Väl där ägnade vi oss åt att äta precis hur länge vi ville, grilla, fiska, sola, mörda mygg och lösa sudoku. Tillvaron var så kravlös som den kan bli när man åker på semester med hundar och barn. Helt fantastiskt!
Alex och jag har konstaterat att det inte går att klia dalahästen på magen.
AC is the shit! Det ser rätt trångt ut men det är bara för att de envisas med att trycka ihop sig tillsammans längst in. Närhet är kärlek.
En av ungefär tusen besträckare/pisspauser.
A little piece of heaven.
Nöjd huskymix käkar dessert där det smakar som bäst. Ute.
Alex kollar vart det finns störst chans att få fisk.
Abborrarnas Big Moma. Fångad på ett hemmagjort pinnmetspö med ett mörthuvud som bete och uppdragen med en gammal hederlig fjärilshåv. Det kallas avancerat sportfiske.
Utsikten från köket. Och monsterabborren smakade toppen. Egenhendigt fiskad, byxad och tillagad av kungen (Läs: egot) själv.
Livet.
I lite mindre än två dygn var det sådär fantastiskt att man inte riktigt vet om man verkligen är med om det eller bara drömmer.
Sen brakade helvetet löst.
Det började med att vi vaknade vid halv två på natten av att Caro vankade av och an och var kissnödig. Det hade varit galet varmt under dagen så han hade druckit massor så det var inte alls konstigt. Vi gick ut för att låta båda hundarna kissa och passade på att vädra ur stugan för det var fortfarande galet varmt där inne. När vi kom in igen var Texas mycket mysig och ville bli kliad i ljumskarna, då hittade jag årets första fästing (ja första, Texas verkar smaka illa och jag är så jävla glad för det!). Den verkade ha suttit ett par dagar så den hade nog följt med hemmifrån men den var fortfarande liten. När jag plockade bort den såg jag att all synlig hud var helt täckt av röda ringar. Paniken började spira och det första som for genom huvudet var tankar på borrelia och värmeslag. Caro visade sig ha ett par likadana märken och med tanke på det senaste dygnets värmebölja så tog misstankarna om värmeutslag över så vi tog med oss hundarna ner till sjön för att svalka av dem lite extra. Caro blev löjligt glad och for runt i vattnet som en duracellkanin på raketbränsle. Texas tyckte mest jag var jobbig som ville ha ut honom i vattnet ända till magen och försökte försynt slippa undan genom att vara fullt upptagen med att dricka (Läs: slicka lite förstrött på vattnet och hoppas att jag köpte det.) På vägen tillbaka till stugan gav Texas bakdel upp, den gav upp helt, han tappade balansen och tippade åt sidan. Vid stugan hände samma sak igen och efter lite goooglande efter jouröppna veterinärer i närheten ringde jag, smått panikslagen, till Östersunds Djursjukhus med hjärnan full av tankar på överhettade inre organ.
Typ tolv mil senare stod vi och väntade på att bli insläppta när bakdelen gav upp på nytt. Veterinären gick igenom honom grundligt men hittade ingenting förutom att han hade lite långsam reaktionsförmåga i bakbenen. Han tappade bakbenen igen på undersökningsbordet. Värmepåverkan uteslöts snabbt. Tydligen är det vanligt att djur som är ovana vid mängden mygg och knott får den typen av reaktion. Utslagen alltså. Bettet efter den nyplockade fästingen undersöktes och såg fint ut. De vanligaste blodproverna togs plus prover för de vanligaste fästingburna sjukdomarna men eftersom han inte hade någon feber var det inte det troligaste för tillfället. I väntrummet när vi väntade på provsvaren gav bakbenen upp igen men han återhämtade sig snabbt. De vanliga provsvaren såg fina ut, det enda som var lite avvikande var något med njurarna som låg alldeles i överkant inom ramen för normalt vilket kunde tyda på någon form av förgiftning, troligen sjövattnet. Han skrevs in för observation, duschades av och fick aktivt kol.
När vi nästan kommit tillbaka till stugan igen ringde veterinären och sa att provsvaren för fästingsjukdomarna inte visade någonting och att deras neurolog hade gått igenom honom igen på grund av att han hade haft något långsam reaktionsförmåga i baktassarna. Hon (?) hade hittat en svag men tydlig antydan på smärta i ländryggen. Han fick den preliminära diagnosen diskbråck, blev satt på Rimadyl, beordrad strikt vila och fick klartecken att åka de femtio milen hem för att få fortsatt vård på hemmaplan.
Så vi packade ihop oss en dag tidigare än det var tänkt, åkte förbi Östersund och hämtade upp Texas och påbörjade roadtrippen hemåt. Den var inte alls lika trevlig som resan upp, men radion bjöd i alla fall på bättre musik så vi rockade loss en hel del.
Tre timmars sömn och ca nittio mil på ett dygn - jag måste ju säga att Madde skötte sig helt galet bra bakom ratten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar