Texas tältar

Det här med att bo i tält verkar passa Texas bättre än bäst.

Långenäs

Det här är en utav mina favoritplatser på jorden. Det är så sjukt vackert här. Man kan omöjligt fånga känslan på bild, ändå kan jag inte låta bli att försöka om och om igen.

Ute på bergväggen tvärs över sjön finns en segelbåt och en gris målade i vitt. Det finns ett antal historier om hur de hamnat där och de är alla rätt underhållande. Själv har jag ingen aning om vilken som stämmer men jag gillar både historierna och målningarna i sig.

 Långenäs tågstation.

Uppfarten.

Texas står på uppfarten och undrar vart grannens kor har tagit vägen.

 Närmaste grannhuset, Långenäs Herrgård.

Pappas hus. 

Vägen till skogen och en av grannens hagar.

Dammen nedanför pappas hus. Och så kan man se Sylvesters (kattens) hus skymta bland buskarna i slänten.

Lata dagar på Långenäs

Resan ner till Långenäs gick helt okej, inte perfekt men det var ingen mardröm heller. Vi åkte från Fagersta i sjukt god tid (såklart, vi åkte ju med morsan) men upptäckte att de äntligen har börjat reparera den sjukt sönderåkta vägen mot Västerås och vips så gick vi från att fundera på hur vi skulle fördriva tiden för junior på stationen tills tåget kom in till att fundera på hur vi skulle göra för att hinna på innan det åkte utan oss.

På kom vi i alla fall utan allt för mycket om och men. Texas talade om för en faraohund på stationen att den gjorde bäst i att hålla sig på avstånd och gruffade till lite när vi blev överraskade av en amstaff när vi kom in i kupén. Jag kan ju tillägga att de andra hundarna var hur obrydda som helst. Texas var lite stressad på stationerna och när vi skulle på och av tåget men det berodde mest på att Junior var med, han tycker verkligen att det är sjukt jobbigt att inte ha full koll på Alex och efttersom pojken gick med morsan en bit framför oss och Texas gick med mig någon meter bakom dem så blev det lite jobbigt för honom mitt bland allt folk. Nästa gång ska jag be Alex hålla i handtaget på Texas klövjeväska och se om det fungerar bättre. Väl på plats tog det inte ens två minuter innan han tagit plats under bordet och planterat nosen under svansen.

Alex var spänd, förväntansfull och taggad till tusen, han skulle ju åka tåååg, skitkul! Efter en kvart ångrade han sig och hatade hela resten av resan. Att åka tåg var nämligen det tråkigaste han någonsin gjort... Jag tror inte att han satt stilla mer än två sekunder i sträck en enda gång under hela resan och jag vet med hundra procents säkerhet att han inte var tyst längre än så. Han tystnade inte ens för att dra efter andan eller tugga i sig ett chips, den pojken är nämligen kund på att multitaska när det passar honom. Nu vet han i alla fall vad han har att vänta sig av hemresan så då kanske han inte är lika uppskruvad och har lättare att sätta sig ner och bara kolla på en film 

De här dagarna på Långenäs har varit sjukt sköna. Vi har inte hittat på sådär jättemycket och det behövs inte heller, inte när man har en sjukt stor familj. Att försöka klämma in lite kvallitétstid med arton personer på tre dagar räcker liksom för att få dagarna att gå. Alex har fångat grodor i bäcken med morfar, Ängla och Mimmi. Igår paddlade Alex, farsan, Mimmi och Ängla bort till en ö och gungade på någon jättegunga, ungarna var nöjdare än efter en dag på Liseberg. Jag har mest tagit det lugnt, katchat upp med familjen och promenerat med Texas.

Ängla och Alex grejar med grodorna.

 Söta små rackare, de rymmer varje natt (tur det) så de går en ny sväng ner till bäcken varje kväll och fångar nya.

Morfar, Mimmi Ängla och Alex ska ut och paddla. 

Kvällarna på Långenäs spenderas ute framför brasan.

Kvällsvyn från tältet.

Det här med att bo i tält blev sjukt mycket bekvämare än jag väntat mig. Jag Alex och Texas bor i ett tvårumstält, byggt för sex vuxna. Vi har två nittiosängar uppställda i det stora rummet (läs: sängar, med vanliga sängkläder och allt) och då är det en gång på en meter mellan dem och så högt i tak att jag kan stå upp utan att nudda taket. Det andra rummet har vi låtit bli att montera upp så yttertältet är ungefär dubbelt så stort som sovrummet. Med bord och stolar. Farsan har även dragit in värme, el och lyse och så surfar vi på WiFi. Jorå, det är mer än helt okej och allt annat än primitivt.

Just nu är Pappa, Carina, Alex och Ängla på Universeeum. Alex var lyrisk när det åkte, Universeeum är hans bästa hittepå häromkring. Universeeum Slottskogen och naturhistoriska Museet, det är grejer det! Alla som frågar om han ska på Lisseberg får bara ett snett ögonkast till svar, han hatar Liseberg!
Under tiden de är borta har Texas och jag bojkottat regnet och legat i värmen i tältet och gottat oss men nu börjar det ge med sig så vi ska ta vara på uppehållet och gå en sväng. Jag älskar att promenera här, det är så sjukt vackert överallt! Att det är fullt av minnen och känns som hemma är ju heller ingen nackdel.

