Morgonploj med Texas.

I morse vaknade vi hyfsat i tid. Eller ja, jag vaknade hyfsat i tid och Texas tog över den uppvärmda delen av sängen när jag gick upp. På vägen till badrummet upptäckte jag att Alex så lägligt glömde sin nya snöspark hemma när han åkte till Nicklas igår. Och vad skulle jag vara för sorts mamma om jag inte provkörde den och kollade att den höll ihop som den skulle? Hehe...
Så lagom när solen kämpade sig över horisonten satte jag och Texas iväg för att testköra den åt honom.

Det gick hyfsat. Som jag sagt tidigare så är ju Texas mer av en Ferrari än en traktor, dessutom är han rätt otränad eftersom vi har haft en ganska dålig draghöst så det gick ganska tungt. Snön var inte så djup som jag hoppats så vi fick stanna flera gånger och gå förbi partier där stenar och grus stack upp och den där sparken är ju inte byggd för dragträning så den var ganska ordentligt vinglig och gick lika gärna på tvären som rakt framåt när vi fick upp farten lite. 
Fast vi hade kul ändå. Texas var nöjd över att äntligen få ligga på lite och jag är ju alltid road av fart. Vi kan också bekräfta att det är bra kvalité på Alex spark, den tål en hel del så han ska nog kunna härja loss en hel del i vinter utan att den tar speciellt mycket stryk av det. Tummen upp för det!
(Det kan nog hända att Texas och jag lånar den någon gång till... Hehe.)
Och så var Moder Natur sjukt vacker i minusgrader och snö!

Vuxenbio!

Ikväll hörrni, har jag varit på Bio för första gången på ca 2 år! 2 år! Eller ja, jag var ju på Flygplan 2 med Alex och en kompis till honom i somras men det här var den första vuxenfilmen. Otecknad. Med vuxet sällskap. Det var som att släppa in en gris i en balsal. Jag glömde liksom bort att det satt andra människor i samma rum och kom på det alldeles för sent hela tiden. Efter att jag skrattat högt på helt fel ställe, grinat så pass mycket att det var svårt att låtsas som ingenting när jag väl kom på mig eller kallat karaktärerna för puckon alldeles för högt.

Fast det var kul ändå, trevlig omväxling att få komma ut bland folk lite grann utan att vara på jobbet eller vara mamma i första hand. Att bara få vara Nettan och gräva helt egoistiskt bland all choklad utan att behöva tänka på att ge någon annan förtur till de bästa bitarna. Och utan att behöva springa på en toapaus i ren panik när det var som mest spännande.

Det var uppfriskande. Jag borde försöka unna mig själv att gå på bio lite oftare än vartannat år i fortsättningen. Jag ska försöka men jag lovar inget. Jag är ju trotts allt mamma i första hand. alltid. Även när Alex är hos sin pappa. Det finns liksom en lång lista med måsten som hela tiden verkar växa med två punkter varje gång man bockar av en.

Texas premiär på Fagersta Brukshundklubb

I morse hatade jag väckarklockan ovanligt mycket när den ringde. Min älskade gröna Nokia Lumi var hiskligt nära att gå ett brutalt öde till mötes.
Tills jag kom på att Alex började halv nio, jag börjar inte fören kvart över två, jag lagade punkan på Maja här om dagen (Kicki är fortfarande punkterad, henne måste jag beställa ett helt nytt däck åt) och det troligen är ganska lugnt på klubben en fredagsförmiddag med lite halvtaskigt väder.
Plötsligt blev det väldigt lätt att trassla sig ur sängen och sparka fart på dagen.
När Alex och jag gick till skolan upptäckte vi att underkylt regn lagt ett lager osynlig blankis över hela världen och på vägen hem började latmasken komma krypande. Det skulle ta för lång tid att gå hela vägen bort till brukshundklubben och tillbaka och att cykla i halkan skulle vara för riskabelt. Och soffan såg ju så varm och skön ut...
Men så gav jag mig själv en mental spark i röven och sa att både Texas och jag behövde ut och röra oss. Texas har inte fått dra på flera dagar och mina lite pösigare delar mår väl alltid bra av att få röra lite på sig. Dessutom höll de på att sanda och salta för fullt så även om vi inte kunde cykla hela vägen så skulle vi i alla fall kunna cykla bitvis. 
Innan latmasken vågade sig fram igen baxade vi ut Maja ur källaren och styrde mot Västanfors och fick sällskap av snö! Texas var sprängfylld av outsprungen energi och tyckte att en dragsele endast är en liten bagatell. Jag hade ju hjul och han hade spring i benen, det var liksom allt som behövdes. Jag höll inte riktigt med och satte på honom haltin för att hålla någon form av styrsel på oss i trafiken.

När vi väl kom ut Var han rätt hypad och förväntansfull. Sen upptäckte han att det fanns hästar. Massor av hästar. Nära. Och att det luktade jättemycket hund. Och att det kom ut en hund med sin människa ur träningshallen lite då och då, de sprang en lov över planerna, busade och hade sig innan de försvann igen.
Texas tyckte faktiskt att det var lite jobbigt. Han pep, tryckte sidan mot mig och försökte hålla koll på allting samtidigt.
Så vi stod där ett ganska bra tag och bara tittade på allt. Jag masserade honom och småpratade och vi tittade på precis allting.

Till slut slappnade han av så pass att nosen kom i rörelse. Först vädrade han bara lite i luften, sen började han lukta där vi stod och till slut släppte han närkontakten och började gå omkring och nosa. Han brukar inte vara så orolig av sig men jag tror att min passivitet gjorde honom osäker. Jag vill att han från början lär sig att vara avslappnad där ute och just den biten är en ganska svår del av våran träning. Så istället för att jag som vanligt tog med mig honom, visade på saker och uppmuntrade honom, satte jag mig ner på huk och lät honom kolla klart och undersöka allting i sin egen takt. Sen spatserade vi runt, nosade, stannade till för en snabb massage, nosade lite till och såg allmänt luriga ut. Vid ett tillfälle såg en kvinna ut som om vi kanske var två tjuvar som gick runt och rekade området efter saker värda att sno. Jag klandrar henne inte om det verkligen var vad hon trodde, vi betedde oss ju inte som ett normalt bruksekipage direkt.
Nu är planen att vi ska fortsätta åka ut så fort vi får tid. Dock ska vi försöka hålla oss till lugna tider när det inte är så mycket folk där. Jag vill att han ska vänja sig vid att vara där ute, känna igen sig och känna sig trygg fast det luktar så mycket hund och även dyker upp en del hundar. Jag vill bygga upp en trygghet och ett lugn kopplat till platsen innan vi lägger till allt för mycket störningar. Om allting går som planerat hade jag tänkt att anmäla oss till en allmänlydnandskurs till våren. Så att vi får träna på att jobba bland andra hundar. Själva momenten är väl kanske inte riktigt det vi är ute efter utan snarare möjligheten att få träna i grupp. Och då med samma grupp hundar till en början. Om det går bra så kanske vi är redo för de allmänna träningarna sen?

Fortsättning följer...

Upp som en sol, ner som en fläskpannkaka.

Nu är höstmörkret här på riktigt och vi har fått börja träna i lampsken oftare än i dagsljus. Att köra kickbike med cykelbelysning känns väl lite halvvanskligt men det går. De senaste veckorna har vi dock tagit det säkra före det osäkra och kört på linlöpning eftersom det har blivit så himla lerigt av höstrusket som hängt (hängT!) tungt över oss. Att köra i mörker är en sak och att köra i lera går an men att köra i mörker och sörja känns lite väl riskabelt. Åtminstone tills jag har fixat bättre belysning.
Igår vaknade vi dock äntligen till den här härliga synen:

Jag hade redan spanat in klart.se i flera dagar och sett att de lovat sol men vågade inte tro det förrän jag såg det med egna ögon. När vi vaknade och kollade ut genom fönstret blev både jag och Alex oförskämt pigga oförskämt snabbt och det smittade ögonblickligen av sig på Texas.
Jag hade börjat mata upp Texas lite extra redan måndag kväll och mosade glatt på en redig frukost åt honom. (Han äter förresten med liv och lust nu för tiden. Utan undantag.) 
Efter att ha lämnat Junior på skolan och låtit brakfrukosten sjunka i ett par timmar gav vi oss iväg med benen sprättande åt alla håll. Texas sjöng och pep av lycka och förväntan medan jag försökte tygla fånflinet en aning.
Vi kunde inte hålla oss ända upp till Vattentornet så jag gav Texas tillåtelse att tjuvstarta redan vid Folkets Park. Där finns en stor grusplan så han fick chansen att explodera en aning innan vi måste korsa den sista snutten asfalt innan vi var framme. Det tog ca 10 sekunder att ta sig över grusplanen och Texas hann inte ens sluta yla innan jag bad honom sakta ner igen. Till min stora förvåning så gjorde han som jag sa utan minsta försök att tänja lite på galoppsträckan. Han travade fint på förbi bion och upp mot motionsspåret vid Vattentornet som om han visste att om han bara tyglade sig en liten, liten stund till så skulle han få löpa fritt sen.
Då, när vi bara hade en sväng kvar innan vi kunde se början av spåret, när vi nästan kunde ana vinddraget som skulle svepa bort minnet av mörkerkörning och lera, när vi precis kunde hinta doften av frihet, då smällde bakdäcket till i den olägligaste punkteringen någonsin. En smäll och ett par pys så var det bara slut kvar...

Jag var på vippen att börja grina. På riktigt. Texas började studsa och vänta på att jag skulle ge honom ett 'varsågod' men det kom aldrig. Jag styrde tjurigt om stegen ner mot Kottmossen och en promenad med kantarellplock istället.

Det fanns en hel del kantareller ute, folk verkar ha gett upp för i år så det var bara att ta för sig. Trots att det lyste gult överallt så blev det aldrig riktigt kul, även fast jag verkligen försökte uppskatta det. Texas for omkring som en femtio kilos studsboll mellan träd och genom träsk. (Jodå, han väger bara 33 kg på vågen men när han har dragsele på sig och verkligen vill någonstans väger han betydligt mycket mer än så.) Jag gjorde mitt yttersta för att rädda kantarellerna från hans ostyriga tassar som var precis överallt samtidigt som jag försökte hålla mig på benen när han bestämde sig för att det fanns lunchdjur överallt som han bara måste ha. Jag lyckades inte jättebra direkt.

Stackars Texas tillbringade två timmar med att vänta på ett startkommando som aldrig kom.

Jag var lite orolig att den där brakfrukosten och misslyckandet att göra av med den skulle kosta oss våran hundvakt men tack och lov så skötte han sig hela kvällen. Studsandet kanske gjorde av med en del energi ändå? Han hade ju trots allt en rätt rejäl tyngd i andra änden snöret. Det blev ett styrkepass, höhö.

Kantarellerna ligger fortfarande kvar i kylen. Jag har inte förmått mig att rensa dem än, de påminner lite för mycket om krossad lycka. De kanske smakar okej ikväll...?

Två Höstlovsdagar.

Vi har nu varit helt lediga i två dagar så vi har så lägligt passat på att ha feber, käkat gofrukost framför tvn, kommit ikapp med tvätten, kollat på alla avsnitt av Livräddarna på Bondi Beach som ligger i tv-biblioteket och tagit det allmänt lugnt.

Men även om en annan har feber så lär ju grabbarna rastas så igår tog vi oss runt Melingsjön (som egentligen bara är en liten damm med storhetsvansinne). Vi kollade in bäverdammen på nära håll men såg inga bävrar eftersom vi var där mitt på dagen och lät en hel del. Men både Alex och Texas var imponerade trots bävrarnas frånvaro.

Så spanade vi in ett av mina favorithus här i stan. Eller ja, själva huset är väl inte någon jättehöjdare direkt, det är rätt förfallet och har varit obebott så länge jag känt till det men läget är helt underbart. När jag berättade för Alex att jag skulle vilja bo där en dag undrade om jag hade gått och blivit galen. Bo i ett spökhus!?!?

Så passade vi på att kolla in det riktiga spökhuset när vi ändå gick förbi. Det är ett av Alex mest spännande ställen i hela världen och det är väldigt kul att höra hans tankar och funderingar kring det här huset. Han analyserar allt med skräckblandad förtjusning och en blandning av helt galet vild fantasi och en, nästan lite kusligt, jordnära verklighetsuppfattning.

