Alex kickbikepremiär i rampen.

Efter mycket om och men kom vi i säng vid halv ett i natt och vaknade återigen utan kli och djävulskap. Vi fortsätter medicinera och hoppas att det tänker ge med sig den här gången.
Eftersom vi kom till ro så sent blev det ännu en tuggummimorgon här hemma men framåt lunch pallrade vi oss iväg till Eskiln igen och den här gången hade vi Alex kickbike med oss. Det var kallare än vi räknat med så vi blev inte kvar riktigt så länge som vi tänkt oss men han hann med att trixa lite ändå. Han var lite besviken över att det var läskigare än han räknat med att åka ända uppifrån kanten men övade på lite annat istället och har ännu inte brutit något. Nu lär jag ju börja kolla runt efter en bättre kickbike åt honom. En som inte är ihopfällbar så att den blir lite stadigare. En ny hjälm ska han också ha för tydligen så är det inte lika coolt att göra trix med cykelhjälm.

Vi cyklade ut till Eskiln och pojken har nu lärt sig att stå upp och cykla i uppförsbackarna så han är mycket nöjd över allt han har lärt sig idag. Texas har dock hållit på att krypa ur skinnet. Han triggas lätt när han är så här rastlös och allt som rör sig lockar igång honom och han vill springa med. Vilket kan vara ganska påfrestande för både mig, honom själv, Alex som inte får så mycket uppmärksamhet eftersom jag måste ligga steget före Tex hela tiden och för omgivningen som tar hans uppsluppna skall och försök till att rusa efter dem som ilska. Så nu har vi mellanlandat hemma, käkat lite och ska ge oss ut på ett kvällsdrag tillsammans alla tre, så att Texas också får sitt.

"Oroa dig inte." ???

De senaste månaderna har jag fått höra lite olika varianter av frasen "Oroa dig inte, du kommer att hitta någon ny." alla levererade med medkänsla och sympati. Jag är helt säker på att folk bara menar väl så ursäkta mig om jag inte låter så tacksam som jag kanske borde men jag börjar faktiskt tröttna på att vara artig.
Så förlåt, men min lycka hänger faktiskt inte på att ha en man att dela mitt liv med. (Jag har massor med viktiga människor i mitt liv redan.) Det är mitt liv, min lycka, mina val och min framtid vi pratar om. Jag vägrar sitta och vänta på att någon annan ska komma och lägga lycka och harmoni i handen på mig! Jag tänker jaga min egen lycka och det är inte alls säkert att den kommer med en kuk på köpet.
Och jag tänker inte vänta på att få semester, vinna på lotto, åka utomlands, köpa hus eller för all del träffa en ny man innan jag börjar jaga lyckan. Jag tänker inte nöja mig med att vara lycklig fyra veckor om året, eller om fem år. Jag nöjer mig inte med mindre än att vara lycklig varje dag. Åtminstone för en liten stund. Ibland är det ett tidigt morgondrag med Texas, ibland en sovmorgon, en oväntad present, en kladdig chokladkyss, vackert väder, ett extra najs arbetspass, ett leende, ett telefonsamtal eller att helt enkelt att äntligen få gå och lägga sig efter en jävligt påfrestande dag. Naturligtvis finns det saker man ser fram emot också men jag tänker inte missa allt som gör mig lycklig nu bara för att jag fokuserar för hårt på det som (kanske) ligger i framtiden.
Och jag behöver ingen man för att klara det.
Faktum är att jag har svårt att tro att det finns en man där ute som kan göra mig lyckligare än vad jag kan göra mig själv -och mindre än så tänker jag inte nöja mig med den här gången. Även om det betyder att jag kommer att få lov att vara lycklig på egen hand.
Och vad gör i så fall det, så länge jag är lycklig?

* Lycka ♥

"Man måste alltid ta hand om sig själv för man kan aldrig räkna med att någon annan kommer att göra det åt en."

Dessa jävla nässelutslag...

Varning: Skittråkigt sjukdomstjafs. Riktar sig mest till de närmaste som faktiskt bryr sig och till mig själv för att jag ska ha lite koll på läget om det inte ger med sig snart -minne som en kråka...

I fredags ringde min barnvakt till butiken när jag jobbade kväll. Ringer någon på butikstelefonen är det allvar. Alex hade fått nässelutslag igen och blev stadigt sämre ganska snabbt. Han brukar ju få de där utslagen i samband med att han är sjuk och nu har vi varit lite halvförkylda i någon vecka, han har dock inte varit så dålig att han behövt vara hemma från dagis men helt oväntat var det ju inte. Som tur är har vi medicin hemma som hon kunde peta i honom och Valpen stannade en timme extra på jobbet så jag kunde smita hem en timme tidigare, hjälpte inte medicinen skulle vi ju bli tvungna att åka in och få nåt starkare och då kan det bli ganska bråttom.
När jag kom hem hade det lugnat ner sig lite men det tog typ bara en kvart så blommade det upp igen. Vi körde på med medicin och diverse hemmaknep för att slippa åka in och klarade oss genom natten.
Nästa morgon var det lugnt och förmiddagen pinnade på rätt smidigt men framåt lunch blommade det upp igen. Ringde morsan, lämnade in Texas till Madde och åkte till Avesta för att få lite lindring åt honom. Det var så jävla lång väntetid att det hann lägga sig under tiden och pojken piggnade till ordentligt. Eftersom de andra som satt i väntrummet var ganska ordentligt dåliga och jag vet att de ändå inte ger Alex någonting starkare än det vi har hemma när han har så pass lite utslag kvar lämnade vi i väntrummet och åkte hem igen. Ingen mening med att sitta och vänta bara för att ta upp en läkartid helt i onödan när någon annan behöver den mycket mer. Junior höll sig fräsch och somnade utan problem.
Vaknade lika fin i morse och det har hållit i sig hela dagen så jag rodde att det var över men nu på kvällen när vi satt i soffan, käkade kvällsmacka och kollade på Tingeling började han klia sig igen. Mer och mer och mer. Nu står han i duschen, så fullproppad med medicin som det går utan att överdosera, och ser ut som någon typ av salami. Vi kör väl på med medicinen vi har hemma och fortsätter med hemmaknepen så långt det är hållbart och hoppas att vi slipper spendera natten på akuten men blir det inte bättre lär vi nog pallra oss iväg ändå.
Jag blir så jävla less på det här... Och jag tycker så sjukt synd om in lilla salami ♥

En tur till Eskiln.

Idag har vi tagit en cykeltur till Eskiln. Det var meningen att vi skulle öva på cykelskillsen och gå ett varv runt sjön med Texas sen cykla hem igen men när vi kom dit fick Alex syn på att cableparken var igång och blev som paralyserad. Vi satt och kollade en rätt bra stund, käkade russin och gottade oss.

Junior är galet sugen på att testa och jag såg att det är barn som har åkt tidigare

så han kanske kan få testa i sommar?

Texas tyckte också att det var spännande.

Sen gick vi och kollade in skateboardrampen. Jag tror att Alex håller på att utveckla en hobby - kickbike, skateboard och cykling. Det behöver inte gå speciellt snabbt, farten är inte grejen, det ska hoppas, åkas på bakhjulet och göras trix. Vi har ju bollat det här med aktiviteter fram och tillbaka här hemma i evigheter utan att lyckas komma fram till någonting som känns riktigt bra men nu verkar han ha hittat rätt av sig själv. Synd bara att vi bor på fel ställe och det inte finns speciellt mycket att tillgodose honom med på den fronten.
Imorgon ska vi åka tillbaka men då ska vi ha med oss kickbiken, skateboarden, käk och en bok åt mig så pojken får trixa på bäst han vill.

 Junior är väl inte den som hanterar vurpor och krascher speciellt bra men i rampen var det inga problem, han reste sig med ett leende och fortsatte utan minsta gnäll.  Det är ju ett bra tecken.

 Annat som kan verka lite intressant, som ska kollas upp till hösten är karate och dans. Någon form av streetdance eller breakdance är det han är sugen på, inte heller helt optimalt när man bor där vi bor. Vi får la se vad som går att åstadkomma men det är klart det löser sig. I värsta fall får vi la sätta oss och åka till Västerås med honom.

Förresten så gjorde cykelturen sin nytta också. Det tog ungefär fram till kyrkan sen hade han fått kläm på att cykla i nedförsbackar och bromsa, cykla i uppförsbackar trots att det blir tungt och cykla över gupp utan att skrika i panik och hoppa av cykeln. På den sista lilla snutten cykelbana vid Eskiln, den där avstickaren som leder bort till cykelställen, har trädrötterna spräckt upp asfalten och skapat ett par ordentliga puckelpistar. Dem for han över i en jävla fart och studsade så dant att jag höll på att cykla omkull i pur asgarv samtidigt som jag oroade mig för mina framtida barnbarn. Han skrattade lika mycket som jag och körde en vända till så det där med gupp har han verkligen fått kläm på! Vi körde över Linjan hem så han passade på att ta varenda vattenpöl han kunde hitta också. Vatten och gupp i ett svep, kan det bli bättre liksom?

Tidig morgon

Vaknade halv fyra i morse av att det var för jävla varmt. Gick upp och kollade om det var svalt nog för att dra sådär på morgonkvisten och det var det så jag petade i Texas lite extra käk och vatten så att han skulle orka sen var det bara att vänta ett tag så det hann sjunka ordentligt innan vi gav oss av. Kvart över fem trasslade vi oss ut genom källardörren med Kicki och styrde bort mot Eskiln.

Tidig morgonvy över tågbron vid kyrkan.

Syrenerna blommar nu!

Inom de första tio metrarna efter start lyckades vi korsa ett spindelnät och tog hyresgästen med oss så jag körde hela det första varvet med en spindel krypandes i ansiktet. Ibland är det liksom inte läge att stanna för en liten bagatell som ett kryp. Tröstade mig med att vi inte har några dödliga spindlar i Sverige och pendlade mellan att önska att tårarna från fartvinden skulle spola bort den och att de inte skulle spola bort den så att han inte rann med dem ner i urringningen. Texas sprängde glatt på utan att bry sig om spindlar och fart-tårar eftersom vi var helt ensamma så att han fick ösa på bäst han ville.
5 km drag + 4,6 km uppvärmning och nedvarvning fick vi till innan värmen slog till och blev ohållbar. Det var välbehövligt för Texas håller på att krypa ur skinnet nu när det är för varmt för att träna.

Vi kom hem lagom till sju när min tvättid startade och lagom när den är slut kommer Alex hem. Han har sovit hos Nicklas eftersom jag jobbade sent igår kväll och Nicklas ändå är ledig idag. Jag måste ju säga att jag har haft ett bra flyt i upplägget hittills, hoppas det håller i sig resten av dagen också.

Sommar

Nu har sommaren slagit klorna i byn och jag och Texas har officiellt klivit in i årets lågsäsong på riktigt, oåterkalleligt och utan möjlighet till någon förlängning. Har vi tur kan vi få några enstaka tillfällen för någon tur då och då under sommaren men någon form av regelbunden träning kan vi fetglömma (Såvida det inte slår om och vi får en repris på sommaren 2012 men sån tur lär vi väl inte ha?). Eftermiddagsskuggan på balkongen bjuder på 27 grader och hela familjen har kraschat in i en period där vi helst bara skulle vilja leva på jordgubbar, vattenmelon och gurka.

Texas är en naturbegåvning när det gäller att äta vattenmelon. Här har vi delat på en uppsättning och käkat lika många bitar var, kan ni se vilka som mäniskognagda och vilka som hundgnagda?

