Vår comeback börjar ta form

Texas och jag har ju haft en ordentlig träningstorka ett tag nu. Eller... jag har haft en torka och han har ju inte kunnat göra så mycket utan mitt samarbete. Den fysiska träningen har vi hållit igång nästan så mycket som vädret och tiden tillåtit. Visst har det funnits dagar när jag helt enkelt inte orkat masa mig ut fast tillfälle har funnits men de gångerna har varit väldigt få. Den träningen som har krävt mer medvetenhet och engagemang från min sida har däremot legat helt nere. Medveten träning mot medvetna mål kräver en närvaro som jag helt enkelt inte har haft på ett tag. Jag har galet dåligt samvete för det men samtidigt vet jag ju att man kan förstöra så mycket om man försöker jobba på problemområden och inte har varken ork, tålamod, sinnesnärvaro eller en fungerande plan (som för övrigt måste justeras och anpassas hela tiden under resans gång). Vi har helt enkelt undvikit våra problemområden så gått vi kunnat under en tid och hanterat dem tillfälligt när vi väl råkat ut för dem istället.

Nu är vi i alla fall igång igen! Jag är tillbaka och redo och peppad som fan och Texas hakar ju bara glatt på. Underbara hund!
Vi mjukstartar såklart på alla områden och börjar om från början för att få ett så bra resultat som möjligt. Vi kör på med sånt vi jobbat på förut och börjar med att repetera och befästa det mest grundläggande till att börja med så jobbar vi vidare utifrån det sen.

En sak som vi tagit upp igen är ensamhetsträningen. Fast den har ju legat och vilat mycket längre än min personliga lågkonjuktur. Eftersom vi gick för fort fram sist och fick plötsliga och ganska grava bakslag la vi det på hyllan helt redan tidigt i höstas. Nu har vi börjat så smått igen, ändrat taktik och tagit hjälp av nya fusk och strategier.
Sist vi tränade använde jag mig mycket av att springa in och ut igenom dörren, klä på mig ytterkläderna och göra en liten ritual av förberedelserna innan jag gick ut så att han visste vad som skulle hända och vad som förväntades av honom. Jag hade tvn på och sa alltid samma sak till honom innan jag försvann.
Det finns en hel djungel av metoder för ensamhetsträning på där ute. Man får olika tips, idéer, erfarenheter och åsikter från varje människa man pratar med, från varje sida man går in på och varje bok man öppnar. De strategier vi körde på var de råd vi stötte på oftast och de fungerade ett tag men när vi började göra bakslag gjorde de istället att han började bygga upp en oro när han visste vad som var på väg att hända och då gick det bara utför istället. Snabbt. Den här gången har vi alltså gjort det helt tvärt om och hittills har det fungerat hyfsat. 
Det började med att han fick stanna kvar uppe ibland när vi sprang ner till tvättstugan, helt enkelt för att det är ganska besvärligt att böka med sig junior, Texas och en massa tvätt genom tre låsta dörrar för att ta sig dit. Men också för att Alex har haft det lite jobbigt och behöver vara bara vi, utan Texas någon liten stund ibland, vilket kan bli ganska svårt när man har en hund som måste följa med precis överallt. Vi gjorde ingen grej av det utan tog bara våra grejer och gick och det underlättade nog att vi inte behövde sätta på oss mer än ett par tofflor så den gamla ritualen med kläderna uteblev. I början var han lite orolig, vankade av och an, pep och ylade till någon enstaka gång (jag filmar honom alltid) men vi fortsatte korta, korta stunder utan att göra någon grej av det och han gjorde framsteg.
Sen fortsatte vi med att springa till Servus och handla utan att fixa hundvakt. Man kan se affären från våra fönster och en tur och retur dit tar ungefär lika lång tid som en snabbvända i tvättstugan, kanske till och med lite kortare. I början gick vi genom källaren för att inte trigga honom när porten smällde igen men så småningom började vi gå utevägen och det fungerade. Återigen gör vi ingen grej av det utan sätter bara på oss skorna, eventuellt en jacka och går. Det underlättar nog en hel del att det är sommar och vi slipper ritualen med ytterkläderna medan vi lägger grunden.
Nu har jag även börjat använda Maddes Caro ibland. Det verkar ha gett honom lite extra trygghet när vi går och han finner sig till ro betydligt snabbare nu. Tanken är att det ska hjälpa honom att avdramatisera själva delen där vi försvinner och han blir kvar.
Nu är det inte perfekt. Han vankar fortfarande av och an någon minut efter att vi gått och piper lite men han lugnar sig betydligt snabbare och går alltid och lägger sig ganska snart och sen dröjer det ungefär fem - åtta minuter innan han lägger sig ner helt och slappnar av. Det är betydligt bättre än tidigare och nu ska vi hålla oss kvar på den här nivån ett bra tag. Se till att vara borta tillräckligt läge för att han ska hinna varva ner ordentligt men inte så länge att han hinner bli orolig igen. Undvika ritualer och förutbestämda "avskedsmeningar" som bygger upp hans oro och varva mellan att han är ensam och har Caro som sällskap. Vi kommer att stå stilla på den här nivån tills det fungerar felfritt. Vara mycket noggranna med att inte avancera för fort och inte backa om han är något mer orolig någon gång. (Skulle det bli sämre över lag backar vi naturligtvis igen!)

Jag säger bara en sak: filmkameror, telefoner med videosamtal, webbcam och Skype är helt fantastiska hjälpmedel under den här resan!
Och inte minst alla som hjälper till och håller Texas sällskap när han inte kan följa med oss. Främst vill jag tacka Ida för all hjälp, utan dig hade det här inte varit möjligt! Utan dig vet jag inte hur vi hade fått ihop det och jag vill inte ens tänka på beslutet vi kanske hade varit tvungna att fatta då, så tack. TACK så mycket, älskade du!

Caro har så fin effekt på Texas. 

(Jag skulle aldrig lämna dem ensamma med balkongdörren öppen.

Inte som det är nu i alla fall. Den här bilden är inte från när de är ensamma.)