Magnetröntgen visade ingenting! Han har alltså ingen hjärntumör! Den var dyr och täcks inte av försäkringen men det var så värt varenda tusenlapp för att få bekräftat att han inte har någon hjärntumör. Det var verkligen en stor lättnad som släppte där.
Ultraljudet på buken visade inte heller några konstigheter alls.
Inte röntgen på brösthålan heller.
De har alltså, tolv dagar och nästan 50 000 kronor senare (Behöver jag tala om hur glad jag är över att ha en bra försäkring?) uteslutit nästan alla möjliga aspekter förutom parasiterna i nervsystemet och ren epilepsi.
Eftersom han har den ökade risken runt narkosen på grund av kramperna och hjärtat så ville de behålla honom för observation under natten för att kolla så att han kvicknade till ordentligt utan komplikationer och för att kolla så att han inte reagerar med fler krampanfall och om allting går bra får han komma hem imorgon! Imorgon! Äntligen!
Han kommer inte att sättas på medicinering fören vi har fått provsvaren från de sista blodproverna. Utöver det avvaktar vi och ser om han får några fler anfall, vilket han troligen kommer att få. Veterinären ville inte sätta in en livslång medicinering som dessutom kan komma med en del biverkningar utan att vara helt säker på att det verkligen är EP men nu när allt övrigt tänkbart är uteslutet är vi så gott som säkra på att det är epilepsi han har.
Det skapar väldigt blandade känslor, såklart. Lättnad, eftersom det är någonting som går att medicinera så att han kan få ett långt, lyckligt och smärtfritt hundliv. Lite vemod eftersom han förmodligen kommer att behöva gå på medicin i hela sitt fortsatta liv. Oro över biverkningarna. Och sist men inte minst den där gnagande obehagskänslan i maggropen av min tidigare erfarenhet av att ha en hund med EP, den erfarenheten som fick ett alldeles för tidigt och tragiskt slut. Den oron kommer nog alltid att ligga och gro långt där nere.
Men mest av allt är jag bara lättad över att äntligen se en glimt av ljus i änden av tunneln och så sjukt lättad över att det värsta är uteslutet. Nu hoppas jag bara att det inte händer någonting mer för jag kan inte bärga mig tills jag får hålla om honom igen. Imorgon med lite tur! Snälla... ge oss lite tur nu, det har vi faktiskt förtjänat efter den här vändan.
Man kunde ju tycka att jag borde kunna sova gott i natt men jag är så hög på förväntan inför imorgon att jag tvivlar på att jag kommer att kunna sova ordentligt fören jag har honom i tryggt förvar här hemma igen, bredvid mig i sängen.
Vi kommer att få skjuta på den planerade resan ner till Göteborg och familjen tills läget är stabilt. Vi måste ha nära till vår egen veterinär om det dyker upp några komplikationer, om provsvaren skulle visa på parasiter eller om han får nya krampanfall. Dessutom kan vi inte utsätta Texas för att resa efter allt det här. Det har varit väldigt mycket för honom nu på väldigt kort tid och han behöver få vila och landa hemma ordentligt innan det ens kommer på tal att åka iväg någonstans med honom. Just nu är Texas prio ett och resten får komma på tal när han är redo.
Defekten på hjärtat kommer vi att få hålla koll på och innan vi åker hem kommer en tid för återbesök och ett uppföljningsultraljud att bokas om en-två månader för att se hur och om det utvecklar sig. Om han någonsin kommer att kunna dra igen och hur det i så fall ska läggas upp kommer att diskuteras då, utefter vad det ultraljudet visar. Jag hoppas att han kommer att kunna fortsätta dra men mest av allt är jag bara glad att han verkar kunna få leva ett långt och smärtfritt liv. Det har han verkligen förtjänat för han har lidit nog för en hel livstid. Mitt älskade, älskade lilla Hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar