En ny skolera närmar sig med stormsteg.

Alex har nu officiellt slutat på dagis. Nu har han sommarlov och om några veckor börjar han förskoleklass och fritids. Shit, vilka blandade känslor det ger! Pojken är så stor, jag hinner inte med. Samtidigt är det kul att se honom växa utvecklas. Jag hoppas verkligen att han grejar det här med skola bättre än mig och Nicklas...

Jag har varit på ett par möten inför Alex flytt till förskoleklassen i höst. Det ser ljust och lovande ut.
De sista 1,5 åren på hans första dagis var ju ingen höjdare och vi var en hårsmån ifrån att flytta honom därifrån på grund av en rad incidenter. Alltså, jag kan ju förstå att oförutsedda grejer händer när man jobbar med barn, men så finns det vissa grejer som helt enkelt inte ska hända...
Året i sexårsgruppen på Lejonkulan har varit bra, riktigt bra. Speciellt det sista halvåret och framstegen har varit enorma. Vi har haft förmånen att ha riktigt fina och engagerade fröknar. De har verkligen sett Alex och hans behov, vi har haft ett fint samarbete och pojken har fått en bra grund inför förskoleklassen.
Förberedelserna inför Förskoleklassen har varit många och grundliga och alla har verkligen varit med och gjort sitt yttersta. Fröknarna från dagis har gjort en grundlig överlämning till fröknarna i förskoleklassen, rektorn har varit med och engagerat sig och Alex nya fröknar verkar vara helt fantastiska. Det har varit många möten hit och dit (och jag hatar egentligen möten) men det har det verkligen varit värt, nu vet alla parter ungefär vad vi har att vänta oss, det finns en preliminär plan utstakad och vi har lagt grunden till vad jag hoppas kommer bli ett helt fantastisk samarbete. Sköter vi det här snyggt kommer pojken att bli kung på skoltjossan! Just nu ser det i alla fall ljust ut och det känns bra inför uppflytten.
Jag har fått lite tips och idéer och tydligen så jobbar de inte med att skriva bokstäverna själv till en början utan lägger mer energi på att lära sig hur de låter och ser ut. De kommer att jobba mycket med datorer och I-pads vilket jag har upptäckt passar Junior alldeles utmärkt. Han är vänsterhänt, det gör att han inte ser vad han just har skrivit eftersom han har handen i vägen och då tappar han sugen ganska snabbt. Han ser ju inte om det blir rätt och måste hela tiden avbryta sig och dubbelkolla. Att knappa på tangentbordet är betydligt enklare för honom och han har gått från att traggla med sitt eget namn i evigheter till att kunna skriva flera ord på bara ett par veckor.

ALEXANDER

MIMMI

VOV VOV!

MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMNNNNNNN

MAMMA

TEXAS

PAPPA

NANNY

IDA

Det här är vad han lärt sig hittills. Jag har en mycket nöjd kille här i knät just nu kan jag ju tala om för er. Har en känsla av att han kommer att vara med och hjälpa till att blogga en del i framtiden också.