemet och skar mig så fort jag kände att jag höll på att förlora kontrollen men i det ögonblicet föddes en liten bubbla av lycka i bröstet på mig, en svag, svag stråle ljus i en becksvart själ. Jag hade önskat mig en egen hund så länge jag kunde minnas och nu var det alltså dags.

Några veckor senare åkte jag med pappa och brorsan till en liten kennel, mitt ute i skogen i Lilla Edet, en bit bortanför Göteborg, för att hämta valpen som pappa redan hade tingat. När vi klev ur bilen möttes vi av nio pigga, klumpiga och jätteglada golden retrivervalpar som genast kom studsande ut ur skogen bredvid tomten för att kolla in oss, tätt följd av sin mamma. De var underbara! Jag satte mig på huk och valparna trängdes kring oss men de tröttnade ganska snabbt och började brottas med varandra i stället. Då kom en liten rackare fram och klättrade rakt upp i mitt knä med sån självklarhet att jag struntade att de leriga, alldeles för stora tassarna smutsade ner mina nya byxor. Jag hade inte en chans, han hade redan bestämt sig och det enda jag kunde göra var att lägga handen under den daggvåta lilla rumpan och ge honom stöd så han slapp jobba så hårt för att komma upp. När jag väl hade lagt den andra handen under hans bröst och lyft upp honom i famnen var det redan för sent. Jag var helt såld och glömde världen runt omkring. Det enda som existerade just då var jag och den lilla valpen i min famn. Han låg nöjt och tuggade på en slinga ur mitt hår och brydde sig inte alls om att hans syskon hade the time of their life på marken nedanför. Han var helt nöjd hos mig. Uppfödaren hade kommit ut och de for omkring i kaoset av valpar på marken och letade efter den som pappa hade tingat. Det enda jag brydde mig om var att försöka lista ut hur jag skulle övertala dem om att det var just den här valpen som måste följa med mig hem. Det fanns inget annat alternativ. Han skulle med mig hem, allt annat var otänkbart.
- Vilken färg har den där valpen på halsbandet? Frågade en röst mig, jag vet inte vem det var. Jag kollade efter och svarade som i dvala... - Brunt.
- Toppen, då har du ju hittat honom!
Jag kunde inte tro att det var på riktig! Det var för bra för att vara sant! Det gick så lätt! Men så var det... det var Max som valde mig den dagen. 
Jag hade redan bestämt att valpen skulle heta Max. Jag hade inte ens funderat på något annat namn. Det bara dök upp i huvudet på mig och fastnade. När jag skrev på ägarbytet såg jag att hans kennelnamn var Dream Max's Expect Obliding. Jag tror egentligen inte på övernaturliga fenomen men jag är helt övertygad om att Max var mitt öde, att vi var menade för varandra.

Med hjälp av Max tog jag mig tillbaka till ett normalt liv igen. För har man en valp som är helt beroende av en så kan man inte köpa droger och sprit istället för hundmat. Så är det bara. Det tog ju tid naturligtvis, den vändningen skedde inte över en natt. Det tog flera år för mig att ta mig tillbaka och jag kommer alltid att vara ärrad. Men Max visade mig att livet kunde vara värt att leva trotts allt. Jag fick bearbeta allt i min egen takt men jag var aldrig ensam. Han fanns där hela tiden, han var beroende av mig men krävde aldrig någonting av mig, han älskade mig ovillkorligt oavsett vad, han vallade hem mig på fyllan när jag hade mina bakslag och han lyckades få mig att skratta genom tårarna. Han visade mig det vackra i att älska och bli älskad. Dessutom var han den ultimata läromästaren, han lärde mig grunderna i hundägande och vi hade många fina stunder ihop. Det var Max och jag mot världen.

När han var ett och ett halvt år fick han diagnosen epilepsi. Han klarade sig ganska bra med hjälp av mediciner och levde ett ganska vanligt hundliv. Men när han blev fyra och ett halvt blev han så sjuk att det inte fanns någonting vi kunde göra för att rädda honom. Han lärde mig nya saker in i det sista och den sista lärdomen han gav mig, gav han mig efter att han hade somnat in. När jag åkte in till Strömsholm för att låta honom somna ifrån sitt lidande var jag livrädd. Jag var helt övertygad om att allt jag hade lyckats bygga upp med hans hjälp också skulle försvinna med honom. Men allteftersom dagarna efter hans bortgång gick upptäckte jag att jag faktiskt skulle klara mig. Jag var så ledsen att hjärtat höll på att gå i tusen bitar, men det var också allt. Ingen panik, ingen ångest, bara sorg. Djup sorg som gjorde ont i varje fiber av min kropp men likväl bara sorg. Inga droger, ingen sprit, Nicklas var kvar och jobbet fanns kvar och allt annat var nästan läskigt vanligt. Det sista han lärde mig var att jag är stark, jag klarar mig själv om det behövs. Min värld kommer inte att rasa samman igen för jag vet att jag kan hantera det mesta nu. Han lärde mig att allt blir bra till slut om man bara kämpar tillräckligt hårt och att jag kommer att klara mig bra genom livet om jag aldrig ger upp.

Jag har Max att tacka för så mycket. Utan honom hade jag förmodligen dött av en överdos, fryst ihjäl i en snödriva eller till slut tagit tillräckligt med mod till mig för att våga göra slut på mitt eget lidande. All den lycka och kärlek jag har och känner idag, har jag tack vare en valp som valde mig, en kylig höstdag i Oktober för snart tio år sedan. Jag är skyldig honom att njuta av varje fint ögonblick som livet bjuder på och jag gör mitt bästa varje dag.

~ Vila i frid ~

~ Tack för att du gav mig livet tillbaka, min älskade, saknade vän ~