Han är helt övertygad om att det var väldigt vackert en gång i tiden (jag kan inte annat än hålla med honom) och att det måste ha varit ett av de finare husen i området på den tiden. Han säger att det ju inte är så vanligt med så stora spökhus och tror att familjen som bodde här nog allt var lite rik. Inte jätterik, men de hade nog många hästar - och de hade ju uppenbarligen ganska många spisar, minst tre vad man kan se. Hehe. Så undrar han hur spökena som bor där nu jagade ut dem och varför. Någon måste ha blivit utslängd genom fönstret i alla fall.

Det är en väldigt trevlig runda, inte kort men inte heller för lång för korta små Juniorben, med flera roliga saker att titta på på vägen. Den perfekta rundan att ta till när Junior inte alls är sugen på att följa med ut och rasta Texas. För inte kan ha låta bli att lockas av bäverdammar, bäckar, spökhus, konstiga stenar, mystiska grottor, ruiner och vattenfall. Grottorna skippade vi dock eftersom jag faktiskt inte vågar ge mig in i dem när vi är själva. Det finns tydliga tecken på att folk bor där till och från och jag har ingen lust att gå in och snubbla över någon sovande, påtänd person. 

Idag tog vi oss en kort tur på Linjan. Alex cyklade dit sen lämnade vi cykeln på vägen så stod han framför mig på Kicki så att Texas fick sträcka ut när vi väl kom fram. Nu blev det dock den sista turen där Alex stod med på kickbiken. Han har vuxit tre skostorlekar sen i vintras och vi får helt enkelt inte plats på ett bekvämt och säkert sätt längre. När vi kom fram till en särskilt fin raksträcka klev Alex av för att kasta sten i en särskilt stor och djup vattenpöl och jag lät Texas löpa fritt. Tanken var att han skulle få löpa hela raksträckan bort och sen tillbaka igen så att han fick sträcka ut ordentligt, utan hämningar. Efter ungefär femtio meter kopplade han dock att Junior inte var med, han tvärnitade så att jag nätt och jämnt lyckades undvika att ramma honom i rumpan. Innan jag ens hunnit stanna helt hade han redan vänt helt om och skulle tillbaka till pojken, med lätt panik pulserande i ögonen. Jag önskar att jag kollat hastigheten på vägen tillbaka till Alex för det gick fort. Galet fort.

Nöjda grabbar på väg hem igen.

Vi fick till och med sällskap av klar himmel, sol och en galet vacker vy över Kolbäcksån.

PreHalloweenhelg

Det är inte bara kul med Halloween, det kan vara rätt äckligt också.

Fast det kan bli ruskigt god pumpasoppa av snusket.

Work in progress.

Redo att tända på.

Den dumgladaste pumpan i stan.

 Så har vi käkat ute. Alldeles för mycket.

Tappat tand nummer fem.

Jobbat ett par korta pass

Hittat en ny dragsele och närapå tuppat av av lycka.

Provat den nya dragselen, upptäckt att den var alldeles för liten och närapå tuppat av av besvikelse.

Varit på kyrkogården så att Junior äntligen fått prata med Orvar.

Och nu tar vi några dagars höstlov.

När ska du skaffa dig en riktig hund?

Det är en fras jag fått höra många gånger, från många olika personer. Familj, vänner, hundfolk, släktingar och bekantingar. Ja, det är många som har undrat, och säkert fortfarande undrar, när jag egentligen ska skaffa mig en "riktig" hund.

Varje gång jag får frågan svarar jag lite flyktigt att en vacker dag så...
Varje gång jag får frågan skriker jag inombords Har du en aning om hur mycket hund jag håller i kopplet just nu!? Hur mycket riktig hund jag har, just precis här!?

När jag får frågan av hundfolk syftar de ofta på träning och tävling. När jag får den av andra syftar de oftast på de problem och begränsningar som mina hundar ju faktiskt har eller har haft. 
Max var kroniskt sjuk i svår epilepsi. Orvar var labil. Texas släpar på ett rejält bagage från sitt tidigare liv och en del starka instinkter.

Folk verkar inte förstå att bara för att jag inte hänger på BK, har en hund som lyder order från vem som helst och har en samling rosetter och medaljer att visa upp, så betyder det inte att jag inte tränar med min hund.
Vi tränar så sjukt mycket mer än ni vet och kan se. Vi hänger inte på BK flera kvällar i veckan, det är sant. Vi har inga synliga rosetter och medaljer att visa upp och ja, vi har en del svårigheter som märks betydligt mycket tydligare än svårigheter med positioner, spårkärnor eller föremålsintresse.
Men vad ni inte ser är att vi jobbar hela tiden, varje dag. 24/7.
Vi har jobbat i 1,5 år på att bygga upp en relation, ett gemensamt språk, en tillit och ett förtroende. Vi kämpar inte med positioner och moment, vi kämpar med koppelträning, avslappning, hundmöten, ensamhetsträning och tusen saker till. Saker som ni kanske ser som självklarheter men som innebär en jävla massa jobb för oss. Och det gör oss inte till ett oengagerat ekipage, vi hade bara inte samma förutsättningar som er från start.

Vi kan kanske inte se fram emot KM och uppflyttningar. Rosetter och medaljer.
Men när vi rundar ett hörn och nästan krockar med en annan hund och jag säger åt Texas att "vi går hitåt istället" och han tittar på mig och säger "okej morsan, jag litar på dig" och överraskar mig med att följa med i slakt koppel därifrån utan att göra något utfall.
När jag går till skolan för att hämta Alex och Texas inte lyfter huvudet ur sängen när jag går - och sen ligger kvar på samma ställe när vi kommer hem igen.
När vi kommer hem från en perfekt dragtur och har fått det  ultimata beviset på hur stark vår relation och vårt samarbete har växt sig under de här arton månaderna.
Den känslan jag uppfylls av då, den slår vilket VM guld som helst. Alla framsteg vi gör, alla lyckliga överraskningar, är rosetter och medaljer som jag samlar i hjärtat. De känslomässiga utmärkelserna man får av att hela en liten bit av en trasig själ, den lyckan går inte att beskriva med ord.

Så jag antar att svaret på den frågan är... Jag har en riktig hund. Jag har alltid haft riktiga hundar och det kommer aldrig att förändras. Det enda som kommer att variera är våra mål och typ av framsteg och utmärkelser.

Hej, det var länge sen!

Nu har det varit bra fullt upp. Det här är faktiskt första gången på... länge, som jag har slagit upp datorn för att göra någonting annat än att betala räkningar eller fixa in Alex fritidstider på Hypernet. Ja, första gången på ungefär två månader ser det ut som. Egentligen har det väl inte gått i ett kör 24/7 i två månader, även om det känts så allt som oftast, men jag har helt enkelt prioriterat annat än datorhäng.

När Nicklas bodde här fanns det så mycket dötid att ägna åt bloggen, inte så mycket för att han drog halva lasset här hemma så att jag hade mer tid över utan snarare för att jag tillbringade så sjukt mycket tid åt att vänta på honom. Tid som jag nu fyller ut med saker som jag värdesätter och uppskattar mer än datorhäng. Nu är det snarare så att jag måste ta mig tid att sätta mig ner om jag vill hinna med att uppdatera bloggen. Vilket jag faktiskt börjar känna att jag vill göra igen, dels för alla mina nära och kära som är utspridda över mer eller mindre hela världen, men mest för att jag själv tycker om att kunna gå tillbaka och minnas. Minnas de som lämnat oss. Viktiga ögonblick där detaljerna börjar blekna i kanterna. Gå tillbaka och läsa om Texas och våran träning för att kunna njuta av alla framsteg vi gjort. Och för att kunna få bättre perspektiv på de misstag jag gjort så att jag kan undvika att göra om dem. När Alex tappade sin första tand. Resor och äventyr vi varit på. Ja, ni fattar.

Igår fick jag den här härliga reaktionen när jag sa åt Texas att jag skulle gå för att hämta brorsan på skolan och att han måste stanna hemma under tiden. Helt fantastiskt!

Dragträningen som vi sett fram så mycket emot har legat lite på halvis. Det har gått åt mycket tid åt pojken, på många fronter, och vi har inte kunnat klämma in så pass mycket och regelbunden träning som jag skulle ha önskat. Men man lär ju prioritera det som är viktigast för tillfället och det kommer ju inte alltid att se ut så här. Saker och ting kommer att bli bättre och jag får ju faktiskt bättre kläm på att balansera upp allting för varje vecka som går.
I helgen har vi dock lyckats klämma in en lugn långtur bort mot Norberg i lördags och en lugn kortis över Linjan i söndags. igår hade jag möte på skolan och Alex lekte med en kompis på eftermiddagen så då körde vi en helvila men idag kör vi igen. Så fort jag har fått slöa till lite i fåtöljen en timme eller så...

Jag har börjat träna också. Inte Beach 2015 style utan riktigt hunkfys! Det kan ju vara bra att kunna bära upp sig själv. Dessutom har jag ingen lust att gå sönder tidigare än nödvändigt, inte om jag kan göra någonting åt det. Det går lite sådär, jag har väl rätt långt ifrån den starkaste överkroppen här i stan (och inte speciellt mycket tid över för träning heller för den delen) men ta mig fan att jag ska klara av att göra en riktig armhävning till slut! Och sen många fler, men vi börjar med en va?

Ja, sen har vi väl en sisådär tusen saker till men vi får lov att uppdatera lite i taget. Jag lovar inget men jag tror att jag är tillbaka för att stanna nu. Ett tag i alla fall ;)

Dagen D

Äntligen kom den till slut. Dagen D. Dagen Texas och jag gått och trånat efter i tre månader - säsongens dragpremiär!

Det var lättare att lämna Alex på skolan idag än vad det var igår. Då kände jag mig bara gammal och eländig och traskade iväg mot jobbet med lite halvtunga steg. Idag var jag ledig och halvsprang, lätt struttande, hemåt med ett jättestort fånflin på läpparna. När jag gick förbi en man som stod med en trimmer vid sidan av stigen tänkte jag att jag måste skärpa mig. Jag gjorde mitt bästa för att kväva flinet men det resulterade bara i att det sprack upp ännu mer och jag var tvungen att vända bort huvudet när jag passerade så att han inte trodde att det var honom jag skrattade åt. Jag var så jävla lycklig och förväntansfull att jag hade en klump med lyckogråt tryckande i halsgropen. Termometern stod på tio grader blankt, Texas var fulltankad och vi var inte ens en timme ifrån säsongens första kickbiketur.

Jag brukar slarva med hjälmen men idag var den det första jag såg till att plocka fram, jag letade till och med efter knäskydden men hittade dem inte. Första dragturen på månader - jag var inställd på galenskap.

Naturligtvis visste jag att vi skulle vara ur form efter sommarens uppehåll. Jag hade planerat in en enkel tur över Linjan som mjukstart - en kort, lättkörd tur som mjukstart. Jag hade bara inte tänkt på att formsvackan skulle göra intensiteten i galen-delen betydligt lindrigare än den var i våras när vi låg på topp och höll på att trappa ner inför lågsäsongen.

Jag hade heller inte räknat med att all koppelträning och slappna-av-på-promenaderna-träning skulle ha gett så pass mycket att det skulle vara till någon nytta när dragutrustningen kom fram.

I samma stund som jag styrde handen mot kroken med dragselen och höftbältet istället för den vanliga koppelkroken hajade Texas till, en sekund senare började han steppa, sjunga och prata av lycka. Det var tydligt att hans förväntningar höjdes till skyarna när selen åkte på och han förstod att det verkligen var på riktigt, han skulle verkligen få dra! Ändå nådde han aldrig den där gränsen när han börjar klappra med tänderna för att göra av med överspänningar. När jag tänker efter kan jag inte minnas att han har gjort så på länge. Han kan fortfarande bli sjukt exalterad men extasen går inte längre upp på en nivå som han får svårt att hantera. Och när jag tänker efter gäller det inom alla områden utom mopeder, dem kan han fortfarande ha svårt att hantera.

När vi väl trasslat oss ut genom källardörren med Kicki imponerade han på mig ytterligare. I vanliga fall när vi ska iväg för att dra drar han rätt rejält i kopplet. Så pass rejält att jag får gå lätt bakåtlutad för att hålla emot. Men inte idag. Han låg fortfarande på i kopplet och steppade runt en del men inte mer än att jag kunde gå med kopplet och cykeln i ena handen och fippla till midjebältet med den andra. Han låg på i kopplet men han drog inte. Han låg fortfarande högt i stress och därmed åkte ett par bilar och en cyklist på varsina utfall men han släppte fokus på dem genast på kommando. (Om ÖJ kan räknas som ett kommando? jag försöker undvika att använda NEJ eftersom man lätt använder det utan att tänka sig för. Jag skulle nog snarare kalla det för ett "brytord" eller något i den stilen.) Och varje gång, precis innan spänningen i kopplet blev så pass att jag tänkte påpeka det (appappapp) så lättade han självmant på spänningen. Det var ett mycket fint kvitto på all koppelträning och alla avslappningspromenader vi har tragglat med nu i sommar när det har varit för varmt för mycket annat. Jag trodde faktiskt inte att de satt så pass att det skulle fungera under så svåra omständigheter.

När han väl fick sitt varsågod och vi bar iväg blev det aldrig galet. Det gick fort, han sjöng av lycka, jag skrattade högt och vi sladdade i ett par kurvor men det blev aldrig galet. Vi tappade aldrig kontakten, han hade hela tiden en del uppmärksamhet vänd mot mig där bak, vi tappade aldrig samarbetet och även om det gick fort hade vi båda två hela tiden kontroll.

Det blev bara ett par kilometer idag med en ordentlig uppvärmning och en ordentlig nedvarvning. Det är bara dumt att gå för hårt ut efter en så pass lång vila. Texas var inte ens i närheten av den formen han var i i våras (vilket inte alls var konstigt och helt väntat såklart), däremot var han i mycket bättre form än han var i förra hösten. Förra säsongsstarten.

Så många framsteg var så påtagliga idag. Det var en magisk förmiddag! Vi har verkligen kommit långt på sjutton månader. Han är en så himla fantastisk hund och våran relation börjar bli väldigt fin. Vi har såklart mycket kvar att jobba på men såna här dagar känns det som att vi kommer att kunna gå hur långt som helst med lite tid, kärlek, tålamod och skoj. (Det ska alltid vara kul att jobba tillsammans!)

Nysprungen, tillfredsställd hyskymix. 

Nu är jag officiellt ASgammal

Igår morse lämnade jag av Alex på skolan för första gången. Han går nu i förskoleklass. Han är mycket noggrann med att han är en skolpojke nu och om jag råkar glida in på gamla spår och säga dagis av misstag får jag mig en mycket grundlig uppläxning.

Nu väntar ett år av mattematik, språkmedvetenhet, gymnastik, simundervisning och NTA bland annat. Det har gått två dagar och han har redan vuxit en hel mental meter, om ett år kommer han att vara en helt annan liten människa... Ett år gör så himla mycket med de här små kottarna.

Pojken är stor, stolt och förväntansfull. Själv är jag officiellt gammal.

- En skolmorsa.

Ljuset! Jag kan se ljuset!

Vi har äntligen blivit välsignade med lite svalka! Termometern har mestadels hållit sig mellan ungefär 20 - 25 grader den senaste veckan. Idag ligger vi ända nere på 18!
Det är fortfarande lite för varmt för att köra premiärvändan för den här sesongen, som jag har nämnt tidigare så kommer premiärturen med all sannolikhet att gå i ett översvallande lyckorus (Läs: galen-sken), det kommer att gå fort och tungt (bromsen kommer att bli ordentligt inkörd) så det kräver ännu lägre temperatur än de mer sansade turerna. Max 15 grader, helst svalare, är vad vi väntar på. Klart.se lovar mellan 8 och 20 grader de närmaste två veckorna så förhoppningsvis dröjer säsongens premiärtur inte allt för länge. Och om min önskan går i uppfyllelse får vi (med en jävla massa tur) till det redan på Tisdag eller Onsdag! Annars borde det gå att få till en tidig tur på söndag om vädret håller vad det lovat.
Har vi bara fått köra ett par vändor, fått ner extasen lite och fått ordning på rutinerna så kommer det att bli lättare att få till hållbara tillfällen, dels för att vi kan sträcka oss upp till tjugo grader för lugnare turer. Dels för att Alex kan följa med på Kicken bara vi blir lite sansade och det då blir lättare att ta vara på svalkan på mornarna.
Nu håller vi bara tummarna för att värmen håller sig borta.