Afterwork i min smak.

Jag har tre eftermiddagspass kvar den här veckan (ledig helg + Alex-helg =toppen!), två eftermiddagspass och en helhelg nästa vecka och sen går vi på semester och sommarlov. Fyra veckor för mig och nio veckor för Alex. Helt underbart!

Sommarlovskänningar!

Jag har lovat honom att vi ska tälta en del i sommar så nu har vi satt igång jakten på en riktigt bra tält-ö. Vi har hittat några som verkar ha bra potential när man ser dem på kartan så i helgen ska vi försöka ta båten och kolla in dem. Vi vill helst ha en liten ö så att Texas slipper sitta bunden hela tiden och så att vi kanske har en ynka liten chans att få med oss Madde ut också (mindre chans för vargar, björnar, vildsvin, älgar osv), men funkar inte någon av de öar vi kollat ut får det bli skogen istället.

Ensam & Desperat?

Det är inte speciellt ofta som jag undrar hur omvärlden ser på mig och när det inträffar är det endast vid enstaka, korta tillfällen. De här senaste månaderna har den tanken slagit mig oftare än vanligt. Folk beter sig plötsligt ganska ofta på ett sätt som får mig att fundera på hur de egentligen uppfattar mig.
Folk som jag inte har pratat med på evigheter eller knappt känner vill plötsligt stråla samman för en fika eller erbjuder sig att lyssna "om jag behöver någon att prata med". Jag har fått en del erbjudanden om "nya bekantskaper" och en del andra erbjudanden också, vissa någorlunda smakfullt framlagda andra rätt... rakt på sak.
Är det så folk ser på mig? Ensam och övergiven? Ser jag verkligen ut som en kvinna som kommer att krevera om jag inte får ligga? För det är ungefär raka motsatsen till verkligheten. (Och vad är det som säger att jag inte får ligga?) Jaja...

Den här veckan har varit händelserik.
Jag har varit på möte inför Alex skolstart. Han börjar förskoleklass i höst, växer som ett litet ogräs. Föräldramöten ligger väl på min topp-tio lista över det tråkigaste man kan tillbringa två timmar med. Ge mig en lapp istället, eller skicka ett mail, och visa mig lokalerna på inskolningsmötet istället. Tack. Men det är klart att jag pallrar mig iväg ändå, för Alex skull.

I torsdag var vi lediga så vi tog en långtur med Kicki. Det blev väl ungefär en och en halv mil i varierat tempo. Allt från att stå på knä och glo i ett dike efter vattendjur i en kvart till samlad galopp och förtjusta fniss från Junior. Alex börjar få lite för stora fötter för att vi ska kunna få plats båda två på Kicki speciellt länge till, det kanske fungerar det här året ut men till nästa vår är det nog kört. När jag sa det tyckte Alex att vi bara kunde köpa en till kickbike så är ju det problemet ur världen. Jag påpekade att det är ganska jobbigt att sparka sig runt i skogen i ett par mil alldeles själv och fick till svar att Hundstallet ju är fullt av hundar som behöver en egen familj - och vi har ju en familj faktiskt. Så tyckte han att kan han ta hand om grodyngel så kan han väl ta hand om en egen hund - de är ju mycket lättare att byta vatten åt. Hehe. Ja vi får väl se hur det blir med den saken... Jag lovade inget men jag sa ju inte nej heller.
Vädret var i alla fall helt fantastiskt, vi fikade vid sjön, kastade sten i vattnet och hade det allmänt asbra mest hela dagen.

I fredags var det Alex tur att hälsa på i sin blivande förskoleklass. Han var ganska nervös när vi gick dit men när jag hämtade honom var han både speedad och nöjd. Under tiden Alex var där tog jag och Texas en snabb kortrunda med Kicki innan vi åkte hem till Madde och rastade Caro. Den turen blev övergången mellan vår hög och lågsäsong. Det har legat och gnuggat på gränsen ett tag men nu är det för varmt för att vi ska kunna dra regelbundet. Nu är det bara att hugga tillfällena som vädret erbjuder och hoppas på att de inte blir allt för få.
Den här sommaren har jag tänkt att vi ska försöka simma som fysträning så fort det blir varmt nog för mig att stå ut i vattnet. Texas är ju inget jättefan av att simma och jag har ingen färdig plan att gå efter. I det här läget tror jag att det är bättre att ta det som det kommer. Locka och pocka, berömma och hålla balansen mellan att utmana utan att pressa honom. Han trivs ju helt klart bättre och bättre i vattnet så tar vi det bara lite piano och låter det ta den tid som behövs så går det nog så småningom.

Alex har varit hos Nicklas och Nanny i helgen så jag har passat på att knipa åt mig några extra timmar på jobbet. Så har vi hängt vid Dypölen en del. Fiskat, grillat och röjt en hel del. Vi har mosat undan frigolitklumparna som rymt från grannens flytbrygga, fast de vägde mer som betongklumpar och jag skojar inte när jag säger att de måste ha vägt mellan 100 och 150 kg styck. Vi kämpade som fan men till slut så var de flyttade ur vägen. Nu är det bara att hoppas att gubben tänker komma och hämta dem i år så vi blir av med dem helt.

 Vi vann ronden mot frigolitklumparna från Helvetet!

Bokfrossa

Jag har kommit in i en ny bok-fas. All lust att läsa och skriva försvann där runt jul/nyår men har nu slagit tillbaka med förnyad kraft. Jag började med att börja peta lite bland sidorna i The Indigo Spell och till min stora förtjusning fastnade jag igen. Läste ut den på ett kick och började frenetiskt leta efter något annat att kasta mig in i. Kom på att jag fortfarande hade Arvtagaren liggandes orörd sedan bokrean, 877 härliga sidor som åtminstone lär hålla mig sällskap på kvällarna i ett par veckor framåt (eftersom jag faktiskt har ett liv också).

I samma veva ramlade ett brev med reklam om högläsning för barn i förskoleålder, in genom brevinkastet (trots den fina "Ingen reklam TACK!" skylten på dörren). Jag kollade in #lässugen och fick några idéer på nya böcker till Alex.

Vi åkte till Bibblan och dammade av mitt gamla lånekort (Läs: Skaffade nytt, det var ett tag sedan jag hängde där sist, sen jag började jobba och få lön har jag hellre köpt mina böcker.) och fixade Alex första lånekort. Han lånade en barnanpassad faktabok om Havsuttern och Ninja Timmy och de stulna skratten. Själv råkade jag svepa med blicken över Nyckeln och utan att jag ens behövde fundera på saken följde den med hem den också. Ännu 804 sidor kvällssällskap som kommer att få gå före Arvtagaren eftersom den ska lämnas tillbaka om en månad.

Dessutom har Ida petat in Divergent, Insurgent och Allegiant som ljudböcker på min telefon. De håller mig sällskap när jag städar och diskar efter att Alex gått och lagt sig och när jag går till och från jobbet. Än har jag bara kommit ungefär två tredjedelar igenom den första boken men den har verkligen fångat mig och jag hoppas att resten av serien lever upp till mina förväntningar.

Utöver det har min och Maddes egen bok tagit upp allt mer av mina tankar. Det är ett tag sedan jag jobbade med den så en ordentligt genomläsning av det vi skrivit hittills är behövlig innan jag sätter mig ner och fortsätter skriva. Det är dock ingenting jag vill göra halvdant utan väntar med tills jag har tid att verkligen sätta mig ner och gå igenom ostört. De första tre kapitlen har jag hunnit med men det är ju X antal kapitel till som ska läsas igenom. Nu när det var så länge sedan jag ägnade mig åt den är det faktiskt en ganska häftig upplevelse att läsa den. Det slog mig att den faktiskt är bra. Riktigt bra. Oarbetad, ofärdig och oslipad än så länge men bra. Kul! Heja oss!

Personlig lågkonjuktur & träningstorka -på restart.

Som de flesta vet vid det här laget har Nicklas och jag separerat. Det har varit sjukt jobbigt för mig även om det inte finns en chans på miljonen att jag, så här med facit i hand, skulle vilja ha det ogjort. En tolvårig relation är trotts allt ingenting som jag bara kan avfärda med ett axelryck och bara strutta vidare ifrån hur som helst så det lär väl ta ett tag men jag börjar i alla fall landa och det börjar kännas helt okej.
Nu skriver jag inte det här för att jag vill ha en massa ojande och daltande, jag klarar mig alldeles utmärkt utan det, tack. Jag vill inte heller ha en massa nyfikna frågor. Jag vill bara slippa fundera på hur jag ska formulera mig när jag skriver att Alex har varit hos Nicklas över helgen, slippa förklara varför Texas inte kan vara med honom när jag jobbar och inte behöva svara lite halvflyktigt på varför planerna på en till hund har lagts på is tills vidare. Och en hel del annat som dyker upp lite då och då.

I princip allt har legat på is ett tag. Allt utom det som måste göras och inte ens det har skötts med toppbetyg och dessutom har jag en del kvar på att-göra-listan. Å andra sidan kan man inte vara på topp jämt, de senaste månaderna har jag mest koncentrerat mig på att få allt att gå ihop rent praktisk och på att hålla ihop rent psykiskt. Det har gått upp och ner men det har i alla fall gått. Mycket tack vare att jag har en hel hop med folk omkring mig som mycket skickligt har gått i skift för att hålla mig sysselsatt (kanske en aning för effektivt emellanåt?) och matad. Alex har jag matat som om han var en hel karl, däremot har det varit svårare att peta i sig själv en ordentlig måltid.

Nu börjar dock gnistan komma tillbaka. Den senaste veckan har jag upptäckt att musik faktisk är rätt underbart trotts allt. Att mat smakar ganska okej ibland (speciellt med trevligt sällskap). Att choklad faktiskt är helt magiskt trotts att vi har haft en liten svacka i vår annars så lidelsefulla relation. Att det faktiskt är sjukt fängslande med en bra bok. Att One Tree Hill plötsligt har fått tillbaka spänningsfaktorn. Att min säng är hur skön som helst när man kan bre ut sig bäst man kan och skeda med pälsHjärtat trots att den förbjudna fästingsäsongen har gjort entré för aslänge sen och trots att han hårar som en hel foffbomb. Att jag faktiskt ler på riktigt ibland och att jag oftast trivs alldeles utmärkt med att vara ensam när jag är det.

De senaste dagarna har det till och med börjat rycka en aning i hundträningsnerverna och författarnerverna. Jag har lyckligt kommit på mig själv med att gå och fundera på hur vi ska lägga upp fysträningen inför sommaren, funderat på om jag kanske skulle ta och skaffa mig ett par nya löparskor och börjat skissa lite på nya lösningar på våra problemområden så att vi kan bygga upp det vi tappat under den här tiden för att sen gå vidare och bli ännu bättre. Karaktärerna i boken har följt mig en hel del och idag ringde jag till Madde tidigt (med risk för en plågsam död men hon var redan vaken så jag kom undan) med en ny idé till boken, en lösning på något som legat och gnagt ett tag. När jag är klar här ska jag sätta mig och läsa igenom de ca 250 sidorna vi redan skrivit för att komma tillbaka in i rätt feeling så att jag kan pränta ner den där idén och skriva vidare. 
Än är det för tidigt att vänta sig några mirakel på någon av fronterna men lusten börjar absolut infinna sig igen och det är helt fantastiskt!
Så nu kommer det nog att bli lite tätare mellan varven här på bloggen också.