Ensam & Desperat?

Det är inte speciellt ofta som jag undrar hur omvärlden ser på mig och när det inträffar är det endast vid enstaka, korta tillfällen. De här senaste månaderna har den tanken slagit mig oftare än vanligt. Folk beter sig plötsligt ganska ofta på ett sätt som får mig att fundera på hur de egentligen uppfattar mig.
Folk som jag inte har pratat med på evigheter eller knappt känner vill plötsligt stråla samman för en fika eller erbjuder sig att lyssna "om jag behöver någon att prata med". Jag har fått en del erbjudanden om "nya bekantskaper" och en del andra erbjudanden också, vissa någorlunda smakfullt framlagda andra rätt... rakt på sak.
Är det så folk ser på mig? Ensam och övergiven? Ser jag verkligen ut som en kvinna som kommer att krevera om jag inte får ligga? För det är ungefär raka motsatsen till verkligheten. (Och vad är det som säger att jag inte får ligga?) Jaja...

Den här veckan har varit händelserik.
Jag har varit på möte inför Alex skolstart. Han börjar förskoleklass i höst, växer som ett litet ogräs. Föräldramöten ligger väl på min topp-tio lista över det tråkigaste man kan tillbringa två timmar med. Ge mig en lapp istället, eller skicka ett mail, och visa mig lokalerna på inskolningsmötet istället. Tack. Men det är klart att jag pallrar mig iväg ändå, för Alex skull.

I torsdag var vi lediga så vi tog en långtur med Kicki. Det blev väl ungefär en och en halv mil i varierat tempo. Allt från att stå på knä och glo i ett dike efter vattendjur i en kvart till samlad galopp och förtjusta fniss från Junior. Alex börjar få lite för stora fötter för att vi ska kunna få plats båda två på Kicki speciellt länge till, det kanske fungerar det här året ut men till nästa vår är det nog kört. När jag sa det tyckte Alex att vi bara kunde köpa en till kickbike så är ju det problemet ur världen. Jag påpekade att det är ganska jobbigt att sparka sig runt i skogen i ett par mil alldeles själv och fick till svar att Hundstallet ju är fullt av hundar som behöver en egen familj - och vi har ju en familj faktiskt. Så tyckte han att kan han ta hand om grodyngel så kan han väl ta hand om en egen hund - de är ju mycket lättare att byta vatten åt. Hehe. Ja vi får väl se hur det blir med den saken... Jag lovade inget men jag sa ju inte nej heller.
Vädret var i alla fall helt fantastiskt, vi fikade vid sjön, kastade sten i vattnet och hade det allmänt asbra mest hela dagen.

I fredags var det Alex tur att hälsa på i sin blivande förskoleklass. Han var ganska nervös när vi gick dit men när jag hämtade honom var han både speedad och nöjd. Under tiden Alex var där tog jag och Texas en snabb kortrunda med Kicki innan vi åkte hem till Madde och rastade Caro. Den turen blev övergången mellan vår hög och lågsäsong. Det har legat och gnuggat på gränsen ett tag men nu är det för varmt för att vi ska kunna dra regelbundet. Nu är det bara att hugga tillfällena som vädret erbjuder och hoppas på att de inte blir allt för få.
Den här sommaren har jag tänkt att vi ska försöka simma som fysträning så fort det blir varmt nog för mig att stå ut i vattnet. Texas är ju inget jättefan av att simma och jag har ingen färdig plan att gå efter. I det här läget tror jag att det är bättre att ta det som det kommer. Locka och pocka, berömma och hålla balansen mellan att utmana utan att pressa honom. Han trivs ju helt klart bättre och bättre i vattnet så tar vi det bara lite piano och låter det ta den tid som behövs så går det nog så småningom.

Alex har varit hos Nicklas och Nanny i helgen så jag har passat på att knipa åt mig några extra timmar på jobbet. Så har vi hängt vid Dypölen en del. Fiskat, grillat och röjt en hel del. Vi har mosat undan frigolitklumparna som rymt från grannens flytbrygga, fast de vägde mer som betongklumpar och jag skojar inte när jag säger att de måste ha vägt mellan 100 och 150 kg styck. Vi kämpade som fan men till slut så var de flyttade ur vägen. Nu är det bara att hoppas att gubben tänker komma och hämta dem i år så vi blir av med dem helt.

 Vi vann ronden mot frigolitklumparna från Helvetet!