Det hänger svaga höstvibbar i luften.

Skogsbranden - när hysterin lagt sig.

Okej, som jag skrev sist så spårade branden ur rejält där på måndagen och natten till tisdagen. Ordentligt rejält. Det var ett väldigt jobbigt dygn för många här omkring. Alex blev ganska starkt påverkad av allt som hände och det är först nu som han har börjat sova lite lugnare. Han sover fortfarande oroligt men helt klart bättre så det går i alla fall åt rätt håll.
Branden har nu varit under kontroll i flera dagar och hysterin har lagt sig. Men även om det mesta har återgått till det normala så är det många som fortfarande kämpar och kommer att ha det jobbigt ett bra tag framöver. De som har förlorat en anhörig, de som är skadade eller har anhöriga som är skadade. De som har förlorat sina hem, sina djur, sina skogar eller annat - det är mycket som är jämnat med marken. Alla som har upplevt saker som kommer att ta tid att acceptera och lära sig leva med. Allting som måste repareras eller byggas upp på nytt - fysiskt och psykiskt. Och alla som fortfarande har månader av arbete framför sig innan de kan lämna det här bakom sig och gå vidare.
En sak som slog mig med stor hänförelse var hur underbara människor kan vara mot varandra. Hur snabbt alla gick ihop, sammarbetade och ställde upp för varandra. Det var väldigt fint att se hur samhället svetsades samman och alla ställde upp för alla utan att bekymra sig över vad man offrade, ofta för helt främmande människor.
En annan sak som slog mig lika hårt var hur snabbt det mesta av allt det där braiga lade sig så fort den värsta krisen lugnade sig. Det är fantastiskt att se hur snabbt folk återhämtar sig men också sorgligt att se hur snabbt folk släpper taget om varandra och återvänder till sin egen vardag.

Hur som helst så fortsätter branden att bjuda på fina soluppgångar från min balkong:

Skogsbrand

Som de flesta vet vid det här laget så brinner det rätt rejält här i knutarna. Vaknade igår och möttes dock av klar luft och bestämde mig för att det var okej att ge sig ut på en lite halvlång promenad med Texas innan det (äntligen!) var dags för Junior att komma hem. När vi kommit en bit började det lukta lätt av rök och sen gick det fort. Vi kortade genast av promenaden så mycket vi kunde för att komma hem så fort som möjligt och förhoppningsvis klara oss undan röken. Sån tur hade vi inte. Texas hade det riktigt kämpigt den sista biten...

Röken smyger sig på Fagersta.

 Observera att det är klarblå himmel och sol egentligen. Detta är alltså enbart brandrök.

 Solen gör ett tappert försök att tränga igenom men lyckas dåligt.

I morse ringde klockan ybertidigt. Jag jobbade ett kort morgonpass, Texas skulle vara hos Ida och Alex skulle göra sin första dag på sitt nya fritids. En spattig vovve, en nervös mamma och en mycket förväntansfull pojke stationerades ut på sina respektive placeringar utan några konstigheter. Röken hängde fortfarande över stan men inte alls lika tungt som kvällen innan. Dessutom bjöd den på mycket vackra morgonvyer.

När jag klev ut från jobbet var det kvävande varmt men rökfritt och klart. Trampade iväg till skolan(!) och hämtade upp en mycket nöjd Junior. Vi fick lov att ta en redig glass-kram-och-kyss-paus i värmen innan vi gav oss av upp till Ida och hämtade Texas.
När vi kom hem och satte oss på balkongen för att käka började rökmolnen rulla in. Bokstavligt talat.

Framåt kvällen började det spåra ur rejält och jag är nog inte ensam om att sitta uppe 02.40, lyssna på radion och vara rätt orolig. Speciellt för superhjältarna som ihärdigt kämpar arslet av sig för att hålla oss andra i säkerhet. Fortsättning följer...