Semestern lider mot sitt slut.

Det här med att ha semester tar mer tid än man kan tro och jag blir märkligt nog lika förvånad varje år. Trots att man har all tid i världen räcker den plötsligt inte till. Kanske för att man tänker sig att man ska hinna med så himla mycket när man är ledig och glömmer att det faktiskt bara är fyra veckor man har att spela på. Bloggen har hamnat i skymundan och är långt ifrån prio ett, jag tänker ofta att jag ska skriva om ditten och datten, att jag måste bättra mig och jag vill skriva, jag tycker att det är kul. Men alla de där gångerna bloggen dyker upp i tankarna följs de nästan genast av ett jag ska bara och så är det kört igen.

Sommarlov ♥

Nu är jag i alla fall inne på sista semesterveckan och det ska faktiskt bli kul att komma tillbaka till jobbet igen. Jag älskar att vara ledig och kunna lägga tid på allt skoj men jag mår bra av att ha lite måsten som sparkar mig i röven med jämna mellanrum. Fördelen med att jobba halvtid är att man får en lagom dos av båda delarna året om.
De sista dagarna av semestern ska vi spendera på Långenäs, med jättemycket familj och jättelite rövsparkar. Vi tar tåget från Västerås imorgon eftermiddag och kommer hem på söndag sen väntar ett pass på jobbet som en liten mjukstart på måndag innan jag blir bortskämd med två lediga dagar till innan allvaret kickar in.
Först var det meningen att vi skulle åka ner till Mölnlycke över midsommar men vi ändrade de planerna ganska omgående när vi satte oss för att boka biljetter. Folk reser mycket runt midsommar och de bokar tydligen i ordentligt god tid. Vi kunde omöjligt få platser bredvid varandra och vi måste ju sitta i djurkupé så det fanns inte mycket att välja på. Att kliva på ett proppfullt tåg med packning, en förväntansfull Texas och en duracellspeedad Junior och börja be om att få byta plats med någon kändes inte som en speciellt lockande idé och att vi skulle bli tvungna att byta tåg i Västreås gjorde ju inte det hela mer attraktivt.
Det här blir bättre, vi lyckades nämligen pricka in så att morsan kan skjutsa oss till Västerås i morgon och hämta oss på söndag, vi slipper alltså byten helt. Lyx! Dessutom är det inte lika många som åker nu och vi fick platser bredvid varandra så det ska nog gå bra.
Fast det är klart, lite nervös är jag allt. Ser framför mig hur jag står där på perrongen på Göteborgs Centralstation med den ybertunga hundryggsäcken på ryggen (ja, Texas har nästan lika mycket packning med sig som oss andra), Texas steppande i ena handen, jätteväskan i den andra och ser Juniors blåa lilla ryggsäck guppa iväg över perrongen och försvinna i folkvimlet...
Men glädjen över att snart få krama alla väger över. Tungt. Det ska bli så fantastiskt underbart att få tillbringa lite tid med familjen igen!

"Now through the years a lot has changed,
but driving up this gravel road I get that feeling in my soul.
I thank God some things still remain.

Daddy don't know a stranger, a handshake and he's your friend.
Oh and Mama she's an angel, she'll hold you tight till the heartache ends.
Just a place made of nails and wood, but it's the love that makes you feel so good.
That's what I call, that's what I call home

Once I get myself through that old screen door the world can't touch me anymore"

(Blake Shelton - That's what I call Home. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.)

Junior är färdigpackad och redo att åka.

Alex har varit hos Nicklas och Nanny hela helgen så jag och Texas har tagit vara på de svala mornarna och tagit några vändor på Kicki. Mer sommar än så här behöver det inte bli tycker jag! Vi fick några riktigt fina vändor och eftersom större delen av befolkningen har legat i midsommardvala på förmiddagarna så har vi nästan haft världen för oss själva. Vi lyckades dessutom hitta en alldeles perfekt tältplats åt oss på en av turerna!

De här stunderna är något av det bästa jag vet. Det bästa jag gör bara för min egen skull. Jag får alltid så dåligt samvete för att jag mår så bra av någonting som Alex inte är en del av, samtidigt vet jag att de hjälper mig att landa, ladda om och gör det så mycket lättare för mig att vara en bra mamma när jag kommer hem igen. Bilderna kan inte fånga hur vacker världen är, inte ens i närheten, men jag gör ett försök att dela med mig ändå.

Texas alldeles i början av en tur. Pigg och förväntansfull.

Exakt det här ögonblicket är ett av dem som får mig att kunna genomleva vilket helvete som helst bara för att få chansen att kunna uppleva ett nytt ögonblick av ren magi.

Behöver jag tala om hur glad jag är över att Kicki bara väger nio kilo?

Hon är underbart lätt att kånka runt på i skogarna. 

Lite vila och  picknick.

 Hur härligt det än är att vara ute så är det här en vacker syn.

Att se hemma skymta efter ett par mil i skogen är alltid lika trevligt.