Semestern lider mot sitt slut.

Det här med att ha semester tar mer tid än man kan tro och jag blir märkligt nog lika förvånad varje år. Trots att man har all tid i världen räcker den plötsligt inte till. Kanske för att man tänker sig att man ska hinna med så himla mycket när man är ledig och glömmer att det faktiskt bara är fyra veckor man har att spela på. Bloggen har hamnat i skymundan och är långt ifrån prio ett, jag tänker ofta att jag ska skriva om ditten och datten, att jag måste bättra mig och jag vill skriva, jag tycker att det är kul. Men alla de där gångerna bloggen dyker upp i tankarna följs de nästan genast av ett jag ska bara och så är det kört igen.

Sommarlov ♥

Nu är jag i alla fall inne på sista semesterveckan och det ska faktiskt bli kul att komma tillbaka till jobbet igen. Jag älskar att vara ledig och kunna lägga tid på allt skoj men jag mår bra av att ha lite måsten som sparkar mig i röven med jämna mellanrum. Fördelen med att jobba halvtid är att man får en lagom dos av båda delarna året om.
De sista dagarna av semestern ska vi spendera på Långenäs, med jättemycket familj och jättelite rövsparkar. Vi tar tåget från Västerås imorgon eftermiddag och kommer hem på söndag sen väntar ett pass på jobbet som en liten mjukstart på måndag innan jag blir bortskämd med två lediga dagar till innan allvaret kickar in.
Först var det meningen att vi skulle åka ner till Mölnlycke över midsommar men vi ändrade de planerna ganska omgående när vi satte oss för att boka biljetter. Folk reser mycket runt midsommar och de bokar tydligen i ordentligt god tid. Vi kunde omöjligt få platser bredvid varandra och vi måste ju sitta i djurkupé så det fanns inte mycket att välja på. Att kliva på ett proppfullt tåg med packning, en förväntansfull Texas och en duracellspeedad Junior och börja be om att få byta plats med någon kändes inte som en speciellt lockande idé och att vi skulle bli tvungna att byta tåg i Västreås gjorde ju inte det hela mer attraktivt.
Det här blir bättre, vi lyckades nämligen pricka in så att morsan kan skjutsa oss till Västerås i morgon och hämta oss på söndag, vi slipper alltså byten helt. Lyx! Dessutom är det inte lika många som åker nu och vi fick platser bredvid varandra så det ska nog gå bra.
Fast det är klart, lite nervös är jag allt. Ser framför mig hur jag står där på perrongen på Göteborgs Centralstation med den ybertunga hundryggsäcken på ryggen (ja, Texas har nästan lika mycket packning med sig som oss andra), Texas steppande i ena handen, jätteväskan i den andra och ser Juniors blåa lilla ryggsäck guppa iväg över perrongen och försvinna i folkvimlet...
Men glädjen över att snart få krama alla väger över. Tungt. Det ska bli så fantastiskt underbart att få tillbringa lite tid med familjen igen!

"Now through the years a lot has changed,
but driving up this gravel road I get that feeling in my soul.
I thank God some things still remain.

Daddy don't know a stranger, a handshake and he's your friend.
Oh and Mama she's an angel, she'll hold you tight till the heartache ends.
Just a place made of nails and wood, but it's the love that makes you feel so good.
That's what I call, that's what I call home

Once I get myself through that old screen door the world can't touch me anymore"

(Blake Shelton - That's what I call Home. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.)

Junior är färdigpackad och redo att åka.

Alex har varit hos Nicklas och Nanny hela helgen så jag och Texas har tagit vara på de svala mornarna och tagit några vändor på Kicki. Mer sommar än så här behöver det inte bli tycker jag! Vi fick några riktigt fina vändor och eftersom större delen av befolkningen har legat i midsommardvala på förmiddagarna så har vi nästan haft världen för oss själva. Vi lyckades dessutom hitta en alldeles perfekt tältplats åt oss på en av turerna!

De här stunderna är något av det bästa jag vet. Det bästa jag gör bara för min egen skull. Jag får alltid så dåligt samvete för att jag mår så bra av någonting som Alex inte är en del av, samtidigt vet jag att de hjälper mig att landa, ladda om och gör det så mycket lättare för mig att vara en bra mamma när jag kommer hem igen. Bilderna kan inte fånga hur vacker världen är, inte ens i närheten, men jag gör ett försök att dela med mig ändå.

Texas alldeles i början av en tur. Pigg och förväntansfull.

Exakt det här ögonblicket är ett av dem som får mig att kunna genomleva vilket helvete som helst bara för att få chansen att kunna uppleva ett nytt ögonblick av ren magi.

Behöver jag tala om hur glad jag är över att Kicki bara väger nio kilo?

Hon är underbart lätt att kånka runt på i skogarna. 

Lite vila och  picknick.

 Hur härligt det än är att vara ute så är det här en vacker syn.

Att se hemma skymta efter ett par mil i skogen är alltid lika trevligt.