På morgonpissen på tisdagen vinglade han till lite lätt vid två tillfällen igen men ingenting som verkade påverka honom nämnvärt annars. Han tappade inte balansen helt utan svajade bara till lite lätt och fortsatte som om ingenting hade hänt.
De följande dagarna hände det ingenting mer och han började röra sig som vanligt igen.
På torsdagsförmiddagen tyckte jag att det var på tiden att han fick komma ut och se någonting annat än bakluckan på bilen (när vi måste uträtta ärenden) eller gräsplätten och träden i skogskanten närmast porten. Vi tog oss en pensionärsstros runt kvarteret på en timme ungefär. Den mesta delen av den tiden tillbringade vi med att sitta på backen och plocka kantareller eller nosa i diken, den biten vi faktiskt tog oss framåt nöjde vi oss med att strosa fram i långsam pensionärsskritt. När vi hade typ tjugo meter kvar till porten svajade han till och jag stöttade genast upp honom, vi stod så någon minut och njöt av lite rumpmassage innan vi fortsatte. Tio meter senare hände samma sak igen och vi upprepade samma procedur innan vi gick in. Resten av dagen tog vi det lugnt och han var som vanligt igen.
På fredagsmorgonen nöjde vi oss med en rastning utanför huset igen men vid det laget började Texas bli rätt rastlös och när vi kom in brakade han loss i ett ordentligt tuppjuck. Ett äkta Texasanfall av ren yberlycka och full med galenbus for han fram och tillbaka genom lägenheten och hoppade i möblerna lika ofta som över dem. För att dra ner på galenskaperna en aning erbjöd jag honom dragkamp och han nappade med djävulskapen lysande i ögonen. Det tog inte lång tid för honom att göra av med tillräckligt mycket galenenergi för att kunna lyssna på mig när jag sa att det räckte.
Tio minuter senare stod vi i köket och Texas kom gående från sin korg i vardagsrummet. Han verkade känna att någonting var på gång men han inte hela vägen till oss innan han påbörjade en cirkel men tappade balansen och föll ihop nästan omedelbart. Den här gången var det inte att han tappade balansen eller att bakbenen bara gav upp. Den här gången var det ett krampanfall, det gick inte att ta miste på. Det var läskigt likt Max´s epilepsianfall, förutom att han inte tuggade fradga, kissade på sig eller att ögonen vände bak i huvudet så att nästan bara ögonvitorna var synliga. Trotts att det inte alls var av samma intensitet som Max´s anfall brukade vara så var resten exakt samma. Han blev stel i bakbenen, tippade åt sidan och skakade kraftigt i alla benen. Även halsen var stel och skakade även om det inte var lika kraftigt. Det gick över på bara tio sekunder och han reste sig upp ganska på en gång när det var över och visade inga tecken på påverkan.
Jag ringde genast upp Strömsholm igen och efter ett långt samtal kom vi fram till att det var mycket troligt att det var epilepsi och att ett ensamt krampanfall inte var någonting jätteakut så jag skulle försöka få tag på vår lokala veterinär och diskutera ut en plan för hur vi skulle gå vidare med eventuell provmedicinering och/eller fortsatt utredning. Jag fick inte tag på henne under dagen men oroade mig inte speciellt mycket eftersom ett ensamt, kort och relativt lindrigt epilepsianfall inte är farligt i sig och han redan hade gått igenom två grundliga undersökningar utan att man hittat något. Dessutom verkade han inte alls påverkad så jag tänkte att jag kunde vänta tills nästa vecka och ringa igen direkt på måndagen.
På kvällen när William somnat tänkte vi kolla på en film som vi skulle låna av Ida (Alex hade Nicklas-helg) så jag tog med mig Texas och gick de trehundra meterna upp till morsan för att hämta den. På den vägen fick han två krampanfall till, precis som på morgonen kände han på sig att de var på väg och började cirkla innan kramperna satte igång och han tappade balansen. För varje gång höll de i sig något längre och för varje gång tog det lite längre för honom att återhämta sig efteråt och han blev tröttare och tröttare. De var fortfarande kortare än tjugo sekunder och även om han inte såg ut att lägga märke till vår omgivning under tiden försökte motarbeta kramperna i halsen och hitta mig med nosen. Så fort jag strök honom i ansiktet lugnade han ner sig märkbart så han måste ha varit medveten till en viss del.
På vägen hem fick han ett krampanfall till, även det kände han på sig innan men blev tagen av kramperna innan han hunnit vända sig om och komma tillbaka till mig. Även den krampen drog ut ännu lite extra på tiden men höll sig under trettio sekunder och även här försökte han hitta mig och lugnade ner sig så fort jag strök honom över ansiktet. Den gången tog det däremot mycket längre tid för honom att återhämta sig efteråt. Han var med mentalt och sträckte på huvudet för att titta efter olika ljud men han låg tungt kvar med kroppen och gjorde inga försök att resa sig upp, vilket är väldigt ovanligt för honom. Han har vanligtvis väldigt svårt att koppla av utomhus och det är någonting vi får jobba på ganska länge innan vi åstadkommer i vanliga fall.
Ganska på en gång efter att kramperna släppt. Inom en halv minut.
Ca en-två minuter efter att kramperna släppt.
Ca fyra-fem minuter efter att kramperna släppt. Ett par minuter innan vi reste oss och gick in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar