Lata dagar på Långenäs

Resan ner till Långenäs gick helt okej, inte perfekt men det var ingen mardröm heller. Vi åkte från Fagersta i sjukt god tid (såklart, vi åkte ju med morsan) men upptäckte att de äntligen har börjat reparera den sjukt sönderåkta vägen mot Västerås och vips så gick vi från att fundera på hur vi skulle fördriva tiden för junior på stationen tills tåget kom in till att fundera på hur vi skulle göra för att hinna på innan det åkte utan oss.

På kom vi i alla fall utan allt för mycket om och men. Texas talade om för en faraohund på stationen att den gjorde bäst i att hålla sig på avstånd och gruffade till lite när vi blev överraskade av en amstaff när vi kom in i kupén. Jag kan ju tillägga att de andra hundarna var hur obrydda som helst. Texas var lite stressad på stationerna och när vi skulle på och av tåget men det berodde mest på att Junior var med, han tycker verkligen att det är sjukt jobbigt att inte ha full koll på Alex och efttersom pojken gick med morsan en bit framför oss och Texas gick med mig någon meter bakom dem så blev det lite jobbigt för honom mitt bland allt folk. Nästa gång ska jag be Alex hålla i handtaget på Texas klövjeväska och se om det fungerar bättre. Väl på plats tog det inte ens två minuter innan han tagit plats under bordet och planterat nosen under svansen.

Alex var spänd, förväntansfull och taggad till tusen, han skulle ju åka tåååg, skitkul! Efter en kvart ångrade han sig och hatade hela resten av resan. Att åka tåg var nämligen det tråkigaste han någonsin gjort... Jag tror inte att han satt stilla mer än två sekunder i sträck en enda gång under hela resan och jag vet med hundra procents säkerhet att han inte var tyst längre än så. Han tystnade inte ens för att dra efter andan eller tugga i sig ett chips, den pojken är nämligen kund på att multitaska när det passar honom. Nu vet han i alla fall vad han har att vänta sig av hemresan så då kanske han inte är lika uppskruvad och har lättare att sätta sig ner och bara kolla på en film 

De här dagarna på Långenäs har varit sjukt sköna. Vi har inte hittat på sådär jättemycket och det behövs inte heller, inte när man har en sjukt stor familj. Att försöka klämma in lite kvallitétstid med arton personer på tre dagar räcker liksom för att få dagarna att gå. Alex har fångat grodor i bäcken med morfar, Ängla och Mimmi. Igår paddlade Alex, farsan, Mimmi och Ängla bort till en ö och gungade på någon jättegunga, ungarna var nöjdare än efter en dag på Liseberg. Jag har mest tagit det lugnt, katchat upp med familjen och promenerat med Texas.

Ängla och Alex grejar med grodorna.

 Söta små rackare, de rymmer varje natt (tur det) så de går en ny sväng ner till bäcken varje kväll och fångar nya.

Morfar, Mimmi Ängla och Alex ska ut och paddla. 

Kvällarna på Långenäs spenderas ute framför brasan.

Kvällsvyn från tältet.

Det här med att bo i tält blev sjukt mycket bekvämare än jag väntat mig. Jag Alex och Texas bor i ett tvårumstält, byggt för sex vuxna. Vi har två nittiosängar uppställda i det stora rummet (läs: sängar, med vanliga sängkläder och allt) och då är det en gång på en meter mellan dem och så högt i tak att jag kan stå upp utan att nudda taket. Det andra rummet har vi låtit bli att montera upp så yttertältet är ungefär dubbelt så stort som sovrummet. Med bord och stolar. Farsan har även dragit in värme, el och lyse och så surfar vi på WiFi. Jorå, det är mer än helt okej och allt annat än primitivt.

Just nu är Pappa, Carina, Alex och Ängla på Universeeum. Alex var lyrisk när det åkte, Universeeum är hans bästa hittepå häromkring. Universeeum Slottskogen och naturhistoriska Museet, det är grejer det! Alla som frågar om han ska på Lisseberg får bara ett snett ögonkast till svar, han hatar Liseberg!
Under tiden de är borta har Texas och jag bojkottat regnet och legat i värmen i tältet och gottat oss men nu börjar det ge med sig så vi ska ta vara på uppehållet och gå en sväng. Jag älskar att promenera här, det är så sjukt vackert överallt! Att det är fullt av minnen och känns som hemma är ju heller ingen nackdel.